Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘2013’

Femton år gammal, mitt under den amerikanska depressionen, skickas Thea bort av sina föräldrar till The Yonahlossee riding camp for girls, en ensligt belägen internatskola uppe i bergen, för att lite krasst uttryckt lära sig veta hut. Hon har levt ett liv som både varit väldigt fritt men också väldigt skyddat. Hon saknar sin familj, särskilt sin tvillingbror, och känner sig både orättvist straffad och hemskt skyldig samtidigt. Motvilligt lär hon sig att älska skolan, naturen och den hon själv är. Hon knyter för första gången vänskapsband med andra jämnåriga flickor och hon utvecklar sin talang som ryttare. Bit för bit får vi veta vad som lett henne till den avlägsna skolan men också hur hon kommer att se sin förvisning dit inte som ett straff utan som en möjlighet att utvecklas och försonas med det som varit.

Jag såg den här skymta förbi i en bokbeställningsbild som Dark-placesHelena lagt upp, blev väldigt nyfiken och klämde en del på den under bokmässan men det slutade med att jag övertalade min närmsta biblioteksfilial att köpa in den. Bra gjort av mig tycker jag eftersom jag gillade den väldigt mycket, inte oreserverat men den levde upp till det jag väntade mig. Internatskola, vuxenblivande och framförallt kärleken till hästarna och ridningen.  Ibland blir hon lite tjatig (jo, Anton ÄR en hon)och tuggar om samma saker lite för övertydligt och spåret med Mr Holmes och dess utveckling gillar jag inte nått vidare. Frånsett de invändningar och trots mörkret som finns i historien tyckte jag att det var en mysig bok.

9780755395170_200_the-yonahlossee-riding-camp-for-girls

Bibliotekslån

Read Full Post »

Jag skulle skrivit om den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi redan när alla andra gjorde det men jag har haft löjligt svårt att formulera mig, nu måste jag ändå göra ett försök. Det är lite som med Hamlet, man vet hur det går (alla dör) men det hindrar inte att man ändå engagerar sig varje gång. Gardells romantriologi om hur aidsepidemin drabbade unga (och äldre) homosexuella män dubbelt genom både sjukdomen och den hysteriska rädsla för ”bögpesten” som utbröt  är ett engagerat vittnesbörd om vad som skedde och hur det kunde upplevas.

Det finns många starka scener även i denna avslutande del. Lars-Åkes historia berör mig starkt, och hans födelsedagsfest där ”ja må han leva” sjungs fast det borde vara uppenbart för alla närvarande att det inte är frågan om några hundrade år. Rasmus frisinnade moster visar sig vara räddare än hon vill visa. De svarta sopsäckarna får en ödesmättad betydelse, oavsett det forna värdet kan allt förkastas och slängas bort i dessa säckar.  Rasmus föräldrars avståndstagande. Holgers resignerade tillvaro.

Man märker att Jonas Gardell nog varit rätt arg och upprörd när han skrivit sin historia. Han vill inte ge läsaren en chans att ursäkta de mindre behagliga händelserna med att det bara är fiktion. Hela tiden underbygger han med fakta och citat från faktiska tidningsartiklar. I intervjuer kring trilogin har han också varit tydlig med att han skriver för att folk ska veta, att de män som dog inte ska glömmas. För att de som inte fick sörja öppet då ska få gråta ut nu.

Det som berättas i den här historien har hänt. Och det hände här, i den här staden.

Det var ett krig som utkämpades i fredstid.

Där har vi grundackordet för Tatuh.  Ibland blir detta, i mitt tycke, lite väl uppenbart i romanen. Han agiterar snarare än att gestalta och kan emellanåt bli lite väl mkt god retoriker i min smak.  I del ett tyckte jag att han hade ett mycket stramare språk och berättande än vad jag förknippat med hans tidigare produktion, här känns det yvigare. Men jag blir djupt berörd och kommer att bära med mig historien länge. Man ska inte heller underskatta den folkbildande insatsen, han visar oss ett Sverige, en historia, som man kanske inte reflekterat över.  Jag kan ångra att jag såg TV-serien innan jag läst böckerna (även om jag uppskattar skådespelarna så stör det mig att deras bilder tränger undan mina från läsningen av första delen) men den har gett en enorm uppmärksamhet åt dessa historier och kanske lett till att folk kunnat tillåta sig att sörja.   Jag tycker mycket om hans beskrivning av att leva med sorg.

