Flödet i alla sociala medier jag nyttjar har idag fyllts med nyheten om Kristian Gidlunds bortgång. Så småningom tänker jag läsa hans bok men det känns fortfarande för nära och för känsligt.
En sån dag kommer sorgen närmare ytan, sorgen efter andra som i likhet med honom gett skitcancern en rejäl match men som ändå tvingats ge sig. Jag tröstar mig med Eeva Kilpi, samma dikt jag läste på min mammas begravning i september för elva år sedan. Har inte boken till hands men ungefär så här;
Oundvikligen, dag för dag
närmar sig uppbrottet.
Jord ska vi alla bli
Ha det så bra
du som gått före
Hälsa världsaltet från oss
Må vila och frid omsluta dig.
Jag känner flera som fortfarande kämpar efter en cancerdiagnos. Jag håller tummarna för att de ska stå som vinnare och få långa och lyckliga liv. Men jag hoppas att Kristian och hans berättelse kan bidra till att vi är lite räddare om det vi har och dem vi älskar.
Marias bokliv 