Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krig’

En av de största läsupplevelserna 2010  för min del var The Passage. Därför blev jag mycket nöjd när jag äntligen kunde låna hem fortsättingen från biblioteket i förra veckan. Den är inte lika massiv som del ett men det tog lite tid eftersom jag var tvungen att göra avbrott för sånt som äta, sova och umgås med familjen (även om jag älskar dem så kan jag sakna fornstora dagar när man kunde hänge ledig tid åt ohämmade läsorgier dygnet runt om man önskade). Ändå blev jag snart uppslukad.

Inledningen med bibellikande språkdräkt ger en snabb återblick över vad som tilldrog sig i bok ett. Jag får återse karaktärer från förra boken och träffa på nya både från katastrofåret och tiden efter.  Lösa trådar kan tyckas men Cronin flätar ihop deras öden snyggt, lite FÖR snyggt kan jag tycka. Det är en av mina invändningar. En annan är detta med vårdande kvinnor och stridande män men det gnällde jag om redan när det gällde del ett och jag tycker att det var aningens bättre här?  Eller var jag bara mer förberedd på det?  Jag älskar hur hans språk flyter på, hur han får mig att engagera mig i karaktärerna (de flesta) och den värld han målar upp. Det känns som det är tightare berättat och bättre tempo än i den första tegelstenen men en del känns lite väl övertydligt (och en del känns lite väl lånat från annat håll).

Jag har lite samma bryderier som efter del två i hungerspelstriologin, jag längtar efter upplösningen men är livrädd för att det inte ska hålla. Har lite teorier om var han tänker ta vägen med sitt romanbygge och det är ju ett tag tills del tre (arbetsnamn The city of mirrors) dyker upp, kanske under 2014 så det är bara att vänta.

cronin-the-twelve

Bibliotekslån

Read Full Post »

I slutet av artonhundratalet blir tre norska fiskarpojkar föräldralösa när deras far försvinner till havs. De skickas in till stan för att lära sig ett yrke men det hella håller på att sluta som ett nederlag. Dock får de en ny chans från oväntat håll.  En stiftelse bekostar deras utbildning. Som diplomingengjörer förväntas de återvända hem till Norge och genomföra förverkligandet av en  järnväg mellan Oslo och Bergen. Men när bröderna i början av nittonhundratalet tar sin efterlängtade examen är det bara en av dem som verkligen återvänder hem, de andra två flyr av kärleksskäl till helt andra öden.

Det här är en fullständigt typisk Jan Guilliou, Den briljante hjälten som enligt närmast renessansideal behärskar varje område och tvingas utstå prövningar under flera år innan hans stora visioner kan förverkligas eftersom de små människorna i hans omgivning inte har förmåga att se möjligheterna på samma sätt som han. Kärleken som man får vänta på i åratal innan man får den rätta. Den ädle infödingen som har så mycket kunskap att lära ut till den som tar sig tid att lyssna… Förpackat i  en grabbig prosa som har hämtat sin näring ur Hemmingway och otaliga äventyrsböcker för pojkar och i viss mån ur de isländska sagorna (även om det är pojkbokens ton som lyser klarast).

Jag känner att jag har tröttnat nu. OK det är en del i en serie så jag kan inte klaga på att det slutar i ingenstans men personerna är så träiga att jag inte orkar engagera mig i deras öde och emellanåt känns det som författaren haft samma problem när han bara hoppar över  till helt andra saker.   Kanske kommer en del luckor att tätas till i kommande delar men det känns troligare att berättelsen tuffar vidare oavsett skicket på spåret. Kanske ger jag det hela en chans till vid nästa del men jag känner inget överväldigande behov över att genast få veta hur det ska gå.

Rec ex från förlaget.

