Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Uppväxt’

Ajuba är född i Gahna och har sett sina föräldrars äktenskap knaka i fogarna allt mer tills allt rasar. Pappan lämnar dem och mamman sitter framför speglarna där hon säger sig se sina fiender, häxorna som dödar hennes barn och som vill ta maken ifrån henne. Som vuxen ser hon tillbaka på den här tiden i ett försök att förstå vad som egentligen hände och hur det kunde hända. Efter att modern försökt ta sitt liv sätter fadern Ajuba i en engelsk internatskola. Där möter hon Polly Venus som är sval, cool och besatt av mord och mysterier. Inspirerade av Pollys hög med magasinet True Murder börjar de leta efter egna gåtor och när de hittar skelettdelar i en koffert på vinden försöker de gräva fram sanningen om vad som hänt. Samtidigt gnisslar paret Venus äktenskap allt mer ljudligt och Ajuba som känner igen tecknen vill desperat ställa allt till rätta utan att inse vilka krafter som är i rörelse.

Det här är, trots titeln inte i första hand en roman om brott utan om relationer, ett barns utsatthet och den svåra övergången från barndom till vuxen. Jag blir uppriktigt sagt förbannad över hur Ajuba överges med alldeles för stort ansvar vilande på sina axlar. Så många vuxna som inte orkar finnas där för barnet. Så många trasiga människor som gör andra illa. Inget nytt men det gör ändå ont. Det finns så oerhört mkt jag skulle vilja diskutera i den här boken, tror den kan vara utmärkt att bokcirkla om men kanske är det också svagheten, att den är en aning spretig och vill säga allt för mkt? Samtidigt är det så mkt som inte sägs. Jag lägger igen boken men är på intet sätt färdig med historien.

True_Murder279

 

2014-09-25 12.51.49

2014-09-25 12.07.33

 

Read Full Post »

Den här boken nämndes i skriverierna kring Staffan Westerbergs åttioårsdag och jag blev genast tvungen att beställa den på biblioteket. Han är farbrorn som inte vill bli stor, någon form av krumelurpiller kanske han har fått tag i för han verkar fortfarande ha god kontakt med sitt inre barn. Den där elvaåringen som kan resa i fantasin har han aldrig vuxit ifrån. Språket är vackert och även om det ibland blir väldigt spretigt och mångordigt så flyter det på bra och jag känner en ömhet för alla dessa barn som känner ett utanförskap, som inte passar in utan bygger sina egna världar.
När han var fem år omkom hans bror som var nio år i en olycka på mors dag och modern stängde in sig i sorgen. Utan att orka finnas där för de som var kvar gav hon sig hän i saknaden efter sin förstfödde. Den övergivenheten, mobbingen som skymtar förbi genom lätta penseldrag och den trevande, förbjudna sexualiteten gör att man nog kan omvändas även om man tillhörde de som var skräckslagna för storpotäten?
Själv har jag tillhört team Westerberg från start, jag satt förtrollad framför TV-rutan som barn och älskade att få ta del av hans fantasivärldar och det är en viss igenkänning även i textform. Är glad över att jag nappade på tipset och läste den.

elvaaringen-large

Bibliotekslån

Read Full Post »

En man dör av en hjärtinfarkt  på sin egen bakgård i Gahna. När familjen nås av dösdsbudet tvingas de plötsligt tänka tillbaka på allt det som ledde fram till att de nu är rätt splittrade och främmande för varandra och över sin egen historia. Bit för bit får vi pussla ihop vad som fört familjemedlemmarna isär. Hemligheter lyfts fram i ljuset och ett förflutet som de aldrig pratat om kommer ikapp dem.

Jag var lockad av den här boken tidigt men först sedan jag läst ett utdrag ur den i tidskriften karavan blev det av att jag lånade hem den. Det var tur för jag tyckte väldigt mycket om den. Även om jag emellanåt blev irriterad på att karaktärerna kunde vara lite väl självömkande är jag förtrollad av skildringen av deras sorg och deras påtvingade kamp att ta itu med sitt ursprung och alla förväntningar på att prestera. Språket är  bitvis fantastiskt och berättelsen stannar kvar hos mig även sedan jag slagit ihop bokpärmarna

komma-och-ga

 

Bokmania, och Hermia har också läst

Read Full Post »

Junes älskade morbror dör av ”det där AIDS” i ett åttiotal där ingen riktigt vet vad det är eller hur det sprids utan paniken sprider sig. Det talas inte om sjukdomen och inget om morbroderns eventuelle kärleksliv även om han är öppen med sin homosexualitet. Det finns överhuvudtaget mycket som det inte talas om och efter morbroderns begravning tvingas June ompröva sin bild av honom och av sin familj.