För livet fortsätter även om det är något helt annat än förut. Sedan kan man sörja och sakna, men också glädjas åt och minnas. I stunder slippa tänka på det, i stunder väller det åter över en.

Egenhändigt inköpt. Här skriver jag om del 1 och här om del 2.

Andra som läst; troligen hela #boblmaf bland annat Bokbabbel, Fiktiviteter, Dark Places, Calliope…. Det är intressant att läsa diskussionerna i kommentarsfälten och se hur lika- och olika reaktionerna varit.

Read Full Post »

I våras fick jag ett recex av Lundens skugga som jag har varit oförmögen att skriva om för jag kommer inte riktigt så långt att jag läser, jag bara drägglar över bilderna och vill genast gå ut o gräva i trädgården för att det ska se likadant ut när jag tittar ut här hemma. Något säger mig dock att det (som vanligt) är en viss skillnad på teori och praktik och att mina ansträngningar inte skulle ge resultat på ett par år om jag så ruinerade mig på kuppen. Det finns en viss risk för det, jag vill genast gallopera iväg till närmsta plantskola och förköpa mig när jag bläddrat i den (vilket kanske är ett mycket gott betyg i sig?)

Hannu Sarenström har sin egen, ordrika, stil och här lyser hans entusiasm och kärlek till lundens växter igenom. De till synes enkla och alldagliga som en snödroppe kan finnas i så många varianter och vara så vackert när man kommer riktigt nära. Många vårblommande lökväxter är väldigt tacksamma, du petar ner dem på hösten och har du tur trivs de där och blommar snällt vår efter vår och kan till och med sprida ut sig till öar eller hav i din trädgård utan så mycket vidare pyssel. Jag har aldrig riktigt tänkt på att man skulle kunna samla på snödroppssorter (och enligt sambon bör jag nog inte börja tänka på det heller) men när jag ser bilden av soten ”Sickle” med sina ljusa bladkanter och grågrönstimmiga blad morrar samlardjävulen i mig lystet (hen har fått ge upp både pelargon och hoyasamlandet post-barn) och resten av boken utgör även den en svår frestelse när man har dragning åt trädgårdsnörderi. Här finns också en hel del goda råd om växterna och om man hjälpligt tar sig genom texten utan att förlora sig i bilderna får man bra tips om hur man kan anlägga en egen trädgårdslund. Själv brukar jag tappa bort mig på vägen i dagdrömmar om blommande magnolior, hav av snödroppar och scilla.

 

Recex från förlaget.

Read Full Post »

Joels föräldrar har köpt ett gammalt nedgånget vandrarhem och hela familjen flyttar rätt ut i ingenstans för att renovera upp o driva det. Något som hans storasyster är mycket missnöjd med. Redan första dagen då de och flyttbilen anländer börjar det hända konstiga saker. Vem är till exempel mannen som säger att han bor på vandrarhemmet och vad var det för otäckt som hände på den tiden då stället fortfarande var en barnkolloni? Det tycks lura något ondskefullt där men ingen annan verkar medveten om det och Joel måste hitta ett sätt att skydda sina småsyskon från faran.
Jag är åldersmässigt rätt långt från målgruppen för den här historien men jag kunde inte sluta läsa. Visst finns det ett och annat som jag i efterhand tycker känns tunt och mindre bra men det hindrar inte att jag alvarligt överväger att sova med lampan tänd efter att jag läst ut den. Riktigt bra skräckis helt enkelt.

Read Full Post »

Magikerna – Lev Grossman

Quentin har aldrig slutat drömma om det magiska landet Filory från sin barndoms favoritböcker och skulle hellre leva där än i en verklighet han känner sig obekväm i. En dag hamnar han, närmast av en slump, på intagningsprov till en märklig skola, en skola för magiker. Har han äntligen hittat sin plats i tillvaron?