Read Full Post »

Knappt hemkommna från sina äventyr på Dartmoor får Russel och Holmes en oväntad besökare. Mannen de lärt känna som Ali faller avsvimmad i deras armar strax efter att han knackat på hos dem. Han ber dem hjälpa hans bror och de beger sig till godset Justice Hall för att försöka bistå den motvillige godsägaren. De kommer hemligheter på spåren, svek i det förflutna som kostat en ung man livet och en trolös släkting som fortfarande har siktet inställt på att ärva titeln.

Det här är en av mina favoriter i Russelserien tror jag. Dels för den sorgliga historien om unge Gabriels öden och dels för att det innehåller ett sånt där uråldrigt engelskt herresäte som inte kan undgå att kittla ens fantasi.

Read Full Post »

Queenie har hyrt ut rummen i det stora, något förfallna, Londonhuset för att dra in pengar i väntan på att maken ska återvända hem efter kriget. Han var stationerad i Indien och enligt RAF kom han med en hemtransport därifrån men har inte dykt upp. Grannarna är oerhört missnöjd med att hon har tagit emot färgade hyresgäster.

Hortense har drömt om livet i England under en stor del av uppväxten på Jamaica men när hon och hennes jättelika koffert anländer till London för att förenas med sin make är inget som hon föreställt sig.

Gilbert är Hortenses man, han lämnade Jamaica för att gå med i RAF för att slåss mot Hitler men blir chockerad över kylan och föraktet han möter.  Trots att de alla ska kämpa på samma sida i kriget ser han hur amerikanerna upprätthåller en benhård uppdelning mellan svarta och vita på sina baser och när han återvänder till England efter kriget ses han bara som en färgad man, inte som en brittisk undersåte som stridit för sitt land.

Bernad är Queenies man som tagit värvning mest för att han borde trots att hans far kom tillbaka från första världskriget som ett nervskadat vrak och en blek skugga av den man han mindes. På plats i Indien är han äldre än de flesta andra och kämpar för att inte göra bort sig.

De här fyra får vi följa i tillbakablickar och i London efter krigsslutet när de strävar efter att sopa ihop skärvorna av krossade drömmar och förhoppningar och att skapa sig en ny tillvaro efter ett krig som kommit att bli starten på stora förändringar för ett döende brittiskt imperium och för dess invånare. De hemvändande ser plötsligt på Jamaica som en rätt liten ö. De som lite föraktfullt avfärdat folk från grannöarna som ”small islanders” får plötsligt fundera på om inte de själva också är det och själva moderlandet är en liten ö i världen.

Andrea Levy är född i London av Jaimacanska föräldrar och skriver om en bit av Storbritaniens historia som jag inte vet så mycket om, bombningarna i London och brittisk kolonialism har jag väl läst om innan men kolloniernas roll i andra världskriget och hur de och imperiet påverkades har jag inte funderat särskillt mycket på.

Jag hade svårt att komma in i boken först, även om jag tyckte om språket, och det berodde delvis på att jag hade svårt att vänja mig vid den Jaimaicanska engelska som används (och som ingen i London verkar begripa när Hortense kommer dit trots att hon berömts för sitt uttal i skolan hemma) och dels på att jag tyckte att Hortense var rätt osympatisk och därför hade svårt att engagera mig. Men när jag ko.mmit in i det hela flöt det på bra. Jag tyckte nog bäst om Gilberts historia. Levy är skicklig när hon låter oss jämföra den med Hortenses bild av sin make tycker jag.  Det är ett myller av människor och öden som flätas samman men jag tycker att hon försöker klämma in lite väl mycket till slut.   Den är inte min favorit bland Orange Prize-vinnarna i Paperback lovers utmaning (där den skulle ha lästs i september, jag ligger lite efter nu..) men har tydligen röstats fram till best of the best bland alla Orange prize-vinnare 2005

Small Island

BBC har gjort en miniserie på den, någon som sett?

