Laura har förlikat sig med tanken på att förbli ungmö när hon möter Henry. De gifter sig och börjar skapa ett liv ihop när han plötsligt släpper bomben. Han har alltid drömt om att äga en egen gård och när han nu får chansen köper han en bomullsodling med nedgångna hus. Plötsligt befinner sig Laura mitt ute i ingenstans, omgiven av tröstlös lervälling. Långt ifrån hur hon hade föreställt sig sitt liv. På gården finns också Henrys grinige far och ibland hans, på ytan, muntre bror, djupt märkt av sina upplevelser i kriget. Så är det de färgade dagverkarna som knappt ses som människor av den vita delen av befolkningen, något som blir extra tydligt för Ronsel som återvänder hem efter att ha tjänstgjort i Europa under andra världskriget. När regnet faller så svämmas bron över och man blir avskuren från omvärlden, ensam med leran.
Den här boken hade jag nog helt missat om det inte vore för bokbloggarmaffian. Bland annat hos Calliope och Fiktiviteter. Den har dykt upp lite över allt och tjatat sig in på mina läslistor så att jag slutligen bar hem den från biblioteket. När jag började läsa slets jag mellan att hetsläsa hela boken i ett svep och att lägga ifrån mig den för att jag inte orkade med all svärta och det elände som skildras. Rasismen blir tydlig när man får följa Ronsels berättelse. Under kriget var han en människa bland andra och när han återvänder hem till föräldrarnas gård kan han inte förlika sig med att berövas sitt människovärde och återgå till att inte räknas. Det står tidigt klart att det kommer att gå åt helvete och jag måste emellanåt tvinga mig att läsa för att det egentligen blir för otäckt
Det är svärta och elände men det är också kärlek och en fantastisk berättelse. Läs för sjutton!
Bibliotekslån
Marias bokliv 