På pappret låter det här så bra, ung men drömmer om en annan tillvaro fylld av magi och får byta ut sin trista tillvaro mot något som han inta anat existerade på riktigt. Lite Harry Potter, lite Narnia, lita av varje… Kanske är det ett av problemen med boken, att den vill vara lite av varje och därför blir väldigt spretig utan att något får ta plats. Jo förresten, något  tar plats o det är Quentin… och det är historiens största torrboll. Han är tråkig så klockorna stannar och sig själv nog. När jag slår igen boken är det med en lättnadens suck över att vara av med honom (och DET är ett dåligt tecken i något som tydligen ska vara början av en serie kan jag tycka). Varför läste jag ut den då? Trots allt finns där partier som glimmar men de är för få för att jag ska känna mig nöjd när jag är klar.

magikerna

bibliotekslån

Beroende av böcker och Lingonhjärta gillade den betydligt mer än jag (vilket får mig att fundera på om det är en språkfråga och översättningen inte funkar? Men för min del är det nog mest min avsky för Quentin), Zachan gillade inledningen och boktipsgurun Calliope la åt sidan utan att läsa ut

Read Full Post »

Sextonårige Ethan lever i en riktig småstadshåla i amerikanska södern. Så börjar en ny tjej i skolan. Lena är allt för annorlunda för att småstaden ska tåla det men Ethan kan inte motstå henne och plötsligt är hans liv långt ifrån så långtråkigt o förutsägbart som det varit.
Jag lånade den här på grund av min svaghet för paranormal romance och övernaturligheter öht i böcker. Bitvis fick jag mycket valuta för pengarna men mitt huvudintryck blev ändå en fånig o förutsägbar historia. Jag antar att jag helt enkelt var för gammal och cynisk för den här soppan… Det är del ett i en serie och det känns nästan skönt att inte vara så sugen på att läsa vidare, har liksom fullt upp med de serier jag redan följer.

Det har gjorts en film med, men den har jag hört är rätt omstuvad jämfört med boken (de har tagit bort BIBLIOTEKARIEN! )och jag är inte så sugen på att se – men det är väl det där cyniska som spökar…

Bibliotekslån

Read Full Post »

1740 sitter en gammal man och samlar sina tankar för att berätta om de händelser som inträffade i hans barndom och som han undvikit att tänka på sen dess. 1975 strävar Jacke med att hålla sin tillvaro stabil trots att tonårsdottern blivit så svår att förstå sig på, frun rymt till Stockholm efter att ha anklagat honom för otrohetsaffärer och hans mor precis har gått bort.  1675 sitter Malin i förvar i gästgiveriets matkällare, ihop med flera andra kvinnor från trakten, anklagad för att ha utövat trolldom och rest till Blåkulla.  2011 har Jackes dotter Veronica växt upp och börjar nysta i sin släkthistoria efter en turbulent period i sitt liv. Alla dessa öden flätas ihop och vi får skymta både kärlekshistorier och tagig genom seklerna.

I min späda ungdom (typ högstadietiden?) läste jag en period allt jag kunde komma över om häxprocesserna i Sverige. Detta att så många kvinnor (och ett par män) miste sina liv på grund av anklagelser som kanske grundades på rädsla, avundsjuka eller bara oginhet. Att barn blev moderlösa på grund att de lockats att fantisera ihop historier om Blåkullafärder och alla vidriga metoder för att få folk att bekänna… (Vet ni vad vattenprovet var?) Därför var det rätt självklart att den här boken skulle locka mig och tigga om att bli hemburen.

Jag älskade verkligen det här! Ja, kanske inte allt oreserverat men med mitt intresse för historia, häxprocesesser och när jag vuxit upp omgiven av släktforskare så blev det här en riktig pärla. Det finns så många människoöden att grubbla över. Kanske är det åldern som gör mig mer intresserad av att fundera över släktingar som varit och deras öden? Denna ofrihet för kvinnor som rådde till inte så många år sen, att blev du gravid så såg du helst till att gifta dig med karln för att slippa skammen i att bli en ogift mor. Det blir en känga till de som tror att kyrkböckernas uppgifter om släktskap är absolut sanning. Som en motpol finns också skammen i att som gift kvinna inte kunna föda de förväntade barnen. Att gång på gång drabbas av missfall kunde förutom den egna sorgen även bli ett bevis i omgivningens ögon på att gud straffade en för ett eller annat.

Ska jag gnälla över något så är det att vissa partier är väl sega och för den som är ointresserad av historia och släktträd är den måhända en rätt långtråkig historia trots människoöden och en viss spretighet men jag kommer att bära med mig det här länge.

Bibliotekskatten och Bokstävlarna är några som också har läst

Read Full Post »

Året är 1784 och den fattiga, föräldralösa Maria reser som sällskapsdam till ett skånskt slott. Men väl där känner hon sig iakttagen, mystiska saker inträffar och hon blir mer och mer övertygad om att något inte står rätt till på Borgeby slott. Har det att göra med den mystiska vita frun som hon hör talas om?

