Erich Maria Remarque

Den tyskspråkiga litteraturen.. temat för nästa års bok- och biblioteksmässa och mina medbokbloggare gör lista efter lista på vad de läst och vad de tänker läsa…

Själv sitter jag som ett stort frågetecken innan det slår mig att jag har ju en stor favorit bland de tyskspråkiga sedan jag läste ”På västfronten intet nytt” i högstadiet. Från början mest för att imponera på min omgivning men även om jag kanske inte fattade allt då så grep den tag i mig och alla krigsskildringar jag sett efter det mäter jag mot eländet i skyttegravarna. Tröttheten, rädslan, meningslösheten, lervällingen, lössen, råttorna, hungern, hemlängtan, taggtråden, vätan, kamratskapet och döden men också ensamheten i att bara den som varit vid fronten kunde förstå hur fasansfullt det var.
Jag fortsatte raskt med att läsa allt jag kunde komma över av hans produktion och läste in mig på hans biografi för ett skolarbete (märkligt hur mycket gammla skolarbeten man kan minnas tjugo år senare men vara totalt ovetande om var man la ifrån sig bilnycklarna för fem minuter sedan?).
Han hette egentligen Erich Paul Remark, föddes 1898 och fadern var bokbindare. 1916 blev han inkallad och kom i juni 1917 till västfronten där han sedan skadades av granatsplitter redan i juni samma år. När kriget tog slut var han fortfarande kovalecent och han arbetade sedan både som folkskolelärare, gravstensförsäljare (jag måste bara läsa om ”den svarta obilisken” vid tillfälle!) och tidningsredaktör.
Krigskritiken i ”På Västfronten intet nytt” och skildringen av Tysklands sammanbrot efter krigsslutet i ”vägen tillbaka” blev så impopulära att de var bland de böcker som brändes i Nazityskland och 1938 drog man in hans tyska medborgarskap. Han kom senare att bli amerikansk medborgare.

• På västfronten intet nytt (1929)
• Vägen tillbaka (1931)
• Kamrater (1937)
• Vrakgods (1941)
• Triumfbågen (1946)
• Livsgnistan (1952)
• Tid att älska dags att dö (1954)
• Den svarta obelisken (1956)
• Himlen har inga favoriter (1961)
• Natt i Lissabon (1962)
• Skuggor i paradiset (1971, postumt)

De fetmarkerade titlarna är de jag läst men det är åtskilliga år sedan, dock minns jag dem med hänförda suckar det skulle vara intressant med en omläsning för att se om jag läser de på samma sätt nu? Tänker speciellt på ”Himlen har inga favoriter” som i grunden är en rätt banal historia om flicka möter racerförare men som jag tyckte var oerhört romantisk och sorglig då. Törs man läsa om eller är det bättre att ha fullständigt osolkade läsminnen av den? Vad säger ni andra? Vilka av de olästa titlarna borde jag se till att läsa? Vilken är din favorit?

(Jag har använt mig av Wikipedia för att kolla upp årtal och titlar, jag hoppas att det har blivit rätt.)

(Efter ett vänligt påpekande har jag nu rättat födelseåret; 1968 är han ju inte född!)

Read Full Post »