Read Full Post »

Den tyskspråkiga litteraturen.. temat för nästa års bok- och biblioteksmässa och mina medbokbloggare gör lista efter lista på vad de läst och vad de tänker läsa…

Själv sitter jag som ett stort frågetecken innan det slår mig att jag har ju en stor favorit bland de tyskspråkiga sedan jag läste ”På västfronten intet nytt” i högstadiet. Från början mest för att imponera på min omgivning men även om jag kanske inte fattade allt då så grep den tag i mig och alla krigsskildringar jag sett efter det mäter jag mot eländet i skyttegravarna. Tröttheten, rädslan, meningslösheten, lervällingen, lössen, råttorna, hungern, hemlängtan, taggtråden, vätan, kamratskapet och döden men också ensamheten i att bara den som varit vid fronten kunde förstå hur fasansfullt det var.
Jag fortsatte raskt med att läsa allt jag kunde komma över av hans produktion och läste in mig på hans biografi för ett skolarbete (märkligt hur mycket gammla skolarbeten man kan minnas tjugo år senare men vara totalt ovetande om var man la ifrån sig bilnycklarna för fem minuter sedan?).
Han hette egentligen Erich Paul Remark, föddes 1898 och fadern var bokbindare. 1916 blev han inkallad och kom i juni 1917 till västfronten där han sedan skadades av granatsplitter redan i juni samma år. När kriget tog slut var han fortfarande kovalecent och han arbetade sedan både som folkskolelärare, gravstensförsäljare (jag måste bara läsa om ”den svarta obilisken” vid tillfälle!) och tidningsredaktör.
Krigskritiken i ”På Västfronten intet nytt” och skildringen av Tysklands sammanbrot efter krigsslutet i ”vägen tillbaka” blev så impopulära att de var bland de böcker som brändes i Nazityskland och 1938 drog man in hans tyska medborgarskap. Han kom senare att bli amerikansk medborgare.

  • På västfronten intet nytt (1929)
  • Vägen tillbaka (1931)
  • Kamrater (1937)
  • Vrakgods (1941)
  • Triumfbågen (1946)
  • Livsgnistan (1952)
  • Tid att älska dags att dö (1954)
  • Den svarta obelisken (1956)
  • Himlen har inga favoriter (1961)
  • Natt i Lissabon (1962)
  • Skuggor i paradiset (1971, postumt)

De fetmarkerade titlarna är de jag läst men det är åtskilliga år sedan, dock minns jag dem med hänförda suckar det skulle vara intressant med en omläsning för att se om jag läser de på samma sätt nu? Tänker speciellt på ”Himlen har inga favoriter” som i grunden är en rätt banal historia om flicka möter racerförare men som jag tyckte var oerhört romantisk och sorglig då. Törs man läsa om eller är det bättre att ha fullständigt osolkade läsminnen av den? Vad säger ni andra? Vilka av de olästa titlarna borde jag se till att läsa? Vilken är din favorit?

(Jag har använt mig av Wikipedia för att kolla upp årtal och titlar, jag hoppas att det har blivit rätt.)

(Efter ett vänligt påpekande har jag nu rättat födelseåret; 1968 är han ju inte född!)

Read Full Post »

Katniss Everdeen har deltagit i hungerspelen och ofrivilligt blivit en symbol för upproret mot regimen. Ska hon helhjärtat gå in för att bli Härmskrikan, den som samlar rebellerna eller skall hon vägra? Vilket beslut hon än fattar så kommer folk att dö på grund av henne. Är det onda genomont och är de goda verkligen det  rätta? Hur ska man kunna fatta rätt beslut kring vad man ska tro på och kämpa för? Eller vad och vem som är rätt för en själv?

Inför tredja delen av hungerspelstriologin var jag väldigt nervös, skulle Collins klara av ett hat-trick, tre böcker på rad där man läser frenetiskt för att man MÅSTE få veta hur det går? Tänk om det inte var bra? Men det tycker jag att hon klarar. Visserligen är det kanske inte samma action som i de tidigare delarna och mer uttalade resonemang om vem som vinner respektive förlorar på olika val och jag gillar inte slutet nått vidare men jag köper det, det är trovärdigt. På det hela taget tycker jag att det är en styrka i den här triologin, Katniss klarar sig på skicklighet och en stor dos tur mer än fantastiska egenskaper och allt hon upplever sätter spår.  Jag tycker om Collins sätt att linda in sin samhällskritik så att man inte riktigt tänker på den men ändå har en hel del att fundera på efteråt.

