Från Holmes till Sherlock – Mattias Boström

Det är inte dåligt att vara 125 år och fortfarande ha knivskarp hjärna. Sherlock Holmes har blivit urbilden för den briljante detektiven som med bara några få ledtrådar kan dra förbluffande slutsatser.  Mattias Boström har sedan skoltiden hyst ett brinnande intresse för Sherlock Holmes och med BBC:s rosade Sherlockserie som startskott beslutade han sig för att ge sitt samlande vetande mer utrymme än de 140 tecken Twitter erbjuder och i augusti släpptes boken.

Det är ett myller av fakta och personer, ibland blir det lite väl korta omnämnande för att jag ska hänga med i vilken relevans de har för historien men vilken sammanfattning av 125 års vedermödor. Ibland kan jag som sagt bli lite snopen över hur snabba omnämnande en del saker får men å andra sidan riskerar det nog att bli lite väl mycket för den som inte redan tillhör de Sherlock Holmesfrälstas skara om allt ska hinnas med på djupet.  Det är ett väldigt bra flyt i texten men jag tror att man kan behöva återvända och läsa om vissa partier eftersom det är så faktaspäckat emellanåt. Jag gillar att få sån insiderinfo som att originalhistorierna egentligen illustrerades av fel konstnär eftersom bröderna Padget delade ateljé och budet lämnade illustrationsuppdraget till fel bror så den tilltänkta illustratören nu istället kom att stå modell för Sidney Padgets detektiv. Det var också Padget som från början försåg detektiven med deerstalkermössa på en illustration, en huvudbonad som kommit att bli närmast synonym med Sherlock Holmes ihop med pipan (vars historia vi också får veta mer om i boken).

Det är spännande att läsa om hur figurerna i en serie detektivnoveller genom tiderna kommit att leva sitt eget lilla liv i folks medvetande på ett sätt som varken författare eller samtida läsare kunde ana.  Min Holmes är ju snarast den från Laurie R Kings produktion och för många kommer nog Benedict Cumberbatch snarare än en deerstalkerklädd piprökare vara deras mästerdetektiv och kanske bidrar BBC-serien till att Holmes får ha hälsan i några hundra år till och för den som vill lära känna detektiven och hans skapare närmare är Mattias Bodströms bok en utmärkt ingång.

Bibliotekslån

Read Full Post »

Gästbloggare: Mattias Boström om Sherlock Holmes-boomen

Sherlock Holmes-boomen

Det råder en Sherlock Holmes-boom. Det är inte första gången det händer, men boomen är väldigt påtaglig just nu. Till största del beror det stora Holmesintresset på den geniala BBC-serien Sherlock, men även Hollywoodfilmerna med Robert Downey Jr som Holmes och den amerikanska tv-serien Elementary har bidragit.

Sherlock-serien kommer snart med sin tredje, oerhört efterlängtade säsong. Tre nittiominuterslånga avsnitt. Samtidigt är en tredje Downey Jr-film på gång och en andra säsong av Elementary.

Även inom bokvärlden märks boomen. Om det är orsak eller verkan må vara osagt, men boomen har sammanfallit med att Anthony Horowitz haft stor framgång med sin Sherlock Holmes-pastisch The House of Silk. Boken hade beställts av Conan Doyles arvingar och marknadsfördes därför som en officiellt godkänd Sherlock Holmes-roman. En uppföljare till The House of Silk är aviserad och jag såg nyss att det auktionerades ut möjligheten att få en av romanfigurerna uppkallad efter sig.

Samtidigt som Horowitz når hundratusentals läsare i många länder ges det även ut en mängd pastischer på engelska som når ut till en mer begränsad publik. Jag sammanställde förra året statistik över utgivningen av Sherlock Holmes-pastischer. Under de senaste tre-fyra åren har antalet titlar rusat i höjden, till en tidigare aldrig nådd nivå, mycket beroende på smidiga distributionsformer (främst Amazon) och förhållandevis billigt print-on-demand-tryck. Om kvantiteten motsvaras av kvaliteten får var och en bedöma, men den stora utgivningen är i alla fall ett tydligt tecken på att Sherlock Holmes är något så oväntat som inne.

Det här kommer säkert att hålla på några år till, åtminstone så länge som skaparna av Sherlock – Steven Moffat och Mark Gatiss – bestämmer sig för att göra nya säsonger och därmed får nya Holmesfans att födas fram i strid ström. Hotet är väl främst att de båda skådespelarna Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Martin Freeman (John Watson) inte längre kan passa in nya inspelningar i sina kalendrar. Båda deras filmkarriärer har gått spikrakt uppåt de senaste åren.

Förr eller senare kommer boomen att ta slut. Så var det under den lilla boom som rådde på trettiotalet, under åren efter Conan Doyles död. Och så var det när vi senast såg en rejäl boom – i mitten på sjuttiotalet. Då höll den i fyra-fem år. Den hade börjat med att Nicholas Meyer hade publicerat Sherlock Holmes-pastischen The Seven-Per-Cent Solution. Den blev till hans stora förvåning en internationell succé och sålde två miljoner exemplar. Många författare följde i hans fotspår och grävde fram hittills opublicerade manuskript av dr Watson. Det blev nästintill en kliché att det var så böckerna presenterades – skrivna av Watson, och sedan redigerade av bokens riktiga författare. Det var dock inte bara böcker som utgjorde boomen, utan även en rad filmer, gärna komiska sådana eller som på annat sätt befann sig långt bort från originalhistorierna.

