Stjärnklart – Lars Wilderäng

Plötsligt lägger mobiler, ipads och datorer av trots att de borde finnas batteri kvar. Kortläsare i butiker strular och dör. Bilar stannar mitt på motorvägen när elektroniken lägger av. Plötsligt fungerar ingenting, strömmen försvinner och hela civilisationen bryter ihop. Vi får följa några personer från den smygande början, genom sammanbrottet.

På ett sätt är det här en riktigt läskig bok. Totalt fel att läsa så här på hösten när folk går och hostar överallt kan jag säga. Lite lätt paranoid blir man också när man råkar ut för butiker med trasslande kortläsare under tiden.Civilisationskritiken är bokens starka sida enligt mig. Hur självklart det är för oss att rent vatten, mat och sjukvård finns att tillgå. Vad skulle vi ta oss till om allt detta brakade samman? Jag är rätt tacksam över att ha både höns o får när jag läser det här men funderar på att gå och gräva ut potatislandet.

Vad jag inte gillar; den enorma möp-faktorn (möp=militärt överintresserad person), för mig är den biten totalt ointressant. sen blir spänningslitteraturmall 1a lite väl uppenbar  även om jag många gånger glömmer bort det när drivet i berättelsen blir riktigt bra. Dessutom känner jag att jag har trovärdighetsproblem med jargongen Boken är också oerhört grabbig (trots några starka kvinnor) och slutet, tja… vi kan säga att jag har invändningar mot ett o annat…

Det här är första delen av en planerad serie.

Read Full Post »

Ull – Hugh Howey

Om hela din värld rymdes i en jättelik silobyggnad med våning efter våning under jord. Våningar som rymde allt från cafeteria och bostäder via BB och skolsalar, odlingar, fabriker och jättelika maskinrum. Om världen utanför bestod av ett öde och förgiftat landskap och det värsta straff du kunde dömas till var att ge dig av digt ut. En slutgiltig promenad som ingen kommer tillbaka ifrån. Om det var ditt liv, hur skulle du då reagera om det du alltid får lära dig om världen visade sig vara en tillrättalagd version?

Jag är svag för tegelstenstjocka böcker och en dystopi piggar alltid upp. Jag har hört mycket goott om ”ull” i diverse bokbloggar och det var till min stora förtjusning en sån där bok som jag längtar hem till när jag måste lägga ifrån mig den och gå till jobbet. Många av karaktäreerna stannar kvar hos en och man blir genuint engagerad i deras öden. Sedan är det ju kul med en kvinnlig hjälte som klarar lite av varje på grund av sin händighet och förmåga att meka. Vissa partier kändes lite väl sega men jag ser fram emot att läsa de kommande delarna. (o hade de funnits i min närhet hade jag troligen kastat mig över nästa del direkt).

Bibliotekslån

Read Full Post »

The Twelve – Justin Cronin

En av de största läsupplevelserna 2010  för min del var The Passage. Därför blev jag mycket nöjd när jag äntligen kunde låna hem fortsättingen från biblioteket i förra veckan. Den är inte lika massiv som del ett men det tog lite tid eftersom jag var tvungen att göra avbrott för sånt som äta, sova och umgås med familjen (även om jag älskar dem så kan jag sakna fornstora dagar när man kunde hänge ledig tid åt ohämmade läsorgier dygnet runt om man önskade). Ändå blev jag snart uppslukad.

Inledningen med bibellikande språkdräkt ger en snabb återblick över vad som tilldrog sig i bok ett. Jag får återse karaktärer från förra boken och träffa på nya både från katastrofåret och tiden efter.  Lösa trådar kan tyckas men Cronin flätar ihop deras öden snyggt, lite FÖR snyggt kan jag tycka. Det är en av mina invändningar. En annan är detta med vårdande kvinnor och stridande män men det gnällde jag om redan när det gällde del ett och jag tycker att det var aningens bättre här?  Eller var jag bara mer förberedd på det?  Jag älskar hur hans språk flyter på, hur han får mig att engagera mig i karaktärerna (de flesta) och den värld han målar upp. Det känns som det är tightare berättat och bättre tempo än i den första tegelstenen men en del känns lite väl övertydligt (och en del känns lite väl lånat från annat håll).

