Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Deckare’

Sherlock Holmes-boomen

Det råder en Sherlock Holmes-boom. Det är inte första gången det händer, men boomen är väldigt påtaglig just nu. Till största del beror det stora Holmesintresset på den geniala BBC-serien Sherlock, men även Hollywoodfilmerna med Robert Downey Jr som Holmes och den amerikanska tv-serien Elementary har bidragit.

Sherlock-serien kommer snart med sin tredje, oerhört efterlängtade säsong. Tre nittiominuterslånga avsnitt. Samtidigt är en tredje Downey Jr-film på gång och en andra säsong av Elementary.

Även inom bokvärlden märks boomen. Om det är orsak eller verkan må vara osagt, men boomen har sammanfallit med att Anthony Horowitz haft stor framgång med sin Sherlock Holmes-pastisch The House of Silk. Boken hade beställts av Conan Doyles arvingar och marknadsfördes därför som en officiellt godkänd Sherlock Holmes-roman. En uppföljare till The House of Silk är aviserad och jag såg nyss att det auktionerades ut möjligheten att få en av romanfigurerna uppkallad efter sig.

Samtidigt som Horowitz når hundratusentals läsare i många länder ges det även ut en mängd pastischer på engelska som når ut till en mer begränsad publik. Jag sammanställde förra året statistik över utgivningen av Sherlock Holmes-pastischer. Under de senaste tre-fyra åren har antalet titlar rusat i höjden, till en tidigare aldrig nådd nivå, mycket beroende på smidiga distributionsformer (främst Amazon) och förhållandevis billigt print-on-demand-tryck. Om kvantiteten motsvaras av kvaliteten får var och en bedöma, men den stora utgivningen är i alla fall ett tydligt tecken på att Sherlock Holmes är något så oväntat som inne.

Det här kommer säkert att hålla på några år till, åtminstone så länge som skaparna av Sherlock – Steven Moffat och Mark Gatiss – bestämmer sig för att göra nya säsonger och därmed får nya Holmesfans att födas fram i strid ström. Hotet är väl främst att de båda skådespelarna Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes) och Martin Freeman (John Watson) inte längre kan passa in nya inspelningar i sina kalendrar. Båda deras filmkarriärer har gått spikrakt uppåt de senaste åren.

Förr eller senare kommer boomen att ta slut. Så var det under den lilla boom som rådde på trettiotalet, under åren efter Conan Doyles död. Och så var det när vi senast såg en rejäl boom – i mitten på sjuttiotalet. Då höll den i fyra-fem år. Den hade börjat med att Nicholas Meyer hade publicerat Sherlock Holmes-pastischen The Seven-Per-Cent Solution. Den blev till hans stora förvåning en internationell succé och sålde två miljoner exemplar. Många författare följde i hans fotspår och grävde fram hittills opublicerade manuskript av dr Watson. Det blev nästintill en kliché att det var så böckerna presenterades – skrivna av Watson, och sedan redigerade av bokens riktiga författare. Det var dock inte bara böcker som utgjorde boomen, utan även en rad filmer, gärna komiska sådana eller som på annat sätt befann sig långt bort från originalhistorierna.

Och så var det väl en mindre boom runt 1987, året då vi kunde fira hundraårsjubileet av den första Holmesberättelsen, A Study in Scarlet, samtidigt som den utsökta tv-serien med Jeremy Brett som Holmes gick på tv.

1990-talet var mer tunnsått på Holmesfronten. Laurie R Kings böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes höll det hela levande och skapade en del nya fans, men kanske mer för Russell än för Holmes.

Ja, det kom att dröja ända fram till den första Robert Downey Jr-filmen 2009 innan det hände något som åter började locka skaror av nya fans till Sherlock Holmes-världen. En del av dessa fans blir kvar även när boomen har gått över, och det har visat sig att dessa fans ofta hör till de som sedan lägger grunden för nästa boom några decennier senare. Exempelvis är både Steven Moffat och Mark Gatiss stora Holmesfans sedan lång tid tillbaka. En av filmerna från sjuttiotalet, The Private Life of Sherlock Holmes, har varit en stor inspirationskälla för dem.

Det kommer kanske inte dröja trettio-fyrtio år till nästa boom – när väl den pågående är slut – men det kommer ta sin tid. Eller så sker det snabbt. Det finns inget cykliskt i sådana här boomar. Det fungerar inte på samma sätt som modet, där allting kommer tillbaka med hyfsat jämna intervall.

Nej, här är det andra faktorer som styr. Det som krävs är att någon tar itu med Sherlock Holmes-figuren och nyskapar den. Någon som kan göra det med hjärta och hjärna. Och någon som hittar nya djup och vinklar. Det måste göras smart när man ska få en snart hundratrettioårig fiktiv gestalt att överleva. Plus att det måste vara ett barn av sin tid, eller snarare något som ligger en gnutta före andra barn i samma tid. För Sherlock Holmes når bara ut till de stora massorna om han trots sin ålder känns modernare än allt som verkligen är hyperfärskt. Inte nödvändigtvis modernt som i betydelsen uppdaterat och samtida (som exemplet Sherlock), utan lika gärna som på åttiotalet, där det fräscha i Jeremy Brett-serien låg i själva produktionen och den oerhörda närheten till originalet, eller på sjuttiotalet, när den vanvördiga tolkningen av figurerna kändes som det nyaste av nytt.

