Jag skulle skrivit om den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi redan när alla andra gjorde det men jag har haft löjligt svårt att formulera mig, nu måste jag ändå göra ett försök. Det är lite som med Hamlet, man vet hur det går (alla dör) men det hindrar inte att man ändå engagerar sig varje gång. Gardells romantriologi om hur aidsepidemin drabbade unga (och äldre) homosexuella män dubbelt genom både sjukdomen och den hysteriska rädsla för ”bögpesten” som utbröt är ett engagerat vittnesbörd om vad som skedde och hur det kunde upplevas.
Det finns många starka scener även i denna avslutande del. Lars-Åkes historia berör mig starkt, och hans födelsedagsfest där ”ja må han leva” sjungs fast det borde vara uppenbart för alla närvarande att det inte är frågan om några hundrade år. Rasmus frisinnade moster visar sig vara räddare än hon vill visa. De svarta sopsäckarna får en ödesmättad betydelse, oavsett det forna värdet kan allt förkastas och slängas bort i dessa säckar. Rasmus föräldrars avståndstagande. Holgers resignerade tillvaro.
Man märker att Jonas Gardell nog varit rätt arg och upprörd när han skrivit sin historia. Han vill inte ge läsaren en chans att ursäkta de mindre behagliga händelserna med att det bara är fiktion. Hela tiden underbygger han med fakta och citat från faktiska tidningsartiklar. I intervjuer kring trilogin har han också varit tydlig med att han skriver för att folk ska veta, att de män som dog inte ska glömmas. För att de som inte fick sörja öppet då ska få gråta ut nu.
Det som berättas i den här historien har hänt. Och det hände här, i den här staden.
Det var ett krig som utkämpades i fredstid.
Där har vi grundackordet för Tatuh. Ibland blir detta, i mitt tycke, lite väl uppenbart i romanen. Han agiterar snarare än att gestalta och kan emellanåt bli lite väl mkt god retoriker i min smak. I del ett tyckte jag att han hade ett mycket stramare språk och berättande än vad jag förknippat med hans tidigare produktion, här känns det yvigare. Men jag blir djupt berörd och kommer att bära med mig historien länge. Man ska inte heller underskatta den folkbildande insatsen, han visar oss ett Sverige, en historia, som man kanske inte reflekterat över. Jag kan ångra att jag såg TV-serien innan jag läst böckerna (även om jag uppskattar skådespelarna så stör det mig att deras bilder tränger undan mina från läsningen av första delen) men den har gett en enorm uppmärksamhet åt dessa historier och kanske lett till att folk kunnat tillåta sig att sörja. Jag tycker mycket om hans beskrivning av att leva med sorg.
För livet fortsätter även om det är något helt annat än förut. Sedan kan man sörja och sakna, men också glädjas åt och minnas. I stunder slippa tänka på det, i stunder väller det åter över en.
Egenhändigt inköpt. Här skriver jag om del 1 och här om del 2.
Andra som läst; troligen hela #boblmaf bland annat Bokbabbel, Fiktiviteter, Dark Places, Calliope…. Det är intressant att läsa diskussionerna i kommentarsfälten och se hur lika- och olika reaktionerna varit.
Marias bokliv 