Den här boken nämndes i skriverierna kring Staffan Westerbergs åttioårsdag och jag blev genast tvungen att beställa den på biblioteket. Han är farbrorn som inte vill bli stor, någon form av krumelurpiller kanske han har fått tag i för han verkar fortfarande ha god kontakt med sitt inre barn. Den där elvaåringen som kan resa i fantasin har han aldrig vuxit ifrån. Språket är vackert och även om det ibland blir väldigt spretigt och mångordigt så flyter det på bra och jag känner en ömhet för alla dessa barn som känner ett utanförskap, som inte passar in utan bygger sina egna världar.
När han var fem år omkom hans bror som var nio år i en olycka på mors dag och modern stängde in sig i sorgen. Utan att orka finnas där för de som var kvar gav hon sig hän i saknaden efter sin förstfödde. Den övergivenheten, mobbingen som skymtar förbi genom lätta penseldrag och den trevande, förbjudna sexualiteten gör att man nog kan omvändas även om man tillhörde de som var skräckslagna för storpotäten?
Själv har jag tillhört team Westerberg från start, jag satt förtrollad framför TV-rutan som barn och älskade att få ta del av hans fantasivärldar och det är en viss igenkänning även i textform. Är glad över att jag nappade på tipset och läste den.
Bibliotekslån
Marias bokliv 