Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sorg’

Den här boken nämndes i skriverierna kring Staffan Westerbergs åttioårsdag och jag blev genast tvungen att beställa den på biblioteket. Han är farbrorn som inte vill bli stor, någon form av krumelurpiller kanske han har fått tag i för han verkar fortfarande ha god kontakt med sitt inre barn. Den där elvaåringen som kan resa i fantasin har han aldrig vuxit ifrån. Språket är vackert och även om det ibland blir väldigt spretigt och mångordigt så flyter det på bra och jag känner en ömhet för alla dessa barn som känner ett utanförskap, som inte passar in utan bygger sina egna världar.
När han var fem år omkom hans bror som var nio år i en olycka på mors dag och modern stängde in sig i sorgen. Utan att orka finnas där för de som var kvar gav hon sig hän i saknaden efter sin förstfödde. Den övergivenheten, mobbingen som skymtar förbi genom lätta penseldrag och den trevande, förbjudna sexualiteten gör att man nog kan omvändas även om man tillhörde de som var skräckslagna för storpotäten?
Själv har jag tillhört team Westerberg från start, jag satt förtrollad framför TV-rutan som barn och älskade att få ta del av hans fantasivärldar och det är en viss igenkänning även i textform. Är glad över att jag nappade på tipset och läste den.

elvaaringen-large

Bibliotekslån

Read Full Post »

Kristin återvänder till hembygden, som hon i det närmaste undvik de senaste åren, för att göra ett radioreportage om sin släkt och om hästsporten. Besöket sammanfaller med att moderns avelshäst, stamstoet i hela hennes uppfödning ska begravas. Väl där rullar minnen av uppväxten, av svartsjuka och motgångar över henne. Och hon tvingas ifrågasätta om hennes frigörelse från modern är verklig eller bara en illusion skapad av avståndet. En uppväxthistoria, en berättelse om människoöden i en släkt och om hur den svenska hästsporten växer fram.

Redan omslaget gjorde mig sugen på den här boken, som gammal hästtjej är upplägget oemotståndligt och jag känner igen vissa bitar både från egna erfarenheter och från andra hästmänniskors berättelser, och jag känner igen kärleken till hästen. Vissa partier älskar jag men samtidigt har jag så svårt för det här navelskådandet som Kristin ägnar sig åt. Hur hon analyserar allt i förhållande till sig själv och mer spelar en roll än lever ett liv på ett sätt som känns väldigtonårsaktigt för mig. Det är så mycket som ska med och det blir så förbaskat spretigt emellanåt. Det var ju så lovande, hela framväxten av ponnysporten, sporthästar och alla horder av stalltjejer kunde fått så mkt mer plats. Ett tag funderade jag på om det är en fördel eller en nackdel att vara insatt i ämnet. Jag tycker det är lite grunt men kanske tycker man som icke hästbiten (vilket jag är i både bildlig och bokstavlig bemärkelse om det nu inte framgått) att det bara är skittrist? Jag tycker personligen mycket om skildringen av motpolerna land/stad. Hur det blir kulturkrockar mellan landets väderprat (där vädret är av största vikt för företagets fortlevnad) och staden där det bara är en fråga om bekvämlighet o därmed kan kännas omständigt och förlegat. Men som sagt, det spretar!

Jag känner för att stäcka på mig i sågspånsdoften och beordra kortare tyglar och låt inte hästen bara gå och böja lite på nacken utan jobba tills den sätter bakbenen under sig o går i rätt form.

Och slutet? Ja men herregud? Gör om, gör rätt! Det där var bara för fånigt o rumphugget. MEN jag känner att det där med att ta tag i planerna på att börja närma mig hästarna o ridningen igen verkligen måste realiseras för längtan upp i sadeln drabbade mig hårt! Det får kanske sägas vara ett gott betyg trots mitt gnäll?

veterinären

Bibliotekslån

Read Full Post »

Jag skulle skrivit om den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi redan när alla andra gjorde det men jag har haft löjligt svårt att formulera mig, nu måste jag ändå göra ett försök. Det är lite som med Hamlet, man vet hur det går (alla dör) men det hindrar inte att man ändå engagerar sig varje gång. Gardells romantriologi om hur aidsepidemin drabbade unga (och äldre) homosexuella män dubbelt genom både sjukdomen och den hysteriska rädsla för ”bögpesten” som utbröt  är ett engagerat vittnesbörd om vad som skedde och hur det kunde upplevas.

