Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Cancer’

sorg…

Flödet i alla sociala medier jag nyttjar har idag fyllts med nyheten om Kristian Gidlunds bortgång. Så småningom tänker jag läsa hans bok men det känns fortfarande för nära och för känsligt.

En sån dag kommer sorgen närmare ytan, sorgen efter andra som i likhet med honom gett skitcancern en rejäl match men som ändå tvingats ge sig. Jag tröstar mig med Eeva Kilpi, samma dikt jag läste på min mammas begravning i september för elva år sedan. Har inte boken till hands men ungefär så här;

Oundvikligen, dag för dag

närmar sig uppbrottet.

Jord ska vi alla bli

Ha det så bra

du som gått före

Hälsa världsaltet från oss

Må vila och frid omsluta dig.

Jag känner flera som fortfarande kämpar efter en cancerdiagnos.  Jag håller tummarna för att de ska stå som vinnare och få långa och lyckliga liv.  Men jag hoppas att Kristian och hans berättelse kan bidra till att vi är lite räddare om det vi har och dem vi älskar.

Read Full Post »

Jag fick den här boken som recensionsexemplar från författaren för ett bra tag sedan men det har tagit tid att få något skrivet om den. Mitt problem med den här boken hänger ihop med att man kan läsa den på (minst) två olika sätt.

Dels har vi en enkel vardagshistoria om ett barn som berättar om sin mamma och sin önskan att få en katt.  Men om man som vuxen tolkar text och bild  (Bettina Johnssons bilder ger en ny dimension till berättelsen) är det svårt att se annat än en historia om en mamma med cancer som tappat håret o inte orkar lika mycket som förr. Det tog rätt många genomläsningar innan jag kunde sluta skygga för cancervinkeln och alla de tolkningar och förväntningar jag fick genom den. Min dotter på snart fem ser över huvudtaget inte den historien och jag väljer att inte upplysa henne, det tar vi kanske den dagen hon börjar ifrågasätta varför mamman är trött och skallig. Det behöver inte vara stor dramatik. För barnet i boken är inte mammans sjukdom dramatisk utan helt enkelt vardag och för ett barn med en sjuk förälder kan det kanske vara en stor tröst att läsa om andra med samma vardag.

Jag funderar en del kring mina reaktioner, varför tycker jag spontant att det är jättehemskt med en bilderbok om cancer när det egentligen mer handlar om en vardagsskildring? Är det för att jag själv mist någon jag älskade i sjukdomen o därför tar för givet att det kommer att sluta illa?



Read Full Post »

Norpade åt mig den här boken av Benjamin Mee bara på grund av titeln. ni som känner mig eller för all del, ni som läst här ett , har ju begripit at tjag har ett litet zoo hemma. Känns som om boken är taskit översatt och slarvigt skriven. Att hoppa i kronologin är väl ok men att förklara samma saker på flera ställen kan man ju undvika. Fokus ligger på hans privatliv snarare än djurparken känns det som och eftersom jag nog hade tänkt mig nått i stil med Gerald Durrells böcker så blev jag rätt besviken.
Historien om hur hustrun drabbas av en hjärntumör är (av förståerliga skäl) det som han fokuserar mest på men det var inte det jag var ute efter när jag bar hem boken o dessutom är jag väääääääldigt trött på skitsjukdomen cancer just nu.

Vi köpte ett zoo

2009-12-16

Read Full Post »

