Brobyggarna – Jan Guilliou

I slutet av artonhundratalet blir tre norska fiskarpojkar föräldralösa när deras far försvinner till havs. De skickas in till stan för att lära sig ett yrke men det hella håller på att sluta som ett nederlag. Dock får de en ny chans från oväntat håll.  En stiftelse bekostar deras utbildning. Som diplomingengjörer förväntas de återvända hem till Norge och genomföra förverkligandet av en  järnväg mellan Oslo och Bergen. Men när bröderna i början av nittonhundratalet tar sin efterlängtade examen är det bara en av dem som verkligen återvänder hem, de andra två flyr av kärleksskäl till helt andra öden.

Det här är en fullständigt typisk Jan Guilliou, Den briljante hjälten som enligt närmast renessansideal behärskar varje område och tvingas utstå prövningar under flera år innan hans stora visioner kan förverkligas eftersom de små människorna i hans omgivning inte har förmåga att se möjligheterna på samma sätt som han. Kärleken som man får vänta på i åratal innan man får den rätta. Den ädle infödingen som har så mycket kunskap att lära ut till den som tar sig tid att lyssna… Förpackat i  en grabbig prosa som har hämtat sin näring ur Hemmingway och otaliga äventyrsböcker för pojkar och i viss mån ur de isländska sagorna (även om det är pojkbokens ton som lyser klarast).

Jag känner att jag har tröttnat nu. OK det är en del i en serie så jag kan inte klaga på att det slutar i ingenstans men personerna är så träiga att jag inte orkar engagera mig i deras öde och emellanåt känns det som författaren haft samma problem när han bara hoppar över  till helt andra saker.   Kanske kommer en del luckor att tätas till i kommande delar men det känns troligare att berättelsen tuffar vidare oavsett skicket på spåret. Kanske ger jag det hela en chans till vid nästa del men jag känner inget överväldigande behov över att genast få veta hur det ska gå.

Rec ex från förlaget.

Read Full Post »

Den frigjorde mannen – Ralf Köning

”Mannen är socialt och sexuellt en idiot.” Så lyder den första bildtexten i det här albumet och huvudpersonen utgör ett rätt bra exempel på denna tes.

Krister har blivit lämnad av sin flickvän eftersom hon tröttnat på hans svartsjuka och för att få henne tillbaka gör han ett halvhjärtat självmordsförsök. Det funkar inte riktigt som han tänkt sig och för att förtränga sitt misslyckande hänger han på Tore (som han träffat när han pratade homosex på mansgruppen) på bögfest. Både Tore o hans kompis Göran blir rejält förälskade i Krister men han ”är ju inte sån sån där bög” och är tämligen aningslös om vad han ställer till med i de andras känsloliv.

Det här är vansinigt roligt emellanåt. Både hetros och homos skildras som tämligen fördomsfulla och enkelspåriga och det är rejält bett i replikerna.

Jag blev påmind om den när jag läste om Lyrans tyskspråkiga läsutmaning. När jag gick på gymnasiet lånade jag både den här och hans Lysistrate och fnissade som en tok men rodnade rätt bra med. (Nu blir jag inte lika generad, inta av just den här iaf.) Den filmatiserades tydligen 1994 och jag blir lite nyfiken. Nån som sett?

Read Full Post »

Small Island – Andrea Levy

Queenie har hyrt ut rummen i det stora, något förfallna, Londonhuset för att dra in pengar i väntan på att maken ska återvända hem efter kriget. Han var stationerad i Indien och enligt RAF kom han med en hemtransport därifrån men har inte dykt upp. Grannarna är oerhört missnöjd med att hon har tagit emot färgade hyresgäster.

Hortense har drömt om livet i England under en stor del av uppväxten på Jamaica men när hon och hennes jättelika koffert anländer till London för att förenas med sin make är inget som hon föreställt sig.

Gilbert är Hortenses man, han lämnade Jamaica för att gå med i RAF för att slåss mot Hitler men blir chockerad över kylan och föraktet han möter.  Trots att de alla ska kämpa på samma sida i kriget ser han hur amerikanerna upprätthåller en benhård uppdelning mellan svarta och vita på sina baser och när han återvänder till England efter kriget ses han bara som en färgad man, inte som en brittisk undersåte som stridit för sitt land.