Det finns många starka scener även i denna avslutande del. Lars-Åkes historia berör mig starkt, och hans födelsedagsfest där ”ja må han leva” sjungs fast det borde vara uppenbart för alla närvarande att det inte är frågan om några hundrade år. Rasmus frisinnade moster visar sig vara räddare än hon vill visa. De svarta sopsäckarna får en ödesmättad betydelse, oavsett det forna värdet kan allt förkastas och slängas bort i dessa säckar.  Rasmus föräldrars avståndstagande. Holgers resignerade tillvaro.

Man märker att Jonas Gardell nog varit rätt arg och upprörd när han skrivit sin historia. Han vill inte ge läsaren en chans att ursäkta de mindre behagliga händelserna med att det bara är fiktion. Hela tiden underbygger han med fakta och citat från faktiska tidningsartiklar. I intervjuer kring trilogin har han också varit tydlig med att han skriver för att folk ska veta, att de män som dog inte ska glömmas. För att de som inte fick sörja öppet då ska få gråta ut nu.

Det som berättas i den här historien har hänt. Och det hände här, i den här staden.

Det var ett krig som utkämpades i fredstid.

Där har vi grundackordet för Tatuh.  Ibland blir detta, i mitt tycke, lite väl uppenbart i romanen. Han agiterar snarare än att gestalta och kan emellanåt bli lite väl mkt god retoriker i min smak.  I del ett tyckte jag att han hade ett mycket stramare språk och berättande än vad jag förknippat med hans tidigare produktion, här känns det yvigare. Men jag blir djupt berörd och kommer att bära med mig historien länge. Man ska inte heller underskatta den folkbildande insatsen, han visar oss ett Sverige, en historia, som man kanske inte reflekterat över.  Jag kan ångra att jag såg TV-serien innan jag läst böckerna (även om jag uppskattar skådespelarna så stör det mig att deras bilder tränger undan mina från läsningen av första delen) men den har gett en enorm uppmärksamhet åt dessa historier och kanske lett till att folk kunnat tillåta sig att sörja.   Jag tycker mycket om hans beskrivning av att leva med sorg.

För livet fortsätter även om det är något helt annat än förut. Sedan kan man sörja och sakna, men också glädjas åt och minnas. I stunder slippa tänka på det, i stunder väller det åter över en.

Egenhändigt inköpt. Här skriver jag om del 1 och här om del 2.

Andra som läst; troligen hela #boblmaf bland annat Bokbabbel, Fiktiviteter, Dark Places, Calliope…. Det är intressant att läsa diskussionerna i kommentarsfälten och se hur lika- och olika reaktionerna varit.

Read Full Post »

Två tvillingsystrar, även om de står varandra nära, och ibland blir till en enda när omgivningen slarvigt låter namnen flyta ihop till ett, blir det allt tydligare att de är två individer. Mary som längtar bort till nått annat, nått större och Anne som är rätt nöjd med tillvaron som den ser ut nu. Under en lång varm sommar i en tjuvlånad lägenhet inne i centrum av Göteborg ställs allt på sin spets och tillvaron hotar att rämna.

Det tog ett tag för mig att sluta vänta på att det skulle bli spökigt och läskigt (för det tycker jag aldrig det riktigt blir, den övernaturliga sidan av storyn känns underordnad för min del) utan låta mig uppslukas av relationerna som tänjs bryts och knyts och hur tillvaron verkar allt mer som en tågurspårning i ultrarapid.  Jag hade svårt för alla Kent-referenser eftersom jag aldrig varit någon ivrig lyssnare men för den som i likhet med  Mary är helt uppslukad tror jag säkert de tillför en extra dimension. Vad jag däremot gillade var att känna igen mig i miljöerna.

På det hela taget en riktigt lovande debut med en fin språkhantering.

Recex från förlaget.