…upp med att läsa en massa böcker med folk som får cancer.  Jag läste ”innan jag dör” för ett tag sedan ju o grinade på slutet. Igår läste jag ut ”Livet på en kylskåpsdörr” (Alice Kupers). En roman med det annorlunda uppläget att hela berättelsen består av lappar som mor o dotter skriver till varandra o lämnar på kylskåpsdörren. Det börjar med vardagliga saker som handlingslistor och förmaningar men en dag har modern hittat en knöl i bröstet och snart handlar lapparna om läkartider och strålbehandlingar. Fin liten bok! Skall bli intressant att se om jag lyckas sälja in den o vad eleverna isf tycker.
Sedan ger jag mig på ”vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?”(Bjørn Sortland) Om Markus som på en fest blir förälskad i en tjej som inte har något hår, är intressant blek och kedjeröker. När han lär känna Ingrid visar det sig att hon har (suprise!) cancer och början på deras kärlekshistoria leder hela tiden mot slutet. Jag tyckte mycket om den här boken men är fortfarande beredd att förorda avskjutning av formgivaren. hur kan man ge den ett så trist utseende, returbappersbrun o trist – Fattar ni hur hes jag kommer att bli när jag skall försöka få tonåringar att se förbi den trista förpackningen? Men jag lyckades iaf låta bli att gråta på slutet. Så det så!

2008-11-14

Read Full Post »

Nyligen kom en dom som gav ett par föräldrar rätten att skaffa ett syskon som genetiskt matchar deras sjuka barn för att en sådan matchning skulle ge en perfekt donator och inebära en möjlighet till bot för det sjuka syskonet.
Precis i den vevan höll jag på att läsa ut den här boken som handlar om samma sak.

Trettonåriga Anna söker upp en advokat för attt få domstolsbeslut på att hon själv skall ha rätten att bestämma vilka medicinska ingrepp hon skall utättas för. Hon var just en sådant designat syskon och donerade navelsträngsblod till sin leukemisjuka syster redan ett par timmar efter förlossningen sedan har det rullat på och nu behöver systern en njure.
Jodi Picoult flätar ihop berättelsen genom att berätta ur de olika personernas synvinkel, Anna, hennes syskon och föäldrar, advokaten och hans ungdomskärlek som av en slump utsets till god man för henne har alla sin historia. Jag tyckte verkligen om den här boken o författarens sätt att berätta sin historia. Hon använder ett svårt ämne men faller inte i fällan att se allt i svart eller vitt. Det finns kanske inget rätt eller fel i den här frågan eller så beror svaret helt på vem man frågar. Författaren lyckas hålla ihop en historia som riskerar att spreta iväg åt hur många håll som helst och har sama förmåga som en del av mina favoritförfattare i deckargenren att vända historien åt håll man inte riktigt väntar sig. Slutet gjorde mig snopen och ledsen men samtidigt kändes det logiskt.

Det tog sin lilla tid att läsa den här boken. Barn som insjuknar i dödliga sjukdommar är inte precis det mysigaste att läsa om när man sitter med en pigg ettåring som helst vill tugga på boken man försöker läsa.

2007-06-06

Read Full Post »

Blev nyfiken på att läsa Magnus Utviks bok trots att jag egentligen är dödstrött på cancer. Det är en illasinnad sjukdom och det verkar ibland som om den gärna siktar in sig på att gnaga i sig personer som borde få funnits kvar.  Just därför var det skönt att läsa en bok som iaf har nått slags ”happy ending” i och med att cancern inte vinner på slutet… Det borde vara intressant attläsa om hans förtvivlan och osäkerhet på att ta sig igenom beskedet om flickvännens cancer, behandlingen och de frågor processen ger upphov till men jag blir aldrig riktigt engagerad. Känner pliktskyldigast att jag kanske inte borde gnälla över att det är jobbigt att vara gravid när vissa aldrig får chansen fast de önskar det men bara för att andra har det värre betyder det inte att ens eget lidande inte finns. Jag förmår inte riktigt ta till mig hans förtvivlan, de förblir skuggfigurer och jag vet inte vad jag väntat mig efter allt jag läst om den innan men det var nog något större? Fast jag borde lärt mig att Amelias och min syn på god litteratur inte stämmer överens så väldigt ofta.
Trots happy ending, jag kände mer för ”hej då allihopa” oavsett om det berodde på att jag hade lättare att identifiera mig med förtvivlan i det fallet.

2006-02-13

Read Full Post »