Bernad är Queenies man som tagit värvning mest för att han borde trots att hans far kom tillbaka från första världskriget som ett nervskadat vrak och en blek skugga av den man han mindes. På plats i Indien är han äldre än de flesta andra och kämpar för att inte göra bort sig.

De här fyra får vi följa i tillbakablickar och i London efter krigsslutet när de strävar efter att sopa ihop skärvorna av krossade drömmar och förhoppningar och att skapa sig en ny tillvaro efter ett krig som kommit att bli starten på stora förändringar för ett döende brittiskt imperium och för dess invånare. De hemvändande ser plötsligt på Jamaica som en rätt liten ö. De som lite föraktfullt avfärdat folk från grannöarna som ”small islanders” får plötsligt fundera på om inte de själva också är det och själva moderlandet är en liten ö i världen.

Andrea Levy är född i London av Jaimacanska föräldrar och skriver om en bit av Storbritaniens historia som jag inte vet så mycket om, bombningarna i London och brittisk kolonialism har jag väl läst om innan men kolloniernas roll i andra världskriget och hur de och imperiet påverkades har jag inte funderat särskillt mycket på.

Jag hade svårt att komma in i boken först, även om jag tyckte om språket, och det berodde delvis på att jag hade svårt att vänja mig vid den Jaimaicanska engelska som används (och som ingen i London verkar begripa när Hortense kommer dit trots att hon berömts för sitt uttal i skolan hemma) och dels på att jag tyckte att Hortense var rätt osympatisk och därför hade svårt att engagera mig. Men när jag ko.mmit in i det hela flöt det på bra. Jag tyckte nog bäst om Gilberts historia. Levy är skicklig när hon låter oss jämföra den med Hortenses bild av sin make tycker jag.  Det är ett myller av människor och öden som flätas samman men jag tycker att hon försöker klämma in lite väl mycket till slut.   Den är inte min favorit bland Orange Prize-vinnarna i Paperback lovers utmaning (där den skulle ha lästs i september, jag ligger lite efter nu..) men har tydligen röstats fram till best of the best bland alla Orange prize-vinnare 2005

BBC har gjort en miniserie på den, någon som sett?

Read Full Post »

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig – Mark Levengood

Även i den tredje boken med Levengoods små betraktelser kryllar det av lite lätt udda personer som han träffat på. Oavsett om det är släktingar eller bara en främling som passerar får de en lätt förundrad presentation. Jag läser om arga nunnor, allt för snygga gynekologer (hu!), curlande föräldrar. Fnissar ofta, gapskrattar ibland och tvingar sambon att lyssna på ett och annat stycke så visst har han lyckats igen. Det är trevligt, underhållande och perfekt att läsa en snutt i då och då.

Eftersom jag har läst två terminer arkeologi är igenkänningen i texten om arkeologi total… Vi käpade på med grävande och sållning, hittade något som såg lovande ut och visade handledaren som efter en blick slängde iväg den med ett kort ”sten”. Så här beskriver Levengood det hela;  ”Jag börjar förstå varför arkeologer dricker. Kallt är det också. I min dröm om arkeologi är det inte kallt. Det är varmt, och så hittar man saker i lite raskare takt. Min dröm är överlag väldigt annorlunda, den har inget att göra med en gård där man kanske hade en ko för länge sen.”

