Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘könsroller’

Olivias hela tillvaro rasar ihop när John plötsligt dumpar henne. Hon kan inte förstå varför och allt hon kan tänka på är att haon måste få få honom att ändra sig och ta henne tillbaka. För vem är Olivia om hon inte är en halva av John och Olivia, det perfekta paret? Men var allt så perfekt egentligen? Sakta börjar Olivia ifrågasätta om lyckan var total och om hon verkligen vill ha honom tillbaka.

Jag har ofta ett problem med ungdomsböcker numer känns det som, hur bra de än må vara så är det så avklarat för mig på nått sätt så jag känner mig alltid lite tantig och för gammal när jag ska läsa. Hur bra det än är  – för bra är det! Bra flyt i språket och en härlig ton. Det ska bli spännande att se hur den funkar bland gymnasister.

himlen-boerjar-haer_3D_beskuren.jpg

Andra som läst är Fiktiviteter, Elie läser och skriver,

Recex från förlaget.

Annonser

Read Full Post »

”Mannen är socialt och sexuellt en idiot.” Så lyder den första bildtexten i det här albumet och huvudpersonen utgör ett rätt bra exempel på denna tes.

Krister har blivit lämnad av sin flickvän eftersom hon tröttnat på hans svartsjuka och för att få henne tillbaka gör han ett halvhjärtat självmordsförsök. Det funkar inte riktigt som han tänkt sig och för att förtränga sitt misslyckande hänger han på Tore (som han träffat när han pratade homosex på mansgruppen) på bögfest. Både Tore o hans kompis Göran blir rejält förälskade i Krister men han ”är ju inte sån sån där bög” och är tämligen aningslös om vad han ställer till med i de andras känsloliv.

Det här är vansinigt roligt emellanåt. Både hetros och homos skildras som tämligen fördomsfulla och enkelspåriga och det är rejält bett i replikerna.

Jag blev påmind om den när jag läste om Lyrans tyskspråkiga läsutmaning. När jag gick på gymnasiet lånade jag både den här och hans Lysistrate och fnissade som en tok men rodnade rätt bra med. (Nu blir jag inte lika generad, inta av just den här iaf.) Den filmatiserades tydligen 1994 och jag blir lite nyfiken. Nån som sett?

Read Full Post »

Mary Anning lärde sig som liten att leta fossil och att hålla ögonen öppna för särskilt fina exemplar som familjen kunde sälja till badgäster och andra turister. Hon har öga för det och gott om träning så ibland kan hon sätta vetenskapsmännen på plats. När hon ihop med brodern hittar en skalle från en tidigare aldrig skådad varelse blir det något som drar mängder av folk till den lilla badorten. I början av 1800-talen finns det en tydlig krock mellan kristendomens skapelseberättelse och de historier som fossilen antyder om arter som funnits men dött ut för obegripligt länge sedan och Marys krokodil utmanar både skapelsemyter och det vetenskapen hittills kommit fram till. Men det är också en historia om vänskap, kärlek, klassmotsättningar och kvinnors rättigheter (eller brist därpå).

Det här bygger på verkliga händelser även om Tracy Chevalier har komprimerat tidslinjen i historien och tagit sig friheten att brodera ut ett och annat.  Jag blev fängslad av passionen för fossilen, om man inte har koll på hur de olika arterna ser ut kan man med fördel kika på författarens hemsida där hon bland annat har ett litet galleri med fossilbilder och lite information om vad som inspirerade hennes skrivande. Som vanligt med Chevalier känner jag mig dock lite snuvad på slutet när jag slår ihop boken även om jag tyckte om historien, det tar liksom slut mitt i även om hon ger oss en sammanfattning av huvudpersonernas vidare öden.

Okända väsen

Read Full Post »

Heli och Matti har varit gifta rätt länge och har en trettonårig dotter. Allt rullar på men Heli har tröttnat på makens gnällighet, att de aldrig pratar längre, att han verkar fastlimmad i soffan med datorn i knät och framför allt att han nästan aldrig vill ligga med henne.

Den här sommaren ska dottern bo hos vänner i London och föräldrarna måste ta itu med det faktum att de inte verkar ha något att prata om längre, visst kan de minnas hur det var då i början men kan de hålla kärleken vid liv?

