Sherlock Holmes-boomen
Det råder en Sherlock Holmes-boom. Det är inte första gången det händer, men boomen är väldigt påtaglig just nu. Till största del beror det stora Holmesintresset på den geniala BBC-serien Sherlock, men även Hollywoodfilmerna med Robert Downey Jr som Holmes och den amerikanska tv-serien Elementary har bidragit.
Sherlock-serien kommer snart med sin tredje, oerhört efterlängtade säsong. Tre nittiominuterslånga avsnitt. Samtidigt är en tredje Downey Jr-film på gång och en andra säsong av Elementary.
Även inom bokvärlden märks boomen. Om det är orsak eller verkan må vara osagt, men boomen har sammanfallit med att Anthony Horowitz haft stor framgång med sin Sherlock Holmes-pastisch The House of Silk. Boken hade beställts av Conan Doyles arvingar och marknadsfördes därför som en officiellt godkänd Sherlock Holmes-roman. En uppföljare till The House of Silk är aviserad och jag såg nyss att det auktionerades ut möjligheten att få en av romanfigurerna uppkallad efter sig.
Samtidigt som Horowitz når hundratusentals läsare i många länder ges det även ut en mängd pastischer på engelska som når ut till en mer begränsad publik. Jag sammanställde förra året statistik över utgivningen av Sherlock Holmes-pastischer. Under de senaste tre-fyra åren har antalet titlar rusat i höjden, till en tidigare aldrig nådd nivå, mycket beroende på smidiga distributionsformer (främst Amazon) och förhållandevis billigt print-on-demand-tryck. Om kvantiteten motsvaras av kvaliteten får var och en bedöma, men den stora utgivningen är i alla fall ett tydligt tecken på att Sherlock Holmes är något så oväntat som inne.
Det här kommer säkert att hålla på några år till, åtminstone så länge som skaparna av Sherlock – Steven Moffat och Mark Gatiss – bestämmer sig för att göra nya säsonger och därmed får nya Holmesfans att födas fram i strid ström. Hotet är väl främst att de båda skådespelarna Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Martin Freeman (John Watson) inte längre kan passa in nya inspelningar i sina kalendrar. Båda deras filmkarriärer har gått spikrakt uppåt de senaste åren.
Förr eller senare kommer boomen att ta slut. Så var det under den lilla boom som rådde på trettiotalet, under åren efter Conan Doyles död. Och så var det när vi senast såg en rejäl boom – i mitten på sjuttiotalet. Då höll den i fyra-fem år. Den hade börjat med att Nicholas Meyer hade publicerat Sherlock Holmes-pastischen The Seven-Per-Cent Solution. Den blev till hans stora förvåning en internationell succé och sålde två miljoner exemplar. Många författare följde i hans fotspår och grävde fram hittills opublicerade manuskript av dr Watson. Det blev nästintill en kliché att det var så böckerna presenterades – skrivna av Watson, och sedan redigerade av bokens riktiga författare. Det var dock inte bara böcker som utgjorde boomen, utan även en rad filmer, gärna komiska sådana eller som på annat sätt befann sig långt bort från originalhistorierna.
Och så var det väl en mindre boom runt 1987, året då vi kunde fira hundraårsjubileet av den första Holmesberättelsen, A Study in Scarlet, samtidigt som den utsökta tv-serien med Jeremy Brett som Holmes gick på tv.
1990-talet var mer tunnsått på Holmesfronten. Laurie R Kings böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes höll det hela levande och skapade en del nya fans, men kanske mer för Russell än för Holmes.
Ja, det kom att dröja ända fram till den första Robert Downey Jr-filmen 2009 innan det hände något som åter började locka skaror av nya fans till Sherlock Holmes-världen. En del av dessa fans blir kvar även när boomen har gått över, och det har visat sig att dessa fans ofta hör till de som sedan lägger grunden för nästa boom några decennier senare. Exempelvis är både Steven Moffat och Mark Gatiss stora Holmesfans sedan lång tid tillbaka. En av filmerna från sjuttiotalet, The Private Life of Sherlock Holmes, har varit en stor inspirationskälla för dem.
Det kommer kanske inte dröja trettio-fyrtio år till nästa boom – när väl den pågående är slut – men det kommer ta sin tid. Eller så sker det snabbt. Det finns inget cykliskt i sådana här boomar. Det fungerar inte på samma sätt som modet, där allting kommer tillbaka med hyfsat jämna intervall.
Nej, här är det andra faktorer som styr. Det som krävs är att någon tar itu med Sherlock Holmes-figuren och nyskapar den. Någon som kan göra det med hjärta och hjärna. Och någon som hittar nya djup och vinklar. Det måste göras smart när man ska få en snart hundratrettioårig fiktiv gestalt att överleva. Plus att det måste vara ett barn av sin tid, eller snarare något som ligger en gnutta före andra barn i samma tid. För Sherlock Holmes når bara ut till de stora massorna om han trots sin ålder känns modernare än allt som verkligen är hyperfärskt. Inte nödvändigtvis modernt som i betydelsen uppdaterat och samtida (som exemplet Sherlock), utan lika gärna som på åttiotalet, där det fräscha i Jeremy Brett-serien låg i själva produktionen och den oerhörda närheten till originalet, eller på sjuttiotalet, när den vanvördiga tolkningen av figurerna kändes som det nyaste av nytt.
Ingen vet därför när nästa Sherlock Holmes-boom kommer eller hur den tar sig uttryck. Det enda vi vet är att den kommer vara en reaktion mot det då rådande läget på Sherlock Holmes-fronten. Någon vill skapa något nytt.
Genom att ständigt ömsa skinn lever Sherlock Holmes kvar, långt mycket längre än vad som kan förväntas av denne numera mycket gamle man.
Mattias Boström är aktuell med boken ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om Sherlock Holmes mer än sekellånga succéhistoria – och om de män och kvinnor som gjorde den möjlig.
Det här är det fjärde gästblogginlägget under Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne
Marias bokliv 