Kristin återvänder till hembygden, som hon i det närmaste undvik de senaste åren, för att göra ett radioreportage om sin släkt och om hästsporten. Besöket sammanfaller med att moderns avelshäst, stamstoet i hela hennes uppfödning ska begravas. Väl där rullar minnen av uppväxten, av svartsjuka och motgångar över henne. Och hon tvingas ifrågasätta om hennes frigörelse från modern är verklig eller bara en illusion skapad av avståndet. En uppväxthistoria, en berättelse om människoöden i en släkt och om hur den svenska hästsporten växer fram.
Redan omslaget gjorde mig sugen på den här boken, som gammal hästtjej är upplägget oemotståndligt och jag känner igen vissa bitar både från egna erfarenheter och från andra hästmänniskors berättelser, och jag känner igen kärleken till hästen. Vissa partier älskar jag men samtidigt har jag så svårt för det här navelskådandet som Kristin ägnar sig åt. Hur hon analyserar allt i förhållande till sig själv och mer spelar en roll än lever ett liv på ett sätt som känns väldigtonårsaktigt för mig. Det är så mycket som ska med och det blir så förbaskat spretigt emellanåt. Det var ju så lovande, hela framväxten av ponnysporten, sporthästar och alla horder av stalltjejer kunde fått så mkt mer plats. Ett tag funderade jag på om det är en fördel eller en nackdel att vara insatt i ämnet. Jag tycker det är lite grunt men kanske tycker man som icke hästbiten (vilket jag är i både bildlig och bokstavlig bemärkelse om det nu inte framgått) att det bara är skittrist? Jag tycker personligen mycket om skildringen av motpolerna land/stad. Hur det blir kulturkrockar mellan landets väderprat (där vädret är av största vikt för företagets fortlevnad) och staden där det bara är en fråga om bekvämlighet o därmed kan kännas omständigt och förlegat. Men som sagt, det spretar!
Jag känner för att stäcka på mig i sågspånsdoften och beordra kortare tyglar och låt inte hästen bara gå och böja lite på nacken utan jobba tills den sätter bakbenen under sig o går i rätt form.
Och slutet? Ja men herregud? Gör om, gör rätt! Det där var bara för fånigt o rumphugget. MEN jag känner att det där med att ta tag i planerna på att börja närma mig hästarna o ridningen igen verkligen måste realiseras för längtan upp i sadeln drabbade mig hårt! Det får kanske sägas vara ett gott betyg trots mitt gnäll?
Bibliotekslån
Marias bokliv 