Kristian Lundbergs bok om livet på ”botten”, bland alla de människor som nästan glidit in i osynlighet kom ut 2009 och jag tänkte läsa men det blev inte av förrän nu. Jag fastnar direkt för ett par rader i inledningen:
Det blir så ibland; plötsligt befinner du dig i sammanhang som är orimliga och efter ett tag har du vant dig vid det omöjliga, det hopplösa. Du är en människa och du försöker överleva. Du använder alfabetet. Du längtar bort eller hem. Det spelar egentligen ingen roll. Du krossas av dig själv, av dina val och tillkortakommanden. Du är på väg och vet att du ingenstans skall.
Jag kan identifiera mig med det där, med känslan av att behöva kämpa sig igenom varje dag. Att överleva snarare än leva. Även om min ”botten” inte är samma som skildras här. Jag kan känna igen mig i utsattheten som timanställning ger jämfört med de fast anställda, i pusslet att få ihop tillräckligt mkt timmar för att försörja sig en månad till. Rädslan för att inte bli inringd. Funderingarna över uppväxten berör mig. Att ingen reagerade på mammans sjukdom ens när hon stal klasskassan? Att fadern kan med att erbjuda sina barn att vara personal på sin födelsedagsfest? De snabbt skissade minnesbilderna är starka. Klassresan, fallet och klasshatet får mig att fundera på mitt eget och andra liv och på hur olika folk tacklar motgångar. Hans språk är vackert men jag har svårt för det här fragmentariska, hoppusslandet i längden. Jag har inte läst så mkt av honom tidigare, en del dikter, men nu ska jag ge mig på uppföljaren till Yarden ”Och allt skall vara kärlek”

Read Full Post »