Redan i min späda ungdom läste jag om Linde Klinckowström-von Rosen och hennes långritter i Europa på den vackre, isabellfärgade Castor. Därför kunde jag inte motstå att bära hem den här boken från biblioteket fastän jag: a, inte är så pepp på biografier och b, är skeptisk till Jan Mårtensson efter att ha överdoserat Homandeckare i ungdomligt oförstånd. Jag förstår egentligen inte varför han ska vara inblandad i det här, han verkar inte ha det minsta intresse för hästar och ridsport och det funkar liksom inte när man ska berätta om ett liv som i så hög grad kretsat runt just detta. Som det är nu går han igenom de Klinckowströmska anorna, de von Rosenska anorna och alla andra anor han kan få tag i – utom hästarnas då vilket hade varit bra mkt intressantare för den ridsportsintresserade delen av läsarskaran. Jag har svårt att se vem den här boken ska rikta sig till egentligen. Han upprepar sig på många ställen, rabblar anor och hade jag inte redan haft ett hum om vad det handlade om hade jag nog gett upp på ett tidigt stadium. Det blir emellanåt väldigt rörigt vad som är Mårtensonskt och vad som är utdrag ur Linde Klinckowström-von Rosens egna dagböcker och bildmaterialet får liten plats och nästan ingen förklaring. Det som är intressantast är skildringarna av det dåtida Europa och Lindes egna anteckningar (när Mårtensson kan hålla sina klåfingriga tassar borta). Annars är det trist, trist och urbota trist. Jag önskar att man istället gett uppdraget till en författare med större kärlekt till hästar än ädla anor för det finns ju material till en fantastisk bok här om det inte slarvas bort.
bibliotekslån