Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jonas Gardell’

Jag skulle skrivit om den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi redan när alla andra gjorde det men jag har haft löjligt svårt att formulera mig, nu måste jag ändå göra ett försök. Det är lite som med Hamlet, man vet hur det går (alla dör) men det hindrar inte att man ändå engagerar sig varje gång. Gardells romantriologi om hur aidsepidemin drabbade unga (och äldre) homosexuella män dubbelt genom både sjukdomen och den hysteriska rädsla för ”bögpesten” som utbröt  är ett engagerat vittnesbörd om vad som skedde och hur det kunde upplevas.

Det finns många starka scener även i denna avslutande del. Lars-Åkes historia berör mig starkt, och hans födelsedagsfest där ”ja må han leva” sjungs fast det borde vara uppenbart för alla närvarande att det inte är frågan om några hundrade år. Rasmus frisinnade moster visar sig vara räddare än hon vill visa. De svarta sopsäckarna får en ödesmättad betydelse, oavsett det forna värdet kan allt förkastas och slängas bort i dessa säckar.  Rasmus föräldrars avståndstagande. Holgers resignerade tillvaro.

Man märker att Jonas Gardell nog varit rätt arg och upprörd när han skrivit sin historia. Han vill inte ge läsaren en chans att ursäkta de mindre behagliga händelserna med att det bara är fiktion. Hela tiden underbygger han med fakta och citat från faktiska tidningsartiklar. I intervjuer kring trilogin har han också varit tydlig med att han skriver för att folk ska veta, att de män som dog inte ska glömmas. För att de som inte fick sörja öppet då ska få gråta ut nu.

Det som berättas i den här historien har hänt. Och det hände här, i den här staden.

Det var ett krig som utkämpades i fredstid.

Där har vi grundackordet för Tatuh.  Ibland blir detta, i mitt tycke, lite väl uppenbart i romanen. Han agiterar snarare än att gestalta och kan emellanåt bli lite väl mkt god retoriker i min smak.  I del ett tyckte jag att han hade ett mycket stramare språk och berättande än vad jag förknippat med hans tidigare produktion, här känns det yvigare. Men jag blir djupt berörd och kommer att bära med mig historien länge. Man ska inte heller underskatta den folkbildande insatsen, han visar oss ett Sverige, en historia, som man kanske inte reflekterat över.  Jag kan ångra att jag såg TV-serien innan jag läst böckerna (även om jag uppskattar skådespelarna så stör det mig att deras bilder tränger undan mina från läsningen av första delen) men den har gett en enorm uppmärksamhet åt dessa historier och kanske lett till att folk kunnat tillåta sig att sörja.   Jag tycker mycket om hans beskrivning av att leva med sorg.

För livet fortsätter även om det är något helt annat än förut. Sedan kan man sörja och sakna, men också glädjas åt och minnas. I stunder slippa tänka på det, i stunder väller det åter över en.

Egenhändigt inköpt. Här skriver jag om del 1 och här om del 2.

Andra som läst; troligen hela #boblmaf bland annat Bokbabbel, Fiktiviteter, Dark Places, Calliope…. Det är intressant att läsa diskussionerna i kommentarsfälten och se hur lika- och olika reaktionerna varit.

Annonser

Read Full Post »

Historien om Rasmus och Benjamin rullar vidare. Efter den snöiga promenaden hem är det de två och de flyttar ihop i en liten lägenhet. Men Benjamin fortsätter att dölja sin förbjuda kärlek för sin familj och församling. Samtidigt rycker den hotande sjukdomen allt närmare, snart är Reine försvunnen, Lars-Åke sjuk och misstänksamheten växer. Törs man dricka en öl som kompisen smakat på?

Jag var lite skeptisk när TV-serie sändes i ett svep. Skulle jag se den trots att jag bara läst första delen? Till slut bestämde jag mig att se del ett och pröva. Efter det så kände jag att jag vågade se del två och tre också för att det var så mycket ur första delen som inte fick plats i serien. Efter att ha läst del två kan jag konstatera att det är samma sak. Nästan hela Reines historia är bortputsad ur serien och mitt hjärta värker när jag läser om hans påtvingade exil på en bohuslänsk skärgårdsö och hur han sedan tar på sig ensamheten som ett straff. Ingen ska få veta om hans sjukdom. Den är en skam och han måste bära sitt lidande i ensamhet

Den största nackdelen med TV-serien är att den suddat ut de bilder jag hade av karaktärerna, jag har skådespelarnas ansikten på näthinnan nu och en del av castingen stämmer inte (hur bra de nu än var) med mina första bilder men jag kan inte hitta tillbaka längre.