 

Read Full Post »

Från den lilla byn Naccos uppe i Anderna har tre människor försvunnit. Korpral Lituma skickas dit för att utreda saken. Till hjälp har han assistenten Tomasito, som ältar sin förlupna förälskelse och de svårigheter denna satt honom i. Människorna i byn är fattiga, vidskepliga och oroade av gerillans framfart och människornas historia flätas ihop i Litumas sökande efter sanningen.

Jag tyckte om skildringarna av Peru, har alldeles för dålig koll på landets historia kände jag.  Våldsskildringarna är så sakliga att det blir dubbelt så otäckt men jag har svårt för ”pladdrigheten” och ibland går historierna ihop så att jag inte riktigt fattar vem som säger vad, lite som personer som pratar i munnen på varandra och byter ämne hur som helst. Bitvis är det glimrande och i de partierna förstår jag precis varför han funnits med i Nobeldiskussionerna ett bra tag men varför de väljer att ge honom det nu känns ju som en medalj för lång o trogen tjänst. Ibland är den där bullriga grabbigheten oerhört tröttande. Jag var oerhört skeptisk till honom innan så jag blev positivt överraskad men jag vet inte om jag är så sugen på att läsa mer, tycker hittillss bättre om hans ”rival” Gabriel García Márquez. Köpte ”den stygga flickans rackartyg” men den får nog ligga till sig här i bokhögarna. Det tog över en vecka att få den så Nobelsuget hann släppa.

Bokomslag för Döden i Anderna

Read Full Post »

I ett framtida, men inte allt för avlägset, USA går ett militärt medicinskt experiment snett. Ett virus från den Bolivianska djungeln kan förvandla människor till supersnabba mördarmaskiner om det inte tar kål på dem direkt. Bland försökspersonerna finns även en sexårig flicka, hon har fått en förfinad variant av viruset och istället för blodtörst får hon ovanliga förmågor och ett mycket långsamt åldrande. Men de infekterade är svåra att kontrollera och gör en blodig och kaotisk utbrytning.  De som skulle bekämpa terroristceller slår nu istället ut stora delar av befolkningen och militärens försök att hejda spridningen utplånar hela städer. I förvirringen utlöser man även atombomber så överlevare får tampas med strålskador.

90 år senare ser USA väldigt annorlunda ut mot vad det gjorde vid virusets utbrott. Se flesta städer ligger i ruiner, motorvägarna är fulla med bilvrak som blivit stående efter att bensinen tagit slut när människor flytt undan faran. De som överlevt lever i ständig skräck för virusbärarnas blodlust och smittan, man vet inte om de är de sista överlevarna eller om det finns fler, man har inte en aning om vad som hänt med världen utanför.

Jag blev lite sugen på den här boken efter att ha läst om den  bland olika bloggar, hos Bokstävlarna och hennes vampyrsommar bland annat, och beställde den på biblioteket. När jag fick den funderade jag på hur sjutton jag skulle få läst 766 sidor på engelska fort nog för att inte behöva lämna tillbaka den oläst. Det visade sig inte vara något problem eftersom jag fastnade totalt och hetsläste den så gott det nu går i ett liv som inkluderar småbarn. Jag tyckte om hans språk och det bidrog till ett bra flyt i läsningen, det svåraste var att läsa biten om flickans uppväxt, den och ett par andra bitar gjorde extra ont i mammahjärtat. Det känns lite märkligt att en dystopi på över sjuhundra sidor skall vara det som behövs för att sätta fart på läslusten men tydligen var den helt rätt just nu. Vampyrinslaget gör kanske sitt till även om det är långt ifrån både Meyer och Stooker. Men det är ändå människorna och dess inbördes relationer och de val de tvingas göra som är det intressanta.

