Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolskildringar’

Morris växer upp i Trollhättan, vi får följa honom och hans funderingar kring familj, vänner och kärlek under lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet under åttiotalet. För den som är i någorlunda samma ålder vimlar det av igenkänningsbara företeelser. Hans fröken i högstadiet försöker i hård motvind intressera klassen för Berg är till för att flyttas.

Tyvärr är det väl mest nostalgifaktorn jag gillar i den här boken. Vad är det egentligen med män och behovet av att bearbeta sin uppväxt i romanform? Jag tycker Morris är skittrist till slut och att höra någon annan referera minnen från sin uppväxt har ett begränsat underhållningsvärde om man inte är specialintresserad. Här återberättas mer än gestaltas och mitt intresse dalar som ett ledset höstlöv. Visst finns det guldkorn men de ges inte plats att glänsa utan försvinner mellan sidorna.

Min upplevelse av boken, från nyfiket intresse till besviket ointresse får ett eko i omslaget. Skyddsomslaget är snyggt och ger precis rätt tidsvibbar men innanför är pärmen lila med en dragning mot lever. Stjärnorna och det övriga guldtrycket hjälper inte ett dugg och om jag fått boken utan skyddomslag hade mina förväntningar kanske motsvarat upplevelsen.

Jag har aldrig gillat biografier och det är kanske därför som min sågning blir så definitiv men det känns som det bara maler på och jag ger blanka katten i både Morris och hans förhud, ett rätt uselt utgångsläge för läsningen. Och där ”Tre apor” var tunn och slutade innan något hann hända håller Larsson på i fyrahundra sidor utan att något händer… Det finns personer och händelser som kunde blivit intressant a men inget som riktigt fångar mig.

Read Full Post »

19 minuter är ingen lång tid men ändå kan mycket hända. Sjuttonårige Peter Houghton går en morgon till skolan beväpnad med två pistoler, två gevär och några hemmagjorda bomber. Han dödar nio elever och en lärare, skadar betydligt fler och sprider kaos innan han grips efter nitton minuter. Vad som sedan rullas upp är en berättelse om ett barn som dagligen utsatts för kränkningar och växt upp till en ung man som lärt sig förakta sig själv lika mycket som omgivningen gör. Är det mer synd om Peter än om de föräldrar som mist sina barn, eller mer synd än de elever som överlevt men fått se hela sitt liv ändra riktning? Vi får inblickar i Peters liv men också bland annat hans föräldrars, hans barndomsvän Josies och hennes mor.

Jag har tidigare läst ”Allt för min syster” och ”skulden” och tyckt om hennes sätt att ta upp svåra problem. Inför den här boken gjorde hon research som inbegrep att tala med överlevande från och folk som berörts av dödsskjutningarna i Columbine. Jag sitter med en klump i halsen och minns hur jag själv vantrivdes i skolan utan att vara utsatt för något som låg i närheten av den mobbning som skildras här. Man känner igen hackordningen bland tonåringarna men även föräldrarnas oro för om de gör rätt. Hon är skicklig på att tråckla ihop sin historia och jag gillar hennes persongalleri men mina invändningar är att jag börjar tycka att jag känner igen vilka ”mallar” hon skriver efter. Lite irriterande är det att hon återanvänder två karaktärer – från böcker som inte översatts till svenska – och jag tycker ändå att jag känner igen dem (antagligen för att det finns liknande i de andra böckerna med). Men trots det blir jag ändå djupt berörd av alla livsöden och beundrar hennes förmåga att skriva om komplicerade och svåra frågor. Det är svårt att först tänka att saker är antingen svarta eller vita men Picoult visar att svaret kanske inte är så självklart och enkelt alla gånger. Jag fäste mig nog lite extra vid Peters mamma som är barnmorska och har hjälpt ett otal bebisar till världen (ett par fina förlossningsskildringar finns med) och som kommer till skolan ihop med andra oroliga föräldrar efter skotten bara för att få beskedet att det är hennes son som skjutit.

19 minuter

Read Full Post »