Jag har lite samma bryderier som efter del två i hungerspelstriologin, jag längtar efter upplösningen men är livrädd för att det inte ska hålla. Har lite teorier om var han tänker ta vägen med sitt romanbygge och det är ju ett tag tills del tre (arbetsnamn The city of mirrors) dyker upp, kanske under 2014 så det är bara att vänta.

Bibliotekslån

Read Full Post »

Metro 2033 – Dimitri Gluchovskij

När kriget bröt ut och atombomberna briserade flydde folk ner i Moskvas Metro, där djupt under jorden var man hjälpligt skyddad mot strålningen och kunde överleva. Med åren började man hitta nya vägar att försörja sig och längs de olika linjerna bildas samhällen som avspeglar världen som vi känner den htitills med extremister inom både politik och religion. Men hoten kommer inte bara från oliktänkande grannar utan även från varelser som lever i tunnlarna och på ovansidan.  Den unge Artiom tvingas ut på en resa genom Metrons vindlingar.

I början älskade jag verkligen den här boken och kunde inte sluta läsa. Jag var trollbunden och blev tvungen att börja googla bilder från Moskvas tunnelbana för att se om min bild utifrån författtarens beskrivning av den var någorlunda i linje med verkligheten (o herre gud så häftiga stationer där verkar finnas! Hade ingen lust att åka till Moskva för att åka tunnelbana förrän efter den googlingen) men sedan blev det gradvis lite för mycket när han ska få med precis alla rörelser som påverkat den ryska historien och medan Artiom möter det ena efter det andra i god folksagestil börjar jag känna mig otålig och distraherad. Sedan är det ju också det där med frånvaron av kvinnor. Visst skymtar det ett o annat honkön men de är makor, mödrar eller horor.  Det verkar som om en dystopi per automatik innebär en backlash för jämnställdheten. Och så slutet då… utan att ge några spolilers så kan jag säga att jag blev rätt besviken Den har ju en rätt annorlunda tillkomsthistoria men jag tycker nog att den i steget från webb till bok hade kunnat må bra av lite hårdare redigering..

Dock måste man ju älska ”bibliotekarierna”.

Bibliotekslån

Det var Bokstävlarna som gjorde mig sugen på att läsa den från början.

Read Full Post »

Legend – Richard Matheson

Varje kväll kommer de, om det är molnigt kan det vara svårt att avgöra om solnedgången närmar sig eller ej så då brukar han hålla sig hemma för att inte bli överraskad. Han hänger vitlök för fönstren och vässar pålar men på natten hör han dem hur högt han än spelar eller hur mycket sprit han än dricker.

Robert är kanske den ende överlevaren efter en epedemi som förvandlar folk till vampyrer. De dör men vaknar på nytt om natten och gräver sig upp ur sina gravar, de tål inte vitlök och är i vissa fall rädda för speglar och kors. På dagarna ger han sig ut och letar efter sovande vampyrer för att döda så många han hinner men de är så många att hans härjningar knappt märks. I sin ensamhet kan han inte göra så mycket mer än att fundera över vad denna vampyrpest egentligen är och om det finns en bot, se om sitt hus, dricka sprit och undvika att tänka på det förflutna.

Det här handlar så mycket mer om överlevnad och ensamhet än om vampyrer. Robinson Crusoe på sin ö försöker skapa sig en tillvaro och rutiner i hopp om att räddas och kanske drömmer även en del av Robert Neville om en räddning hur fåfängt det än är. För vad ska man egentligen göra om man är den sista som finns kvar? Hur klarar man ensamheten och alla tankar på hur det varit. Man kan bryta ihop eller man kan försöka stappla vidare och ta en dag i taget.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men jag tyckte bitvis väldigt bra om den här boken. Det märks att den har lämnat avtryck hos många av de författare jag läst tidigare. Ajvide nämner den i sin novellsamling Låt de gamla drömmarna dö och jag skulle tro att även Justin Cronin (the passage) läst den mer än en gång. Bitvis är det väldigt långrandigt och jag har svårt för att köpa huvudpersonens problem med de kvinnliga vampyrerna som envisas med att klä av sig i tid o otid för att locka ut honom. Men å andra sidan skrevs boken 1954 o då var det väl inte ok att låta honom ta saken i egna händer för att lösa problemet.

