Jag plockade upp Gardells nya roman när jag fick hem paketet från nätbokhandeln och skulle bara kika lite. Rätt som det är har jag läst de första tjugo sidorna och lägger bara motvilligt ifrån mig boken för att återgå till vardagen. Ett dygn senare är den utläst och jag känner mig ledsen och omtumlad men också glad för det finns något vackert mitt i allt det svarta. Jag skrev en kort blänkare om favoriter som håller för trycket men har fortfarande svårt att formulera mig om den men jag gör ett försök. Själva handlingen kan ni läsa mer om i andra recensioner men läs hellre själva boken.
Inledningen får mig att tänka på hur jag satt i ett varmt sjukhusrum med neddragna persienner mot värmeböljan i augusti 2002 när min mamma slutligen förlorat kampen mot cancer o vi bara kunde sitta där o vänta. Allt kommer tillbaka o jag kan känna lukten av sjukhus, desinfektionsmedel och sjukdom. Tänk då att ligga där själv i svåra plågor o dessutom med en personal som är så rädd för smitta att de inte vågar ta i dig och med en känsla av skam för att samhället tycker att du har dig själv att skylla för att din livsstil gjort att du drabbats av sjukdomen. Sådan var förmodligen verkligheten för många drygt tjugo år tidigare.
Under början av åttiotalet när det här utspelas gick jag på mellanstadiet o hela aidspaniken gick mig nog förbi utan att jag brydde mig nämnvärt. Med distans är det vansinnigt att läsa om hur folk reagerade. Paniken över att inte veta riktigt vad det var eller hur man blev smittad gjorde att empati blev sällsynt och förutom att sjukdomens förlopp är plågsamt fick man även brännmärkas med skammen, en skamstämpel som fortfarande sitter i trots bromsmediciner och trots att homosexualitet idag är något som får synas i samhället . Vägen till att du har nästan samma rättigheter oavsett om din partner är av samma eller av motsatt kön är också något Gardell tar upp.
Det är en mycket argare Gardell än i tidigare böcker, vissa avsnitt är mer agitation än skönlitteratur, men samtidigt är han mer nedtonad än tidigare. De bibliska referenserna som nästan kunde kännas pompösa hittar här sin plats på ett mer självklart sätt. Jag blir förtjust i persongalleriet, känner starkt medlidande med Rasmus mamma samtidigt som jag blir förbaskad på henne. Det är också sorgligt att veta att det kommer att gå åt helvet för många av dem. Deras liv kommer att slås i spillror vet man redan nu. Många teman återkommer från hans tidigare böcker. Att inte höra till, mobbingen, att inte räcka till, att hitta sin plats.
Del två, sjukdomen, ges ut våren 2013 och del tre, döden, kommer hösten 2013. Jag förstår inte riktigt hur man ska kunna vänta så länge. Om han håller stilen i de andra delarna med kan det här bli en riktig klassiker.
Ur den egna bokhyllan.
Några fler som läst; Enligt O, Fiktiviteter, Dark places, Bokbabbel
Marias bokliv 