Och så var det väl en mindre boom runt 1987, året då vi kunde fira hundraårsjubileet av den första Holmesberättelsen, A Study in Scarlet, samtidigt som den utsökta tv-serien med Jeremy Brett som Holmes gick på tv.

1990-talet var mer tunnsått på Holmesfronten. Laurie R Kings böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes höll det hela levande och skapade en del nya fans, men kanske mer för Russell än för Holmes.

Ja, det kom att dröja ända fram till den första Robert Downey Jr-filmen 2009 innan det hände något som åter började locka skaror av nya fans till Sherlock Holmes-världen. En del av dessa fans blir kvar även när boomen har gått över, och det har visat sig att dessa fans ofta hör till de som sedan lägger grunden för nästa boom några decennier senare. Exempelvis är både Steven Moffat och Mark Gatiss stora Holmesfans sedan lång tid tillbaka. En av filmerna från sjuttiotalet, The Private Life of Sherlock Holmes, har varit en stor inspirationskälla för dem.

Det kommer kanske inte dröja trettio-fyrtio år till nästa boom – när väl den pågående är slut – men det kommer ta sin tid. Eller så sker det snabbt. Det finns inget cykliskt i sådana här boomar. Det fungerar inte på samma sätt som modet, där allting kommer tillbaka med hyfsat jämna intervall.

Nej, här är det andra faktorer som styr. Det som krävs är att någon tar itu med Sherlock Holmes-figuren och nyskapar den. Någon som kan göra det med hjärta och hjärna. Och någon som hittar nya djup och vinklar. Det måste göras smart när man ska få en snart hundratrettioårig fiktiv gestalt att överleva. Plus att det måste vara ett barn av sin tid, eller snarare något som ligger en gnutta före andra barn i samma tid. För Sherlock Holmes når bara ut till de stora massorna om han trots sin ålder känns modernare än allt som verkligen är hyperfärskt. Inte nödvändigtvis modernt som i betydelsen uppdaterat och samtida (som exemplet Sherlock), utan lika gärna som på åttiotalet, där det fräscha i Jeremy Brett-serien låg i själva produktionen och den oerhörda närheten till originalet, eller på sjuttiotalet, när den vanvördiga tolkningen av figurerna kändes som det nyaste av nytt.

Ingen vet därför när nästa Sherlock Holmes-boom kommer eller hur den tar sig uttryck. Det enda vi vet är att den kommer vara en reaktion mot det då rådande läget på Sherlock Holmes-fronten. Någon vill skapa något nytt.

Genom att ständigt ömsa skinn lever Sherlock Holmes kvar, långt mycket längre än vad som kan förväntas av denne numera mycket gamle man.

Mattias Boström är aktuell med boken ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om Sherlock Holmes mer än sekellånga succéhistoria – och om de män och kvinnor som gjorde den möjlig.

Det här är det fjärde gästblogginlägget under Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Read Full Post »

sannigens ögonblick närmar sig

Helena skriver om kommande Langfilmen idag.  Kila dit och kolla in trailern! Jag håller nog med henne om det mesta. Det känns fortfarande väldigt felcastat men om jag nu förmår stuva undan mina bilder av hur det SKA vara så kan det nog bli underhållande

Read Full Post »

Peppen!

Jag upptäckte inte förrän sent förra året att det skulle komma ännu en Les Miserablesfilm. Den här gången gjord efter musikalen . Och därtill maffiga kostymer och stora kulissbyggen. Jag började genast rysa av förväntan. Även om det nog dröjer innan jag faktiskt kan komma iväg o se den.

Les Miz var en stor tonårsfavorit för min del, förmodligen främst för min totala identifikation med den olyckliga, obesvarade avståndsförälskelsen. Köpte skivan från den svenska uppsättningen och en box med nån best of uppsättning av hela musikalen, inklusive ett häfte med synopsis o bilder.

Har även läst Victor Hugos roman så jag vet  att den skiljer sig en del från musikalen. Jag försökte sammanfatta det med att musikalen lägger tonvikt på romantiken framför eländet (även om eländet i högsta grad är närvarande). Bland annat är min gamla favorit Eponine betydligt mer sympatisk i  musikalversionen. Är faktiskt sugen på en omläsning av samhällets olycksbarn (som den fick heta på svenska pre-musikalsucce). Kanske blir av om jag hittar mitt exemplar med  omslag som påminner om musikalaffischen. Vet ni förresten att  de bilden är en detalj från  en av bokens illustrationer (gjorda av Èmile Bayard)? Något som man även kopierat i lanseringen av filmen

och så filmen då.. Först reagerade jag på att de valt skådisar med ett annat röstomfåg än vad man vant sig vid från musikalscenen men jag tror det kan bli bra iaf. Är lite orolig för att Maurius verkar bräka lite väl mkt i min smak om man ska gå efter trailern men de tendenserna finns ju annars med. Är det någon som sett?  O finns det fler där ute med en osund pepp inför den här filmen?

 

Read Full Post »