Sen är jag svag för Illon Wilkands bilder, hon hör till de som jag önskar att jag kunde måla som…

Read Full Post »

Ägodel – Valerie Martin

Det är artonhundratrettiotal i den amerikanska södern. Manon är gift med en plantageägare och har kommit att avsky sin make som gör av med pengar och har tagit hennes  husslav Sarah som älskarinna, En förbindelse som resulterar i en utomäktenskaplig son vars blotta existens spär på hennes hat då hon påminns om vad som sker och att hon själv inte fått några barn.  Som kvinna har hon inget att säga till om när det gäller affärer eller ens sitt eget arv och det enda sättet att bli självständig är genom makens död vilket leder till att hon allt hetare önskar livet ur honom men samtidigt är hon hårt uppfostrad till att hålla en god min utåt och inte visa omgivningen hur illa det är.  Samtidigt jäser slavarnas missnöje och ryktena om uppror blir allt starkare och risken för att hennes önskan skall slå in ökar. Men ingenting blir vad hon tänkt sig…

För Manon och hennes likar är slaveriet något fullständigt självklart. De ser slavarna som djur som i bästa fall kan dresseras till att utföra vad man vill ha gjort och som mest ställer till med besvär. Jag ryser  inombords i skildringen av hur Manon äcklas av Sahras barn som är mörkt och fult men tröstar sig med att hon kommer att säljas när hon är avvand. Visserligen har jag läst sydstatsskildringar tidigare men då har jag nog inte identifierat mig med den situationen eller ens reflekterat så mycket om vad slavlivet innebar. Det här är inte Scarlet O´Hararomantik utan en skildring av hur både slavar och hustrur blir männens ägodelar som de kan bruka som de önskar. Manon är inte nån sympatisk huvudperson som jag oreserverat hejjar på. Hon är förgrämd och drömmer sig tillbaka till sin barndom, när den idealiserade fadern fortfarande levde, eller till sin ungdom i staden med dess festligheter.

Jag fastnade rätt fort i boken och den gick snabbt att läsa ut även om jag tyckte att karaktärerna var lite platta. Jag gillade inte riktigt slutet utan kände mig lite lurad och övergiven.  Det är så mycket som har skett, så många saker som ändrats eller hotar att förändras och så lägger hon bara av…  Hade nog gärna fått säcken lite mer ihopknuten men det kanske mer är bekvämlighet. Jag tror att det här skulle vara en utmärkt bokcirkelbok, det finns en hel del där som man skulle vilja diskutera med andra och se hur de uppfattade det. Även om omfånget är tunt är inte innehållet det.

Det här är augusti månads bok i Paperback lovers Orange prize-utmaning, jag konstaterade att jag faktiskt hade läst något av henne tidigare, I doktor Jekylls tjänst, vilket fick mig att misstänka att jag inte skulle gilla slutet.

Read Full Post »

Bel Canto – Ann Pratchet

I ett litet sydamerikanskt land har man anordnat en födelsedagsmiddag för att locka affärsmän och företagsledare  att investera och etablera sig. För att locka den japanske affärsmannen mr Hosokawa att verkligen närvara vid firandet av hans födelsedag engageras operasångerskan Roxane Cross och det betet kan han inte motstå.  I det ögonblick sopranen tagit den sista tonen släcks ljusen i salen och när de tänds igen har huset invaderats av en gerillagrupp vars syfte är att kidnappa presidenten. När det visar sig att presidenten i sista stund tackat nej blir förvirringen total och gerillan har plötsligt en gisslansituation på halsen. Företagsledare, investerare, ambasadörer blir fångar och kan bara kommunicera med varandra och sina fångvaktare med hjälp av Gen, mr Hosokawas unge tolk och medan dagarna går i väntan på en lösning på gisslandramat så närmar sig sakta kidnappare och kidnappad varandra med hjälp av musiken.

Det här var Juli månads bok i Paperback lovers Orange prize-utmaning och med få undantag har de pristagare jag läst varit små pärlor. Jag fastnade totalt i historien om hur de här personerna som mest av en tillfällighet befunnit sig på samma ställe plötsligt får trycka på pausknappen trots fullbokade kalendrar och tvingas tänka över sina liv. Sedan kan jag irritera mig lite på att den berömda sopranen skall vara så totalt oemotståndlig för alla,  hon känns mer som en kliché medan andra karaktärer får mig att engagera mig till den grad att jag nästan gråter en skvätt över deras öden.