Read Full Post »

När Wills mamma dör i en olycka vet han inte riktigt hur han ska tackla sin sorg. Pappan gräver ner sig i jobb som nått slags tröst och brorsan kommer visserligen hem till begravningen men verkar annars fortsätta sitt liv ungefär som förut. Med hjälp av mammans gamla kamera och texter från filosofer försöker han tackla livet som det ser ut efter olyckan. Att han träffat Taryn gör det både enklare och mer komplicerat.

Jag tyckte om skildringen av hur Will först försöker hitta ett färdigt facit, sorg för dummies typ, en manual att följa och hur han sedan tvingas försöka hitta sin egen väg igenom. Han söker sanningoch färdiga svar i filosofin, drogerna, kärleken och naturen men måste söka inom sig.

Även om karaktärerna emellanåt känns lite väl shablonartade (tillknäppt pappa och stöddig bror som ej kan tala om känslor kontra tjejens flummigare familj som talar om allt) känner jag en stor ömhet för dem och bryr mig verkligen om hur det går. Speciellt gillar jag några av Wills tillbakablickar.  Men jag känner mig fortfarande för gammal för ungdomsböcker, har nog en ”gammal och bitter”-period nu för jag ogillar hennes sätt att låta allt lösa sig lite väl enkelt. Det hindrar inte att jag älskar boken.

Recex från förlaget. Här hittar du en länk där du kan provläsa första kapitlet.

Read Full Post »

Freddy Watson har aldrig kommit över att hans bror inte kom tillbaka från kriget men han kan heller inte sörja eftersom han inte tillåter sig att erkänna att brodern är borta. Han tillbringar en tid på nervklinik och för att återhämta sig gör han en resa i Frankrike. Där hamnar han av en slump i en liten by där han bjuds in att närvara på årets stora fest. På festen hamnar han bredvid en kvinna som han blir attraherad av och känner en ovanlig kontakt med. För henne berättar han för första gången om sin stora sorg och får höra om tragedin i hennes liv. De skiljs åt i gryningen men nästa morgon är det ingen som sett de två tillsammans. Vem är den sköna Fabrissa och hur ser sanningen bakom hennes tragiska berättelse ut?

Det här är en rätt tunn bok omfångsmässigt. Jag hade kanske väntat mig mer spökerier men det är ingen otäck historia även om det finns inslag som är rysliga att tänka på. Det är en historia om sorg och om vägen till att försonas med sitt liv som det blev även om det inte var så man tänkt sig det. Som bibliotekarie måste man ju älska Freddys ord på slutet om att vi fokuserar ofta på det rätta svaret när det egentligen handlar om att ställa de rätta frågorna?



Read Full Post »

Den 15 juli 1988, Dexter följer med Emma hem efter en examensfest. Det är inte första gången han hänger med en tjej hem och han tänkte väl göra som vanligt och smyga iväg men något hejdar honom. Det finns en attraktion mellan dem men i mycket är de varandras motsatser så kanske är det bäst om de bara är kompisar? Eller ens det? Lite skakigt ibland men ändå lyckas de behålla kontakten genom skiftningar i livet. Vi får sedan veta vad som händer Emma och Dexter i tjugo år framåt men bara genom att följa dem en dag om året, den 15 juli, fram tills de är i fyrtioårsåldern.
Den här boken har varit en snackis bland bokbloggarna länge, och jag blev nyfiken nog att slåss om den i reservationskön på biblioteket. När jag läser de första sidorna undrar jag vad i hela friden hypen kommer ifrån för han är SÅ pratig och beskriver ihjäl alla detaljer så jag är nära att ge upp men sen släpper det och jag får ett flyt. Jag fastnar i historien och engagerar mig i deras liv. Svär över dumma beslut, brist på initiativ eller motgångar och gläds åt medgångar.Det finns en stor dos igenkänning i detta med att växa upp, att försöka jämka ihop drömmen om hur ens liv ska vara med verkligheten. Det finns gott om farcinerande biroller i den här historien och skiljevägar där allt hade kunnat bli annorlunda ”om inte”.  Så även om jag hade lite problem med både början och slutet så får jag ändå sälla mig till hyllningskören.

Read Full Post »

Older Posts »