Redan omslaget tycks signalera att det här är lättsam underhållning. Romance är inte min grej riktigt men historiska romaner och övernaturlighet är det och eftersom jag läst välvissliga recensioner hos andra bloggare fick den följa med hem från biblioteket sist. Jag började läsa redan i bilen (parkerad utanför skolan) i väntan på att hämta barnen och tyckte det var rätt trevligt sällskap. Jag fortsatte tycka det för trots att det finns en del rejäla luckor i historien och att delar av den känns väldigt mycket skrivna enligt mall (jag har läst det förr…) har den ändå något eget. Dock tröttnar jag lite på slutet när allt ska läggas till rätta och inget överraskar mig. Bra underhållning för stunden men jag hade kanske väntat mig mer av spökhistoriedelen av det hela… och dagbokspartierna? Bah… Nej, jag är inte romancefrälst  efter det här heller. För att jag ska klara genren krävs det uppenbarligen en dos varulvar och vampyrer och inte bara antydningar om spökerier.

IMG_20130603_112025

Andra som läst Eli läser, The Book Poond och Calliope books

Read Full Post »

Av en slump får Göteborgsflickan Vendela Berg plats som privatsekreterare hos Greta Garbo då hennes stjärnglans är som allra störst. Vendela är van vid att anpassa sig och arbeta hårt, det gör hon även i Hollywood, mitt bland filmstjärnedekadensen som vi får ana i ögonvrån. Vendela vill förstå Greta Garbo, jag får ibland känslan av att hon studerar henne som en labbforskare studerar försöksdjur och hela tiden reflekterar över vad som driver deras handlingar. Hon vet så mycket mer och samtidigt vet hon ingenting och i bakgrunden finns journalisterna, deras kameror, och publiken som ständigt vill ha allt det där hon inte förmår ge.

I början älskar jag den här boken. Språket är underbart och jag sugs in i Vendelas möte med Garbo och hennes värld. Sedan kommer motståndet.  Hon anstränger sig så hårt för att passa in och bli den perfekta sekreteraren/väninnan/beskyddaren att hon suddas ut och blir vag. Jag kommer att tänka på Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig” där jag till slut bara blev irriterad på hur huvudpersonen kämpade så hårt för att passa in att hon tappade bort sig själv (fast alla andra älskade).  Kanske får man ut än mer om man känner till varje film? Till slut är jag rätt less på både Greta och Vendelas osäkerhet. Jag vet inte om det är en för- eller nackdel att inte vara så insatt iGarbos karriär när man läser en jag blir lite nyfiken på att läsa någon Biografi om henne och att faktiskt se nån film, inte bara de klipp jag minns.

Bibliotekslån

Några andra som läst är Fiktiviteter och Ord och inga visor

Read Full Post »

En semesterseglare gör ett otrevligt fynd på en av Sandhamns stränder. Liket höljt i fisknät hade förmodligen kunnat avskrivas som en olycka eller självmord om inte fler saker kom att inträffa. Plötsligt är sommaridyllen hotfull och polisen allt mer pressad i sin jakt på mördaren.

Tja, ni hör ju… det är inte direkt nyskapande det här. Deckare formulär ett A och rätt snart är jag övertygad om att jag vet vem mördaren är och då återstår ungefär hela boken (ja, jag hade rätt i vem och varför). Persongalleriet är även det rätt skissat efter standardmallarna och även om det finns en del fina ansatser i ”fluffet” kring historien så känns det även överlastat. Hon har så mycket att berätta om sina karaktärer och dess bakgrund och vill ha med allt genast när jag hade önskat att det fick ta lite tid och att inte ha flera olika parallellhandlingar som skulle sjösättas samtidigt som deckargåtan. Överhuvudtaget skulle jag önskat mig hårdare redigering. Den är ju vansinnigt omständig rent språkligt. Mer av gestalta händelseförlopp istället för att återberätta. Då tror jag att det hade blivit en riktig bladvändare för mig, nu tvekade jag om det var värt att läsa ut den.

Kommer jag att läsa fler i serien? Knappast i år men det är inte omöjligt att jag ger Sandhamn ännu en chans.

I de lugnaste vatten (Pocket)

Från egna bokhyllan. Tycker ni att jag var grinig. Hyllan och En bok om dagen var mer positiva.

Read Full Post »

Older Posts »