Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘2006’

Jeffery Deaver hör helt klart till mina favoritförfattare när det gäller psykologiska thrillers. Han är en fullständig mästare på att få misstankarna att falla på olika personer så att man som läsare aldrig är säker på hur det ligger till och vilken vändning historien skall ta. ”Det tolfte kortet” är inget undantag. Även om man som läsare tidigt får veta identiteten på den som överföll studenten i biblioteket hålls spänningen uppe. Man vill veta varför överfallet gjordes och naturligtvis om (eller kanske snarare hur) Lincon Rhyme och hans team skall lyckas knyta ihop säcken.

Visst kan man ha invändningar mot att hans fasta persongalleri inte är vidare trovärdiga och att han kan bli väldigt pladdrig om tekniska detaljer men så länge han kan hålla spänningen i historien uppe är jag beredd att köpa det.

2006-08-21

Read Full Post »

Min kompis rekomenderade mig att läsa Marjaneh Bakhtiaris bok men det blev liksom inte av förrän nu. Den har en framsida som är långtifrån lockande men innehållet är ett annat. Alla dessa vilsna människor, att det kan vara så kul med kulturkrockar? Det är inte bara familjen Irandoust  som man minns. även om mammans strävan efter att erövra språket och förstå sig på det typiskt svenska aldrig lyckas ge henne det facit till svenskhetens mysterier hon strävar efter. Där finns ochså svenskarna som lika trånande försöker förstå sig på det främmande och omedvetet pöser av stolthet över sin förståelse för dessa exotiska seder. Den röda tråden verkar osäkerheten vara. Hur skall man vara för att duga och hur skall man förstå sig på tillvaron?
Kan inte annat än att i min tur rekomendera den här boken.

2006-06-26

Read Full Post »

Den här boken av Lisa See fick förlja med hem från biblioteket av två anledningar. Dels att den såg lagom lättsmält ut på framsidan och dels var den lagom tjock för att man skulle orka hålla den med en hand (eftersom jag för det mesta har en bebis i den andra).
Det är en historia om vänskap mellan två kvinnor i artonhundratalets Kina, de är födda samma dag och deras öden länkas samman redan som barn. Jag vet inte hur genuin skildringen av det dagliga livet i dåtidens Kina är men författaren lyckas för det mesta att visa hur mycket hon läst på utan att berättelsen övergår i föreläsning. Kanske inte någon stor litteratur men ett trevligt sällskap under några timmar.
Det som stannar kvar längst är dock  en detalj om huvudpersonens lindade fötter. De anses perfekta och därför får hon ett mycket bättre äktenskapligt parti än hennes klasstillhörighet hade gett. Hennes fötter mätte sju cm och det är detta som får mig att stanna till. Sju cm långa fötter var vad min dotter föddes med! Vi mätte dem eftersom de såg så stora ut till den lilla bebisen men att tänka sig en vuxen kvinna med samma storlek?

2006-06-06

Read Full Post »

Det är lite trist när man börjar tro att folk får ge ut böcker för att de redan är kända för något helt annat.
Ann-Christine Bärnsten sjöng ”skall vi plocka körsbär i min trädgård” i mellodifestivalen 1975 och nu är hon deckarförfattare. Jag skall inte vara elak och säga att boken är usel och hon borde hålla sig till sina körsbär. Så illa är det inte. Men jag önskar att förlaget hade haft mod nog att se till att hon tvättade texten en gång till, det känns som den kommer lite väl direkt från skrivbordslådan. Många bihandlingar som inte direkt tillför någon och väldigt många ingående, mångordiga beskrivningar av moment i polisarbetet. Miljö- och personskildringar är också ingånde men ändå känns karaktärerna väldigt stereotypa och platta. Det känns som om många av personerna och bihandlingarna är med för att grunda för kommande böcker med samma personer, kanske hade det varit klokt att rensa lite och få en rakare historia med mer driv. Flera av uppslagen är riktigt bra men slarvas tyvärr bort efter så mkt konkurerar om uppmärksamhet. Men det märks att hon kan artistvärlden och schlagerspektaklet. Där är hennes skildringar säkra och hon behöver inte trassla in sig i långa textsjok för att förklara vad hon pratar om.  Slutet är inte så dumt men det är en lång transportsträcka dit. Jag hoppas att om det kommer fler böcker av Bärnsten så har de sett till att hon fått skriva igenom det hela en gång till och påminn henne om det gamla råden ”kill your darlings”.  

2006-06-01

Read Full Post »

Försöker emellanåt läsa ikapp ”snackisarna” som alla skulle läsa en period även om jag inte hann det just då. Att intresset för Cecilia von Krusenstjernas bok var så enormt tror jag till stor del beror på att folk var ivriga på att få Gyllenhammarskvaller, det är ju en roman och inte en självbiografi men folk förväntar sig snaskiga detaljer iaf. Lite kul med att känna igen vissa platser i Göteborg och dess omnejd som döpts om lite lagom mkt för att man skall känna igen dem iaf om man har lite lokalkännedom.
Egentligen kändes det logiskt att läsa den här efter Gardells bok, även här handlar det till stor del om strävan att vara till lags, att försöka få andra att tycka om en till den grad att man försöker utplåna sig själv i sin strävan att lyckas.

2006-05-27

Read Full Post »

Igår köpte jag Jonas Gardells nya bok, vanligtvis brukar jag inte köpa skönlitteratur förän den kommer i pocket men det här ville jag inte vänta på. Den är ju en fristående fortsättning på ”en komikers uppväxt” och ”ett UFO gör entre” och även om jag inte tillhör Gardells generation så är det tillräckligt nära för att man skall känna igen sig. Oavsett tiden så kan man känna igen sig i skildringen av uppväxtens kkänsla av utanförskap, att inte höra till och kanske i sitt stilla sinne konstatera att man iaf kom lindrigt undan den tid av grymma hierarkier som skoltiden utgör.
”Jenny” känns lite lösare än de andra två, kanske för att den är så mkt mer koncentrerad än de andra två, här är det egentligen bara en historia som berättas, den om vad som egentligen hände Jenny veckan innan skolavslutningen och varför det blev så. Det är stundtals rätt vidriga saker som beskrivs och ändå så lyckas Gardell få det att kännas hoppfullt i slutet. Om livet suger så sug tillbaka….
2006-05-24

Read Full Post »

Carina Burmans böcker är rätt speciella upplever jag det som. Tror att man antingen gillar eller inte när det gäller dem och jag är väl tillräckligt mkt litteraturvetare för att tycka att de är roliga? Eller så är jag för lite litteraturvetare för att rynka på näsan?
Nu när 1800-talsdektektiven och författaren Euthanasia Bondeson som hon presenterade i förra boken ”Babylons gator” dyker upp igen är det för mig ett kärt återseende. Jag gillar verkligen den omständiga och lite självgoda tonen och även om mördarens identitet inte är ett lika stort mysterium för läsaren som för detektiverna så känns inte läsningen som bortkastad tid.

2006-05-15

Read Full Post »

Older Posts »