Om man har varit med om det värsta, hur påverkar det resten av livet? Om man tvingats lämna allt bakom sig utom kläderna man råkar bära vid flykten?  Om ens familj ingår i de ofattbara siffrorna över hur många judar som avrättades under andra världskriget. Hur tacklar man minnena?  Hur handskas man med berättelserna om alla sätt som folk har avrättats på, om allt som skett och att man själv överlevt?
Sjuårige Jacob undkommer när hans föräldrar dödas av nazisterna, hans syster förs bort och när han lämnar gömstället och hittar föräldrarnas kroppar flyr han. På dagarna gräver han ner sig i jord och löv och om nätterna rör han sig bort från det som skett. En dag dyker han upp, som en levande lerstod, framför ögonen på den grekiske arkeologen Athos som tar hand om honom. Gömd under Athos rock smugglas han ut från uträvningen och sedan vidare till Grekland. Där på en ö börjar han lägga grunden till ett nytt liv. Athos försöker besvärja Jacobs mardrömmar med berättelser om naturen, historien  och rymden.
Jag tror inte att jag hade valt att läsa Anne Michaels bok bara på urval av baksidestext och omslag – det låter ju så dystert – men eftersom den ingår i Paperback lovers Orange prize-utmaning så övervann jag mina fördommar. Visst är det bitvis dystert och tungt men det är också vackert och ljusglimtarna är klara och hoppingivande. Jag är glad att jag valde att fega och läsa den svenska översättningen för det är ovana termer som jag inte begriper på svenska ens och en berättelse som bitvis är fragmentarisk, som skärvor, och man får pussla ihop den sönderslagna krukan för att kunna se vad bilderna på dekoren berättar. Orginaltiteln är Fugitive pieces och det känns som det stämmer bättre med engelskans dubbla betydelse, här finns både flyktiga minnen och flyktingens minnen, små bitar som berättar en stor historia. Det var fruktansvärt att läsa om alla avrättningsmetoder och som småbarnsmorsa är det extra jobbigt att läsa om spädbarn som spetsas på bajonetter och barn som skiljs från sina föräldrar… Men i krig förekommer mycket som inte borde förekomma o om det är fruktansvärt att läsa om det så vill man inte ens tänka på att uppleva något liknande.
Ändå måste jag säga att jag tyckte om boken även om jag blev förvirrad på en del ställen o rätt arg på huvudpersonen på ett par andra. Dessutom blir jag väldigt sugen på att åka till den Grekiska övärlden… Men jag funderade nästan på om man skulle läsa den en gång till för att se om man fattade allt egentligen.

2010-02-22

Read Full Post »

Kunzelman och Kunzelman – Carl Johan Vallgren

Joakim Kunzelman lever ett liv som han egentligen inte har råd med så när budet om faderns död kommer så tänds ett litet hopp om att faderns konstsaming skall bidra till att få honom på fötter igen. Men när han reser ner till Falkenberg visar det sig att inget är som han och systern trodde. Viktor Kunzelman var inte bara tavelkonservator och konstkännare, fadern verkar ha levt ett helt annat liv än vad de någonsin anade.

Carl Johan Vallgren berättar omväxande om sonens och faderns liv,  jag tyckte inget vidare om de partier som utspelar sig i nutid och handlar om sonen. Kände inget vidare engagemang för den delen av berättelsen. Däremot älskade jag delarna om Viktors liv i Berlin och Stockholm och skulle gärna läst mer av just den historien.

2009-12-06

Read Full Post »

Boktjuven – Markus Zusak

Snodde (nåja, lånade) raskt med mig Markus Zusaks Boktjuven när den damp ner bland nyinköpen på jobbet. har läst s många positiva recensioner av den så jag var sugen på att bilda mig en egen åsikt men också lite rädd inför att sätta tänderna i den. Har en tendens att inte gilla allt som höjs till skyarna o är inne i en extremt kinkig period. Antingen får det vara djäkigt  bra eller så riktigt lättsmält.
Tre dagar tog det för mig att läsa ut den, redan där har vi ett tecken  –  den klarar min kinkighetströskel även om det ibland känns ett massivt motstånd o läsningen blir trög så är andra partier fatastiska. Jag engagerar mig i boktjuven, hennes läshunger o kärlek till både orden o människorna… o jag erkäner att jag grät på slutet. (jag har visst blivit fjollig på gamla dar?) Men samtidigt känner jag att jag nog skulle behöva läsa den minst en gång till för att greppa den.
Helt klart en bok som finns kvar i skallen när man stänger igen pärmarna efter sista ordet).
Fast jag vete sjutton hur jag skall sälja in den till elever, den kräver rätt bra läsvana och motivation – men det finns några kandidater (även om de inte vet det själva).

2008-10-26

Read Full Post »