Jag har semestrat lite med familjen i huvudstaden. Knappt en sida läst ur den packade boken men lite litterära miljöer från Trenter o lang hann jag iaf svischa förbi. Missa inte en sväng på biologiska som var oväntat häftigt, ett museum som i sig själv har blivit ett museum.
I övrigt har familjen o jag inte alltid samma syn på semesternöjen, fick således nöja mig med att se boklådor och bibliotek från utsidan den här gången men å andra sidan har jag ju lite bokhögar att beta av…
Deckarförfattarinnan Harriet Vane står anklagad för giftmord på sin förre älskare. Få tror att hon är oskyldig men en av dem är Lord Peter Wimsey, som dessutom har blivit huvudstupa förälskad i den anklagade. Han får en chans att rentvå henne men har bara fyra veckor på sig att ta reda på hur det egentligen ligger till.
Till skillnad från de tidigare böckerna i Wimsey-serien kom jag faktiskt ihåg rätt mycket av själva mysteriet men jag har ändå stort utbyte av omläsningen. Det är en märklig mix av förtjusning irritation o svartsjuka när jag läser om den något ensida kärlekshistorien. Förtjusning för att det är medryckande, irritation eftersom karln är påflugen o enträget på ett sätt som verkligen känns föråldrat för mig och svartsjukan? Han är ju MIN ju? (Hur det nu går ihop med irritationen? Vem har påstått att det GÅR ihop?) Dessutom spelar rara miss Climpson en viktig roll även i den här boken.
Efter att effektivt ha skjutit sin karriär som manusförfattare i sank genom att välta ett skrivbord i knät på producenten under förhandlingar om manuset börjar Clara bli desperat efter en inkomst för att försörja sig och sin tonårsson. Med hjälp av sin datakunnige bror sätter hon upp en hemsida där hon söker uppdrag som spökskrivare. Hennes första kund är en affärsman med ett annorlunda uppdrag. Han vill att hon ska uppfinna ett helt nytt liv åt honom. Ett uppdrag som för med sig mer än inkomster för henne.
Det är en lätslukad, underhållande bok. Perfekt för läsning lata sommardagar. Kanske inte värlsdomskakande litteratur men trivsam trots en viss svärta. Jag tyckte verkligen om den även om Clara också irriterade mig rätt rejält emellanåt.
SvD har en artikel med anledning av att det på tisdag är femtio år sedan poeten Hjalmar Gullberg tog sitt liv. Trevligt att Gullberg uppmärksammas men synd att det mest är uppräkning av Gullbergs liv och död istället för en personligt skriven artikel.
Jag tvingade ju familjen att åka ner till Falsterbo när vi var i Skåne under veckan, enbart på grund av Hjalmar Gullberg tillbringade många somrar där. De flesta känner väl till Kyssande vind men det var främst hans senare dikter kring döden som gjorde att jag upptäckte honom som tonåring och sedan har han följt med genom livet.
(Bilden från Pressens bild på Gullberg vid sin sommmarstuga i Falsterbo knyckt härifrån )
Jag har inte riktigt lust att blogga nu, försöker ha nått slags semester istället.. ägnas mycket åt att röja bland alla nödiga och onödiga pryttlar man samlar på sig och så läser jag då det finns en del att skriva om när lusten kommer tillbaka
Det kunde varit ett helt vanligt bankrån men manen med den lila hatten vill inte ha pengar, däremot bera han om att varje offer ska skänka honom den sak de bär med sig som har störst affektionsvärde för dem. När de gjort så säger han att han nu äger 51% av deras själar och att de för sin egen skull bör se till att lista ut hur man får den att växa tillbaka. Efter rånet så händer det märkliga saker för de inblandade. En tatuering vaknar till liv, en man och hans kontor befinner sig plötsligt under vatten, en fru börjar krympa.
Det här är en bok som spridit sig som en löpeld bland bokbloggarna. Det började med att Bia Sigge på Pocketshop höjde den till skyarna och trots att det för närvarande är det enda försäljningsstället så spred sig lillafru-febern ohämmat. Mitt ex har jag fått överta från och dagarna går. . Pia Printz var snabb på att norpa åt sig rättigheterna så den kommer på svenska på hennes förklag senare.
Till skillnad från fallet med Tjärven så höll förhandshypen för mig, jag tyckte att det var en väldigt märklig men uppslukande berättelse med stort innehåll trots litet format.
