När kriget bröt ut och atombomberna briserade flydde folk ner i Moskvas Metro, där djupt under jorden var man hjälpligt skyddad mot strålningen och kunde överleva. Med åren började man hitta nya vägar att försörja sig och längs de olika linjerna bildas samhällen som avspeglar världen som vi känner den htitills med extremister inom både politik och religion. Men hoten kommer inte bara från oliktänkande grannar utan även från varelser som lever i tunnlarna och på ovansidan. Den unge Artiom tvingas ut på en resa genom Metrons vindlingar.
I början älskade jag verkligen den här boken och kunde inte sluta läsa. Jag var trollbunden och blev tvungen att börja googla bilder från Moskvas tunnelbana för att se om min bild utifrån författtarens beskrivning av den var någorlunda i linje med verkligheten (o herre gud så häftiga stationer där verkar finnas! Hade ingen lust att åka till Moskva för att åka tunnelbana förrän efter den googlingen) men sedan blev det gradvis lite för mycket när han ska få med precis alla rörelser som påverkat den ryska historien och medan Artiom möter det ena efter det andra i god folksagestil börjar jag känna mig otålig och distraherad. Sedan är det ju också det där med frånvaron av kvinnor. Visst skymtar det ett o annat honkön men de är makor, mödrar eller horor. Det verkar som om en dystopi per automatik innebär en backlash för jämnställdheten. Och så slutet då… utan att ge några spolilers så kan jag säga att jag blev rätt besviken Den har ju en rätt annorlunda tillkomsthistoria men jag tycker nog att den i steget från webb till bok hade kunnat må bra av lite hårdare redigering..
Dock måste man ju älska ”bibliotekarierna”.
Bibliotekslån
Det var Bokstävlarna som gjorde mig sugen på att läsa den från början.
Marias bokliv 