Jag har svårt att sätta ord på vad det är hos den här boken som jag gillar så mycket om men jag tyckte verkligen om den. Historien bygger tydligen på en sann händelse, belägringen av Japans ambasad i Lima år 1996. Här finns en engelskspråkig wikipediaartikel om verklighetens gisslandrama. Tyvärr verkar den inte gå att få tag i som svensk pocket längre men i på engelska finns den och glöm för all del inte att biblioteken har den (och om inte ditt bibliotek har den går den förmodligen att låna in) Min svenska pocket har samma omslag som den här engelska utgåvan.

Read Full Post »

Stalins kossor – Sofi Oksanen

Jag läste om Sofi Oksanen lite här och där bland bokbloggarna och blev nyfiken så Stalins kossor bars hem från biblioteket fast jag var lite skeptisk. Känns som om jag läst (minst) en bok för mycket om ätstörningar men jag tänkte i alla fall ge den en chans. Det är jag glad för. Visserligen är huvudpersonens ätstörningar en viktig del av berättelsen men det känns inte som fokuset ligger på kalorier och kilon utan på hennes behov av kontroll.
Annas mamma kommer från Estland men hon har lärt sig att inte tala om det i Finland för att undvika att bli etikerad som ”rysshora” och annat som hänger ihop med finska fördommar. Hon uppfinner finska släktingar för att inte sticka ut och på resorna till släkten i Estland gäller det att se så finsk ut som möjligt och mamman vill inte att hon skall lära sig tala estniska (och när hon ändå gör det vägrar mamman låssas om att hon förstår språket). Mamman lär henne att vara vaksam och på sin vakt, spioner är för henne en realitet och man får vara försiktig med vad man säger och till vem. I
Dessutom får vi historiska tillbakablickar till hur föräldrarna träffades och hur livet kunde te sig när Sovjetunionen la beslag på Estland , jag blir fullständigt farcinerad av de här historierna ochkulturkrockarna. Flytet i språket överumplar mig också och innan jag vet ordet av är jag halvvägs igenom och sedan är den utläst men inte glömd.

2010-03-17

Read Full Post »

Kan du säga shibbolet? – Marjneh Bakhthiari

Som väntat med Marjaneh Bakthiari så handlar det om kulturkrockar. Många gånger blir det rätt dråliga skrattspeglar men här kan jag känna att det emellanåt blir för mycket.
I centrum står familjen Abassi där fadern gärna vill se sin familj som ett exempel på att invandrare kan lyckas att anpassa sig till svenska normer o seder och nå framgång utanför kebabställen men kanske är inte assimileringen så total som han önskat? Hans mor lever i en värld av minnen som kretsar kring den andre sonen, den hon förlorade i hemlandet. Frun har aldrig lyckats behärska svenska språket och äldsta dottern brinner för att åka till Iran och göra ett projekt som kan ge skolarbetet en sjuss. Yngsta dottern vill inte dit för allt i världen men när de ändå får åka blir resan kanske inte vad de väntade sig.
Det finns gott om bifigurer som tecknas med vänlig men vass penna. Min favorit är nog Sanna, en forskare som gjort karriär utan att ha en aning om vad hon egentligen sysslar med.När föreläsningsanteckningarna är borta försöker hon först fejka sjukdom o när inte det räddar henne från att hålla föredraget står hon o stammar osammanhängande utan att minnas särskilt mycket om det hon borde sagt.

Read Full Post »

Kalla det vad fan du vill – Marjaneh Bakhtari

Min kompis rekomenderade mig att läsa Marjaneh Bakhtiaris bok men det blev liksom inte av förrän nu. Den har en framsida som är långtifrån lockande men innehållet är ett annat. Alla dessa vilsna människor, att det kan vara så kul med kulturkrockar? Det är inte bara familjen Irandoust  som man minns. även om mammans strävan efter att erövra språket och förstå sig på det typiskt svenska aldrig lyckas ge henne det facit till svenskhetens mysterier hon strävar efter. Där finns ochså svenskarna som lika trånande försöker förstå sig på det främmande och omedvetet pöser av stolthet över sin förståelse för dessa exotiska seder. Den röda tråden verkar osäkerheten vara. Hur skall man vara för att duga och hur skall man förstå sig på tillvaron?
Kan inte annat än att i min tur rekomendera den här boken.

2006-06-26

Read Full Post »