Att lägga klassåterträffen på midsommar var kanske inte så smart, det är inte så många som kan (eller vill) komma ifrån för att träffa gamla klasskompisar från förr mitt i firandet. Dock blir det ändå ett litet gäng som samlas för att åka ut o grilla vid fyren Tjärven, längst ut i Stockholms skärgård. Denna tappra skara kommer snart att bli varse att skärgården på midsommar kan vara betydligt mindre idyllisk än de tänkt sig.
Tjärven har bara gets ut som e-bok och Mp3 och kanske inte heller marknadsförts i samma utsträckning som hans andra böcker, jag fick med hjälp av den eminenta guiden som Göteborgs stadsbibliotek ordnat laddat ner den som e-bok till mobilen (sambons, eftersom jag inte hunnit till smartphonestadiet ännu) och eftersom den är rätt kort så gick det bra att läsa på en så liten skärm.
Jag har kommit att vänta mig storverk av Ajvide och det lilla jag vågat läsa i twitter o bloggar har handlat om folk som sträckläst och inte vågat sova, det är kanske inte lätt att leva upp till det och jag tyckte inte att den var på långa vägar så otäck som jag hade väntat mig. Jag blir mest irriterad på de schablonartade personporträtten, återanvändandet av idéer och att det mest känns som en ovanligt lyckad skrivövning*. Ibland glimmrar det till men jag förväntar mig solitt guld från den mannen och det är det inte den här gången. Den är okej men inte fantastisk och jag önskar att han hade låtit idéerna och framför allt karaktärerna ta mer plats. Fiktiviteter tycker tvärt om att det begränsade formatet utgör en styrka.
Kanske kan den del av min oförmåga att låta mig slukas (ha!) av hans zombies det faktum att jag tillbringat otaliga midsommarnätter vid havet utan att bli uppäten hitills – Å andra sidan var det ju på västkusten med riktigt hav o saltvatten 😉
e-bokslån via biblioteket.
*vilket det i och för sig är frågan om eftersom den bland annat skrivits under tidsbegränsning som han nämner i klippet ovan.
På den anrika Bellonaklubben finns gott om äldre herrer som njuter av lugnet, en dag finner man att den gamle general Fentiman stillsamt gått bort i sin länstol. Inte populärt på klubben och än mindre populärt blir det ståhej som följer när Lord Peter Wimsey anar att något inte står rätt till och börjar kartlägga generalens sista timmar.
Något som jag inte tänkte på när jag läste den här boken första gången är kritiken mot hur de som kommit tillbaka från första världskrigen bara förväntas fortsätta sina liv som om ingenting hänt, speciellt om de ”bara” har problem med nerverna.
Av en händelse får Lord Peter Wimsey ta del av en läkares historia kring ett dödsfall där han i det längsta tvekat att skriva ut dödsattesten men där allt utom hans misstankar pekat på en naturlig död. När Wimsey börjar nysta i händelserna hittar han fler fall där personer mycket lägligt avlidit men det finns inte minsta spår av gift eller annan manipulation även om Lord Peters skarpa öga hittar sånt som inte passar in i sammanhanget.
Det här tycker jag är en av de originellare uppslagen till en deckargåta och tack vare mitt dåliga minne hade jag bara vaga aningar om hur det hängde ihop fast det är en omläsning. Lord Peter är i sitt esse, Bunter är en klippa o miss Climpson är den perfekta personen för att snoka upp information ur småstadsskvallret.
Martina på Ett hem utan böcker skrev om den och även Snowflake, där det blev en intressant diskussion MED SPOILERVARNING!
Lord Peter Wimsey får använda sina deckartalanger när systerns fästman hittas död på jaktgodset och brodern blir anklagad för mordet. Wimsey rusar till sin brors undsättning i hopp om att det går att nysta upp vad som hände under kvällen och natten. Minst en av personerna ljuger om vad som pågick den dagen och hur lycklig var systerns förlovning egentligen?
SvD-artikeln som jag skrev om här inspirerade mig till att göra en omläsning av mina Sayersböcker. När jag kommit över min förvåning över att jag faktiskt inte hade den första Wimseyboken i bokhyllan (fast jag verkligen trodde motsatsen) och tragglat mig igenom det första, rätt sega, kapitlet blev det ett kärt återseende med Lord Peter (som jag nog närmast har en lätt crush på hur odräglig karln än kan vara emellanåt)
Inte samma som på mitt exemplar men jag orkar just nu inte fixa fram rätt omslagsbild. Boken hämtad ur egna bokhyllan.