Tyvärr tyckte jag att den blev mindre fantastisk och mer uppenbar på slutet (svårt att säga mer utan att säga för mycket om handlingen). Inte så att det är ett dåligt slut. Bara det att det börjar kännas mer som att jag läst storyn förr och jag blir lite tveksam till om han kommer att kunna skriva två lika fantastiska böcker till (The Passage är nämligen första delen i en planerad triologi) utan att bli förutsägbar istället för att trollbinda mig lika starkt som han gjort under de första sexhundra sidorna.  Jag önskar att det skall bli lite som med Hungerspelen, där kände jag inget behov av en fortsättning efter del ett men när del två kom älskade jag den och har ivrigt väntat på den avslutande delen. Min förhoppning är att vissa saker skall få lite bättre förklaringar i kommande delar för jag funderar en hel del på vad som egentligen hände i Bolivias djungler.

Förresten: Jag undrar om det är någon mer än jag som irriterat sig lite på att (nu generaliserar jag) kvinnorna är berättare, lärare, den som råkar ut för saker snarare än att styra vad som sker med henne. Medan männen är ingenjörer och intiativtagare till förändringar? Att både den tuffa kvinnan och den nördige mannen (fortfarande) är avvikare i samhället? Det var inget som störde mig under läsning men mina funderingar runt det här lämnar en lite unken känsla så här efteråt…

Bortsett från mitt gnäll på slutet så tyckte jag att den gav mig en fantastisk upplevelse och väldigt mycket att fundera över (bortsett från vilken tur det är att konservburken uppfunnits, vad skulle annars alla post Apokalyps-karaktärer livnära sig på?). Han lyckas göra det trovärdigt med, vilket inte kan vara helt enkelt.

Läs för sjutton!

Omslaget är ju SÅ snyggt och så rätt…

Read Full Post »

Oj, det har gjorts film på ”Imorgon när kriget kom” och den verkar nästan lovande…

När kommer den hit tro?
Tyckte väldigt mycket om bokserien men däremot inte fortsättningsserien och blir riktigt nyfiken på filmen.

Read Full Post »

 När Evelyns mor går bort står hon ensam i världen, uppmuntrad av sin mors älskare (som närmast fungerat som en far för henne) beger hon sig till Palestina. Då, strax efter andra världskrigets slut är landet fortfarande en brittisk koloni men bland judarna ses det som något som kan bli ett utopia. Ett eget land fyllt av möjligheter. Väl på plats är man inte vidare intresserad av en ung, ensamstående kvinna som inte verkar ha så mycket att bidra med. Det enda yrke hon kan är hårfrisörskans och det imponerar inte på tjänstemännen. Hon skickas till en kibbutz för att arbeta och lära sig hebreiska men chockas av värmen och maten som är annorlunda än allt annat hon tidigare fått. Efter en tid lämnar hon den och beger sig till Tel Aviv och träffar av en slump mannen hon lär känna som Johnny och som kommer att bli hennes älskare. Johnny är en man med många hemligheter och en förmåga som påminner om kameleontens, men hans hjärta tillhör idén om en judisk stat fri från brittiskt styre och tvekar inte inför terrordåd för att nå dit.

En roman om judiska immigranter i Palestina i slutet av 1940-talet lät inte allt för intressant men eftersom den var maj månads bok i Paperback lovers Orangeprizeutmaning så fick jag ge den en chans. Första sidorna gick lite trögt men sedan var jag fast. Jag fascineras av Evelyns uppväxt och hennes möte med Palestina, alla drömbilder och den verklighet hon möter. Jag tror att det här är en bok som jag kommer att gå och tänka på ett bra tag. Till och med omslaget som jag tyckte var gräsligt har jag börjat gilla.

Read Full Post »

Older Posts »