Jag gillade inte riktigt den här boken, det känns som om varken historien eller sättet att berätta den på är nått nytt och jag hade nog väntat mig mer av Härkönen. Huvudpersonen irriterar mig även om jag kan känna en viss sympati för henne. Det är för många problem som har fått växa till sig tills man når halmstrået som knäcker kamelens rygg. Kan bli lite nyfiken på om det är så här livet blir när barnen vuxit upp och man på något sätt glömt bort varandra som man och kvinna på vägen och jag fnissar emellanåt men irriterande ofta känns det styltigt (om det inte är en översättningsgrej?) Den motsvarade inte mina förväntningar och tyvärr var jag inte på humör för den här typen av historia just nu.

Read Full Post »

Psykiatern  Andrew Marlow får en ny patient, Robert Oliver,  en begåvad konstnär som gått till attack mot en tavla på Metropolitan Museum med kniv men hejdats av en vakt innan han hann göra någon skada.  Väl på sjukhuset vägrar han tala utan målar ständigt samma mörkhåriga kvinna. Vem är hon? Marlow gissar att hon är nyckeln till att få till stånd en förbättring hos Oliver och tar till några okoventionella metoder för att ta reda på mer.

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om ”historikern” var mina förväntningar skyhöga – nått som jag inte tycker att den riktigt levde upp till. Det tog tvåhundra sidor för mig att få flyt i min läsning och jag blir inte helt ivägsvept mer än bitvis. Robert Oliver blir ännu en manlig konstnärsbegåvning som är sig själv nog, Marlow är en tråkmåns, Kate och Mary är så djädra snygga och lyckade att jag inte står ut.  Det är ingen dålig bok, språket är vackert – även om jag funderar på översättningen ibland (jag vet att man kan fälla vindrutan på en del bilar men VAR det verkligen det som avsågs?) men det känns som jag läst storyn förr, för många gånger. Kanske hade jag varit mindre grinig om jag inte hade väntat mig storverk? Vet att många tycker att den varit fantastisk och bitvis glimmrar den till men jag tycker att karaktärerna är väl platta och att den lider lite av ”uppföljarsjukan”. Däremot blev jag vansinnigt sugen på att gräva fram målargrejorna igen av att läsa den. Bara för att jag blev påmind om hur roligt jag faktiskt tycker att det är.

Read Full Post »

Jag minns när folk började fråga efter den här boken på biblioteket att jag tyckte att titeln var lustig men jag hade inte en tanke på att läsa den. Nu blev den plötsligt lockande där jag såg den skyltad vid utlåningsdisken. Förmodligen för att jag själv har kommit närmare fyrtioårsdagen.

Gunilla Bergensten skriver personligt och underhållande om året som 39-åring och tankarna inför 40-årsdagen. Om drömmarna man hade runt tjugo och hur livet blev. Känslan av ”är det här allt?” sprider sig i bekantskapskretsen och tar sig uttryck på olika sätt. Vissa saker kan jag känna igen mig i men andra känns främmande. Det känns inte som en dagbok utan mer som en samling krönikor om att åldras, leva familjeliv och fundera över tillvaron. Jag hade den bredvid sängen och läste lite de kvällar jag orkade och som kvällsläsning var den perfekt. Fast jag har ingen känsla av ångest inför tanken på att fylla 40 (i alla fall inte ännu) Bara en mild förvåning över när jag blev så gammal egentligen…

Read Full Post »

Långt om länge fick jag tid att läsa Maria Svelands bok, har tyckt att omslaget är så ljuvligt! boken är inte så dum heller! En hel del tänkvärt om hur lätt man genast fastnar i ojämnlimkhet när barnet/barnen kommer.. Det är intressant med genusfrågor, vi läste in oss rätt bra inför uppsatsen och så fort det handlar om familjeliv inklusive barn så sitter man lätt fast i cementerade könsroller. Ingen har sagt till mig att jag varit duktig när jag varit föräldraledig med dottern men om sambon visar sig kapabel att byta en blöja på avkomman så vill omgivningen dela ut en medalj. Det intressantaste är väl alla exempel på hur kvinnans underordning manifesteras i samhället, även i en tid då vi skall föreställa vara jämnställda. Killar tar plats och får ha självförtroende medan flickor skall vårda sitt utseende och inte behöver kunna något. Jag minns fortfarande läraren som när han vikarierade i vår klass på tekniklektionen gick igenom verktygstavlan ”det är är en hammare! Flickor har ni sett en hammare? Pojkar – visa flickorna hammaren!”  Gubbdjävel! (som tur var så var den ordinarie teknikläraren betydligt bättre) 

2008-06-10

Read Full Post »