Jag tänker inte gå in mer än så på vad den här boken handlar om, det har bloggats så mycket om den nu och de flesta kallar den fantastisk. Jag kan bara instämma! Allt kanske inte är lika bra men helheten gör det till att jag är säker på att den kniper en topplacering på många årsbästalistor.  Jag tar upp den och börjar läsa och är fast, jag vet inte om jag vill hetsläsa för att få veta allt eller om jag vill dra ut på det så den inte ska ta slut.

Alla dessa hemligheter och hur arg man blir på både June, hennes syster och deras mor och dessa självklara tidsmarkörer som smyger sig in i texten. En tid före mobiltelefoner och datorer. En tid när man inte bara kunde googla ”hur smittar AIDS” och ta reda på att man inte får det av en kyss på huvudet. Det som gör starkast intryck på mig är något som finns med även i Gardells romantriologi, detta med hur familjen efter döden tar tillbaka det förlupna fåret och bestämmer hur allt ska vara. Vännerna och älskare kanske inte är välkommna att ta ett sista farväl för det skulle förstöra fasaden som familjen vill hålla, bilden av vem personen var. Det och glimtarna från sjukhuset. Det finns mycket här som jag älskar. Annat som jag kanske inte är så såld på. (Hela den här porträttgrejen tex, för mig är den överanvänd o så symboliskt överladdad att den sjunker som en sten). Jag gillar persongalleriet men kan tycka att det är synd att själva Finn blir så suddig, varför var han så fantastisk egentligen? Men samtidigt är det helt rätt eftersom June tvingas ompröva sina bilder av honom.

Efter att ha läst om den i samband med Jonas Gardells triologi om tiden för den stora AIDS-paniken beställde jag hem Tell the wolves I´m home. Dock beställde jag den ihop med ett gäng förhandsbokningar o skulle få den först i Juli. När så hyllningskören drog igång på allvar stod jag där med lång näsa och en bok som jag ville läsa nyss. Vad göra – mer än att flitigt gnälla om saken på Twitter (ett mycket konstruktivt sätt att bearbeta besvikelsen på eller vad säger ni?)? Jo, man kollar om den finns på biblioteket och reserverar bums. Avbeställde den på ordern vilket man kanske an vara lite ledsen över nu när jag läst o älskat men hej, den kommer ju på svenska hos X-publishing i höst så Låt vargarna komma (som den svenska titeln blir)!

Bibliotekslån.

Några andra som läst är Helena på Dark places, Lisa på Onekligen ochHyllan Lotta

Read Full Post »

Tidigt 90-tal, Alex o Lovis hittar varandra första dagen på gymnasiet och får en speciell kontakt. Men det är långt ifrån enkelt. Att vara Alex och känna sig som ett UFO gentemot de flesta utom Lovis, att längta efter ett helt annat liv – eller kanske att längta efter inget liv alls.  Att vara Lovis och slitas mellan olika lojaliteter.  Att orka eller inte orka kämpa.

Den är så fin den här lilla boken! Det finns så mycket där och ändå känns den inte spretig. Nostalgifaktorn gör väl sitt till för även om jag aldrig var nån fanatisk musikkonsument ens på gymnasiet så är det välbekanta referenser och känslan av att identifiera sig med låttexter som tycktes handa precis om det man kände..  Men jag blir arg emellanåt. På Lovis, på Alex men kanske mest på alla blinda (eller blundande) vuxna som inte förmår ge varken hjälp eller stöd.

Den är fin och sorglig och jag tycker mycket om språket. Jag är så glad att jag norpade åt mig den i bokbloggarrummet på mässan förra året så att det verkligen blev av att jag läste den.

