Veterinären – Gerd Hellbrand

Kristin återvänder till hembygden, som hon i det närmaste undvik de senaste åren, för att göra ett radioreportage om sin släkt och om hästsporten. Besöket sammanfaller med att moderns avelshäst, stamstoet i hela hennes uppfödning ska begravas. Väl där rullar minnen av uppväxten, av svartsjuka och motgångar över henne. Och hon tvingas ifrågasätta om hennes frigörelse från modern är verklig eller bara en illusion skapad av avståndet. En uppväxthistoria, en berättelse om människoöden i en släkt och om hur den svenska hästsporten växer fram.

Redan omslaget gjorde mig sugen på den här boken, som gammal hästtjej är upplägget oemotståndligt och jag känner igen vissa bitar både från egna erfarenheter och från andra hästmänniskors berättelser, och jag känner igen kärleken till hästen. Vissa partier älskar jag men samtidigt har jag så svårt för det här navelskådandet som Kristin ägnar sig åt. Hur hon analyserar allt i förhållande till sig själv och mer spelar en roll än lever ett liv på ett sätt som känns väldigtonårsaktigt för mig. Det är så mycket som ska med och det blir så förbaskat spretigt emellanåt. Det var ju så lovande, hela framväxten av ponnysporten, sporthästar och alla horder av stalltjejer kunde fått så mkt mer plats. Ett tag funderade jag på om det är en fördel eller en nackdel att vara insatt i ämnet. Jag tycker det är lite grunt men kanske tycker man som icke hästbiten (vilket jag är i både bildlig och bokstavlig bemärkelse om det nu inte framgått) att det bara är skittrist? Jag tycker personligen mycket om skildringen av motpolerna land/stad. Hur det blir kulturkrockar mellan landets väderprat (där vädret är av största vikt för företagets fortlevnad) och staden där det bara är en fråga om bekvämlighet o därmed kan kännas omständigt och förlegat. Men som sagt, det spretar!

Jag känner för att stäcka på mig i sågspånsdoften och beordra kortare tyglar och låt inte hästen bara gå och böja lite på nacken utan jobba tills den sätter bakbenen under sig o går i rätt form.

Och slutet? Ja men herregud? Gör om, gör rätt! Det där var bara för fånigt o rumphugget. MEN jag känner att det där med att ta tag i planerna på att börja närma mig hästarna o ridningen igen verkligen måste realiseras för längtan upp i sadeln drabbade mig hårt! Det får kanske sägas vara ett gott betyg trots mitt gnäll?

Bibliotekslån

Read Full Post »

The Yonahlossee Riding Camp for girls – Anton DiSclafani

Femton år gammal, mitt under den amerikanska depressionen, skickas Thea bort av sina föräldrar till The Yonahlossee riding camp for girls, en ensligt belägen internatskola uppe i bergen, för att lite krasst uttryckt lära sig veta hut. Hon har levt ett liv som både varit väldigt fritt men också väldigt skyddat. Hon saknar sin familj, särskilt sin tvillingbror, och känner sig både orättvist straffad och hemskt skyldig samtidigt. Motvilligt lär hon sig att älska skolan, naturen och den hon själv är. Hon knyter för första gången vänskapsband med andra jämnåriga flickor och hon utvecklar sin talang som ryttare. Bit för bit får vi veta vad som lett henne till den avlägsna skolan men också hur hon kommer att se sin förvisning dit inte som ett straff utan som en möjlighet att utvecklas och försonas med det som varit.

Jag såg den här skymta förbi i en bokbeställningsbild som Dark-placesHelena lagt upp, blev väldigt nyfiken och klämde en del på den under bokmässan men det slutade med att jag övertalade min närmsta biblioteksfilial att köpa in den. Bra gjort av mig tycker jag eftersom jag gillade den väldigt mycket, inte oreserverat men den levde upp till det jag väntade mig. Internatskola, vuxenblivande och framförallt kärleken till hästarna och ridningen.  Ibland blir hon lite tjatig (jo, Anton ÄR en hon)och tuggar om samma saker lite för övertydligt och spåret med Mr Holmes och dess utveckling gillar jag inte nått vidare. Frånsett de invändningar och trots mörkret som finns i historien tyckte jag att det var en mysig bok.

Bibliotekslån

Read Full Post »

Oss håller inga bojor, oss binder inga band – Jan Mårtensson, Susanne Giraud

Redan i min späda ungdom läste jag om Linde Klinckowström-von Rosen och hennes långritter i Europa på den vackre, isabellfärgade Castor.  Därför kunde jag inte motstå att bära hem den här boken från biblioteket fastän jag:  a, inte är så pepp på biografier och b, är skeptisk till Jan Mårtensson efter att ha överdoserat Homandeckare i ungdomligt oförstånd.  Jag förstår egentligen inte varför han ska vara inblandad i det här, han verkar inte ha det minsta intresse för hästar och ridsport och det funkar liksom inte när man ska berätta om ett liv som i så hög grad kretsat runt just detta. Som det är nu går han igenom de Klinckowströmska anorna, de von Rosenska anorna och alla andra anor han kan få tag i – utom hästarnas då vilket hade varit bra mkt intressantare för den ridsportsintresserade delen av läsarskaran. Jag har svårt att se vem den här boken ska rikta sig till egentligen. Han upprepar sig på många ställen, rabblar anor och hade jag inte redan haft ett hum om vad det handlade om hade jag nog gett upp på ett tidigt stadium.  Det blir emellanåt väldigt rörigt vad som är Mårtensonskt och vad som är utdrag ur Linde Klinckowström-von Rosens egna dagböcker och bildmaterialet får liten plats och nästan ingen förklaring.  Det som är intressantast är skildringarna av det dåtida Europa och Lindes egna anteckningar (när Mårtensson kan hålla sina klåfingriga tassar borta). Annars är det trist, trist och urbota trist.  Jag önskar att man istället gett uppdraget till en författare med större kärlekt till hästar än ädla anor för det finns ju material till en fantastisk bok här om det inte slarvas bort.

bibliotekslån

Read Full Post »