Puck Bure och hennes man hälsar tillsammans med sin far på hos sin farbror kyrkoheden i Västlinge för julfirande. På självaste julafton snubblar Puck över ett lik och chefen för riksmordkommissionen, Christer Wijk gör entré för att sålla band de misstänkta. Den vampiga och fagra blondinen, det korrekta hembiträdet, den rödhårige, motorcykeburne kommunistynglingen… och vem var det som stal kyrksilvret?
När min läslust dippar tar jag gärna till gamla snuttefiltar i form av småputtriga deckare. Jag märker i mina omläsningar av Maria Lang att hennes produktion inte alltid åldrats vackert och emellanåt är det lite för tydligt skrivet enligt formulär ett a men det är småputtrigt och tryggt och jag är ju ohjälpligt förtjust i Puck även om en del av persongalleriet är sådana skissartade karikatyrer. Den kom ut 1954 ochet blir så tydligt en tidsresa att läsa om ett julfirande där julotta och inte Kalle Anka är julens begivenhet. För att inte tala om språket, eller vad sägs om detta;
Hon utsade blott ett enda ord. Och det ordet var inte direkt vad man väntade att höra från en änkedisponentska i en prästgårdssalong klockan halv åtta på juldagens morgon…
Slyna!”
Det är tydligen en av de historier som dammats av och blir film (lägg märke till överanvändningen av ”snygg” i kombination med att Ola Rapace o övriga skådespelare spontant känns felcastade så förstår ni att jag inte vågar hoppas att det ska bli så bra som jag önskar) så boken kommer kanske i nyutgåva hos Norsteds så småningom? Men redan 1960 blev den i omarbetad form film under namnet ”När mörkret faller”.
Eget, loppisfyndat, exemplar.