Read Full Post »

Jag plockade upp Gardells nya roman när jag fick hem paketet från nätbokhandeln och skulle bara kika lite. Rätt som det är har jag läst de första tjugo sidorna och lägger bara motvilligt ifrån mig boken för att återgå till vardagen. Ett dygn senare är den utläst och jag känner mig ledsen och omtumlad men också glad för det finns något vackert mitt i allt det svarta. Jag skrev en kort blänkare om favoriter som håller för trycket men har fortfarande svårt att formulera mig om den men jag gör ett försök. Själva handlingen kan ni läsa mer om i andra recensioner men läs hellre själva boken.

Inledningen får mig att tänka på hur jag satt i ett varmt sjukhusrum med neddragna persienner mot värmeböljan i augusti 2002 när min mamma slutligen förlorat kampen mot cancer o vi bara kunde sitta där o vänta. Allt kommer tillbaka o jag kan känna lukten av sjukhus, desinfektionsmedel och sjukdom. Tänk då att ligga där själv i svåra plågor o dessutom med en personal som är så rädd för smitta att de inte vågar ta i dig och med en känsla av skam för att samhället tycker att du har dig själv att skylla för att din livsstil gjort att du drabbats av sjukdomen. Sådan var förmodligen verkligheten för många drygt tjugo år tidigare.

Under början av åttiotalet när det här utspelas gick jag på mellanstadiet o hela aidspaniken gick mig nog förbi utan att jag brydde mig nämnvärt.   Med distans är det vansinnigt att läsa om hur folk reagerade. Paniken över att inte veta riktigt vad det var eller hur man blev smittad gjorde att empati blev sällsynt och förutom att sjukdomens förlopp är plågsamt fick man även brännmärkas med skammen, en skamstämpel som fortfarande sitter i trots bromsmediciner och trots att homosexualitet idag är något som får synas i samhället .  Vägen till att du har nästan samma rättigheter oavsett om din partner är av samma eller av motsatt kön är också något Gardell tar upp.

Det är en mycket argare Gardell än i tidigare böcker, vissa avsnitt är mer agitation än skönlitteratur, men samtidigt är han mer nedtonad än tidigare. De bibliska referenserna som nästan kunde kännas pompösa hittar här sin plats på ett mer självklart sätt. Jag blir förtjust i persongalleriet, känner starkt medlidande med Rasmus mamma samtidigt som jag blir förbaskad på henne. Det är också sorgligt att veta att det kommer att gå åt helvet för många av dem. Deras liv kommer att slås i spillror vet man redan nu. Många teman återkommer från hans tidigare böcker. Att inte höra till, mobbingen, att inte räcka till, att hitta sin plats.

Del två, sjukdomen, ges ut våren 2013 och del tre, döden, kommer hösten 2013. Jag förstår inte riktigt hur man ska kunna vänta så länge. Om han håller stilen i de andra delarna med kan det här bli en riktig klassiker.

Ur den egna bokhyllan.

Några fler som läst; Enligt O, Fiktiviteter, Dark places,  Bokbabbel

Read Full Post »

Två tvillingsystrar, även om de står varandra nära, och ibland blir till en enda när omgivningen slarvigt låter namnen flyta ihop till ett, blir det allt tydligare att de är två individer. Mary som längtar bort till nått annat, nått större och Anne som är rätt nöjd med tillvaron som den ser ut nu. Under en lång varm sommar i en tjuvlånad lägenhet inne i centrum av Göteborg ställs allt på sin spets och tillvaron hotar att rämna.

Det tog ett tag för mig att sluta vänta på att det skulle bli spökigt och läskigt (för det tycker jag aldrig det riktigt blir, den övernaturliga sidan av storyn känns underordnad för min del) utan låta mig uppslukas av relationerna som tänjs bryts och knyts och hur tillvaron verkar allt mer som en tågurspårning i ultrarapid.  Jag hade svårt för alla Kent-referenser eftersom jag aldrig varit någon ivrig lyssnare men för den som i likhet med  Mary är helt uppslukad tror jag säkert de tillför en extra dimension. Vad jag däremot gillade var att känna igen mig i miljöerna.

På det hela taget en riktigt lovande debut med en fin språkhantering.

Recex från förlaget.

Read Full Post »

Older Posts »