Som bibliotekarie och bokmal måste man ju dessutom älska att det är biblioteket och dess böcker som kan tillhanda hålla de fakta han behöver för att söka sina svar.

Read Full Post »

The Passage – Justin Cronin

I ett framtida, men inte allt för avlägset, USA går ett militärt medicinskt experiment snett. Ett virus från den Bolivianska djungeln kan förvandla människor till supersnabba mördarmaskiner om det inte tar kål på dem direkt. Bland försökspersonerna finns även en sexårig flicka, hon har fått en förfinad variant av viruset och istället för blodtörst får hon ovanliga förmågor och ett mycket långsamt åldrande. Men de infekterade är svåra att kontrollera och gör en blodig och kaotisk utbrytning.  De som skulle bekämpa terroristceller slår nu istället ut stora delar av befolkningen och militärens försök att hejda spridningen utplånar hela städer. I förvirringen utlöser man även atombomber så överlevare får tampas med strålskador.

90 år senare ser USA väldigt annorlunda ut mot vad det gjorde vid virusets utbrott. Se flesta städer ligger i ruiner, motorvägarna är fulla med bilvrak som blivit stående efter att bensinen tagit slut när människor flytt undan faran. De som överlevt lever i ständig skräck för virusbärarnas blodlust och smittan, man vet inte om de är de sista överlevarna eller om det finns fler, man har inte en aning om vad som hänt med världen utanför.

Jag blev lite sugen på den här boken efter att ha läst om den  bland olika bloggar, hos Bokstävlarna och hennes vampyrsommar bland annat, och beställde den på biblioteket. När jag fick den funderade jag på hur sjutton jag skulle få läst 766 sidor på engelska fort nog för att inte behöva lämna tillbaka den oläst. Det visade sig inte vara något problem eftersom jag fastnade totalt och hetsläste den så gott det nu går i ett liv som inkluderar småbarn. Jag tyckte om hans språk och det bidrog till ett bra flyt i läsningen, det svåraste var att läsa biten om flickans uppväxt, den och ett par andra bitar gjorde extra ont i mammahjärtat. Det känns lite märkligt att en dystopi på över sjuhundra sidor skall vara det som behövs för att sätta fart på läslusten men tydligen var den helt rätt just nu. Vampyrinslaget gör kanske sitt till även om det är långt ifrån både Meyer och Stooker. Men det är ändå människorna och dess inbördes relationer och de val de tvingas göra som är det intressanta.

Tyvärr tyckte jag att den blev mindre fantastisk och mer uppenbar på slutet (svårt att säga mer utan att säga för mycket om handlingen). Inte så att det är ett dåligt slut. Bara det att det börjar kännas mer som att jag läst storyn förr och jag blir lite tveksam till om han kommer att kunna skriva två lika fantastiska böcker till (The Passage är nämligen första delen i en planerad triologi) utan att bli förutsägbar istället för att trollbinda mig lika starkt som han gjort under de första sexhundra sidorna.  Jag önskar att det skall bli lite som med Hungerspelen, där kände jag inget behov av en fortsättning efter del ett men när del två kom älskade jag den och har ivrigt väntat på den avslutande delen. Min förhoppning är att vissa saker skall få lite bättre förklaringar i kommande delar för jag funderar en hel del på vad som egentligen hände i Bolivias djungler.

Förresten: Jag undrar om det är någon mer än jag som irriterat sig lite på att (nu generaliserar jag) kvinnorna är berättare, lärare, den som råkar ut för saker snarare än att styra vad som sker med henne. Medan männen är ingenjörer och intiativtagare till förändringar? Att både den tuffa kvinnan och den nördige mannen (fortfarande) är avvikare i samhället? Det var inget som störde mig under läsning men mina funderingar runt det här lämnar en lite unken känsla så här efteråt…

Bortsett från mitt gnäll på slutet så tyckte jag att den gav mig en fantastisk upplevelse och väldigt mycket att fundera över (bortsett från vilken tur det är att konservburken uppfunnits, vad skulle annars alla post Apokalyps-karaktärer livnära sig på?). Han lyckas göra det trovärdigt med, vilket inte kan vara helt enkelt.

Läs för sjutton!

Omslaget är ju SÅ snyggt och så rätt…

Read Full Post »