Min mamma hade en del Maria Lang i bokhyllan men jag ratade konsekvent de böckerna . Sen kom Langs tre första deckare i en rejäl samlingsvolym som mamma köpte och läste (troligen omläsning) och eftersom jag har en viss svaghet för tjocka böcker och ville vara taktisk nog att ha en bok som inte tog slut direkt fick den där vita, elefantiska utgåvan följa med i packningen när jag åkte ut till mormor någon gång under sommaren. Sen var jag mer eller mindre fast. Maria Langs deckare passar utmärkt till sommarläsning, i strålande sol på en brygga vid havet. Det var inte i Bergslagen men jag kände mig ändå nära intrigen i Mördaren ljuger inte ensam – som också utspelas i sommarsol vid vattnet. Handlingen känns också oväntat modern med tanke på bokens ålder.
Sen köpte jag Langutgåvor när de dök upp på den lokala secondhandbutiken (snorbilligt ety fru Lang var icke i ropet trots återutgivningen) och läste i anarkistisk oordning. Vissa av böckerna har ju inte åldrats med värdighet men det var ändå intressant att läsa dem som nått slags tidsdokument. Maria Lang försökte gärna hålla sitt språk modernt och realistiskt vilket gör att ungdomarnas konversationer i sjutti- åttitalsproduktionen får mig att le lite överssende. Om man ska göra ett försök att analysera varför Maria Langs deckare kom att ingå bland mina ”snuttefiltar” som jag gärna läser om tror jag att vi ska titta på hennes självklara sätt att koppla dem till akademiska världar (alla dessa litterära citat, jag hade kanske inte brytt mig vidare om Karlfeldt om det inte vore för Mörkögda augustinatt) och en välskrivenhet trots sin relativa enkelhet. Även de i den senare produktionen har ändå något som charmar. Ni som läst Lang, har ni tänkt på hennes beskrivningar av hur folk klär sig? Det vore väl nästan ett avhandlingsämne? Jojes skikiga skjorta, Pucks chicka klänningar… och Camilla Martin! Kläderna, som sagt, det borde det skrivas en hel bok om, Rikligt illustrerad förstås.
I den senare produktionen tar Maria Langs alter ego Almi Gran en allt större plats liksom det stora operaintresset. Det sistnämnda hade jag lättare att förlika mig med även om jag kommit att utveckla en viss förståelse även för Almi Gran. Jag tycker att det är väldigt roligt att det nu kommer nyutgåvor (med jättesnygga omslag) men man måste ju vara beredd på att en del mellan de nya pärmarna kan kännas beklagligt dammigt. Ändå: vilka ur dagens deckarflod kommer att leva vidare och läsas om femtio år tro? (Jag lägger nog min röst på Åsa Larsson). Roligt också att det kommit en ny biografi om henne (även om jag har en del invändningar mot den – fast det tar vi i ett eget inlägg när jag väl lyckas komma mig för att skriva om den här).
Några av mina favoriter är; Mördaren ljuger inte ensam, Mörkögda augustinatt, Rosor, kyssar och döden (som ni märker är jag helt klart team Puck) Jag skyller faktiskt delvis på Maria Lang att min inställning att deckare inte var något för mig kom att ändras till en period av deckarslukande.
Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Langdag
Marias bokliv 