Den här delen är väl mer av ett mellanspel, lite långsammare men med många stora och viktiga händelser, komma ut-scener och svåra farväl. Språket och stilen känns mer Gardellsk än i del ett, inte lika stramt men fortfarande väldigt argt. Styrkan med den här serien är nog alla människoöden som får komma till tals.  Att Rasmus mamma uppvaktats av en kultiverad herre som mest ville ha hennes sällskap som alibi? Det kändes lite oväntat men tänk så många liknande historier det finns? Jag tänker också fortfarande mycket på Benjamins syster. Att längta efter ett annat liv och att aldrig duga och kunna göra rätt. Jag tycker så synd om henne! Inte ens en oskyldig flirt får hon ha…

Nu väntar vi bara ännu ivrigare på del tre, men inte utan bävan.

Recex från förlaget.

Här kan ni läsa vad jag tyckte om del ett.

Read Full Post »

Jag plockade upp Gardells nya roman när jag fick hem paketet från nätbokhandeln och skulle bara kika lite. Rätt som det är har jag läst de första tjugo sidorna och lägger bara motvilligt ifrån mig boken för att återgå till vardagen. Ett dygn senare är den utläst och jag känner mig ledsen och omtumlad men också glad för det finns något vackert mitt i allt det svarta. Jag skrev en kort blänkare om favoriter som håller för trycket men har fortfarande svårt att formulera mig om den men jag gör ett försök. Själva handlingen kan ni läsa mer om i andra recensioner men läs hellre själva boken.

Inledningen får mig att tänka på hur jag satt i ett varmt sjukhusrum med neddragna persienner mot värmeböljan i augusti 2002 när min mamma slutligen förlorat kampen mot cancer o vi bara kunde sitta där o vänta. Allt kommer tillbaka o jag kan känna lukten av sjukhus, desinfektionsmedel och sjukdom. Tänk då att ligga där själv i svåra plågor o dessutom med en personal som är så rädd för smitta att de inte vågar ta i dig och med en känsla av skam för att samhället tycker att du har dig själv att skylla för att din livsstil gjort att du drabbats av sjukdomen. Sådan var förmodligen verkligheten för många drygt tjugo år tidigare.

Under början av åttiotalet när det här utspelas gick jag på mellanstadiet o hela aidspaniken gick mig nog förbi utan att jag brydde mig nämnvärt.   Med distans är det vansinnigt att läsa om hur folk reagerade. Paniken över att inte veta riktigt vad det var eller hur man blev smittad gjorde att empati blev sällsynt och förutom att sjukdomens förlopp är plågsamt fick man även brännmärkas med skammen, en skamstämpel som fortfarande sitter i trots bromsmediciner och trots att homosexualitet idag är något som får synas i samhället .  Vägen till att du har nästan samma rättigheter oavsett om din partner är av samma eller av motsatt kön är också något Gardell tar upp.

Det är en mycket argare Gardell än i tidigare böcker, vissa avsnitt är mer agitation än skönlitteratur, men samtidigt är han mer nedtonad än tidigare. De bibliska referenserna som nästan kunde kännas pompösa hittar här sin plats på ett mer självklart sätt. Jag blir förtjust i persongalleriet, känner starkt medlidande med Rasmus mamma samtidigt som jag blir förbaskad på henne. Det är också sorgligt att veta att det kommer att gå åt helvet för många av dem. Deras liv kommer att slås i spillror vet man redan nu. Många teman återkommer från hans tidigare böcker. Att inte höra till, mobbingen, att inte räcka till, att hitta sin plats.

Del två, sjukdomen, ges ut våren 2013 och del tre, döden, kommer hösten 2013. Jag förstår inte riktigt hur man ska kunna vänta så länge. Om han håller stilen i de andra delarna med kan det här bli en riktig klassiker.

Ur den egna bokhyllan.

Några fler som läst; Enligt O, Fiktiviteter, Dark places,  Bokbabbel

Read Full Post »

Nu är det OS i parti o minut, jag njuter mest av att kunna glo på ridsport utan att bli avbruten av tennis o hoppas att fälttävlanssilvret bara är början… Det är mycket nerver o medaljkandidater som inte håller trycket i diverse sporter… Men också såna som levererar.

När jag gick i gymnasiet hittade jag Jonas Gardells böcker och blev golvad. Jag, som många tonåringar kände igen mig i hans skildringar av tonårstiden som en kamp och av utanförskapet när man inte passar in i mallen. Hittade en pärm som jag använde under gymnasiet fullklottrad med diverse citat ut låttexter och annat där jag även textat ”Gardell är gud!”. Kanske ligger det närmare att han var hoppet, hoppet om att det fanns en framtid där det inte spelade nån roll om man var ett ufo.

Med detta som bakgrund förstår ni förväntan inför att han släpper en ny roman nu och det var med bävan jag klickade hem den. Tänkte att jag skulle läsa den till helgen men sen skulle jag bara kika lite.Sen läste jag visst 109 sidor i ett svep innan vardagen kallade på mig o nu har jag läst ut den. Jag kommer att försöka få ihop en ordentlig recension men ville bara dela med mig av min lättnad över en favorit som håller för trycket. Det är svart, sorgligt, bombastiskt och vackert. och jag ser fram emot de två kommande delarna.

Read Full Post »