Ingen vet därför när nästa Sherlock Holmes-boom kommer eller hur den tar sig uttryck. Det enda vi vet är att den kommer vara en reaktion mot det då rådande läget på Sherlock Holmes-fronten. Någon vill skapa något nytt.

Genom att ständigt ömsa skinn lever Sherlock Holmes kvar, långt mycket längre än vad som kan förväntas av denne numera mycket gamle man.

Image for Sherlock

Mattias Boström är aktuell med boken ”Från Holmes till Sherlock”, en populärhistorisk berättelse om Sherlock Holmes mer än sekellånga succéhistoria – och om de män och kvinnor som gjorde den möjlig.

Det här är det fjärde gästblogginlägget under Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

Annonser

Read Full Post »

En semesterseglare gör ett otrevligt fynd på en av Sandhamns stränder. Liket höljt i fisknät hade förmodligen kunnat avskrivas som en olycka eller självmord om inte fler saker kom att inträffa. Plötsligt är sommaridyllen hotfull och polisen allt mer pressad i sin jakt på mördaren.

Tja, ni hör ju… det är inte direkt nyskapande det här. Deckare formulär ett A och rätt snart är jag övertygad om att jag vet vem mördaren är och då återstår ungefär hela boken (ja, jag hade rätt i vem och varför). Persongalleriet är även det rätt skissat efter standardmallarna och även om det finns en del fina ansatser i ”fluffet” kring historien så känns det även överlastat. Hon har så mycket att berätta om sina karaktärer och dess bakgrund och vill ha med allt genast när jag hade önskat att det fick ta lite tid och att inte ha flera olika parallellhandlingar som skulle sjösättas samtidigt som deckargåtan. Överhuvudtaget skulle jag önskat mig hårdare redigering. Den är ju vansinnigt omständig rent språkligt. Mer av gestalta händelseförlopp istället för att återberätta. Då tror jag att det hade blivit en riktig bladvändare för mig, nu tvekade jag om det var värt att läsa ut den.

Kommer jag att läsa fler i serien? Knappast i år men det är inte omöjligt att jag ger Sandhamn ännu en chans.

I de lugnaste vatten (Pocket)

Från egna bokhyllan. Tycker ni att jag var grinig. Hyllan och En bok om dagen var mer positiva.

Read Full Post »

Livrädd- S J Bolton

Det sveper en spekulativ självmordsvåg över Cambridge. Unga, vackra studentskor tar livet av sig på utstuderade sätt och det väcker misstankar om att allt inte står rätt till i studentstaden. Några månader efter händelserna i Nu ser du mig möts Flint o Joesbury igen. Han vill att hon ska ta ett uppdrag som går ut på att hon ska spela sårbar studentska i Cambridge och utan att ha all information om vad som pågår ställer hon upp som lockfågel. Men kanske har de hittat ett allt för perfekt lockbete när det väljer Lacey med sitt trasiga och trassliga förflutna?

Från första sidan är jag fast. Det finns luckor i den här historiens trovärdighet, luckor stora nog att valla en hjord elefanter genom dem men jag bortser glatt ifrån dem o blundar snällt för allt annat än spänningen. Rätt tidigt har jag mina misstankar om var åtminstone någon skurk gömmer sig men fram till slutet är jag ändå osäker. Kanske blir det lite väl många historier att fläta ihop och personerna är väl inte mycket mer än vacker yta men jag blir ändå såld nog för att engagera mig djupt  i deras försök att bortse från sina känslor – det är först så här ett tag efter avslutad läsning jag blir irriterad. Lite som att trycka i sig en påse chips och tycka att det är både gott o nödvändigt men senare upptäcka att man inte blev ett dugg mätt.

Och slutet… tja, det är ett antiklimax tycker jag. Lite samma tendenser som när man på skolans uppsatsskrivningar upptäckte att tiden var på väg att ta slut och man måste avsluta historien snabbt om man skulle hinna renskriva det hela innan inlämning.

Recex från förlaget

Andra som läst; Annika, Marika

Read Full Post »

Ritual – Mo Hayder

Polisens dykare larmas till Bristols hamn då någon säger sig ha sett en hand. Mycket riktigt hittar dykarna något i det grumliga vattnet men det är mycket som inte stämmer.  Sökandet efter resten av kroppen tar vid och en blodig historia med undertoner av magi och girighet rullas upp.

Jag hade den här boken som min påskekrim o lekte en del med effekterna på omslaget, den blodiga hand som har 3Deffekter blev rätt kul ihop med en hög påskgodis och plötsligt kunde jag förlåta att jag tyckte att omslaget var rätt fult. Jag måste nog börja med att medge att min inställning till den från start varit rätt grinig. Den är väldigt spännande bitvis men jag tycker att karaktärerna överlag är platta och jag blir aldrig riktigt intresserad av hur det ska gå för dem. Jack Caffery har tydligen, mer eller mindre ofrivilligt, dammats av från en tidigare serie böcker o kanske hade det funkat bättre om hon släppt sargen och byggt upp karaktärerna från grunden igen eller snällt funnit sig i ännu en Cafferydeckare i stället för en halv nystart.

Något som får mig att haja till är hur kolonial hela grundtonen är, upplägget med de stackars vidskepliga afrikanerna känns ju inte helt tidsenligt. Inte idén i sig kanske men själva framställningen av de afrikaner som är med. Det får mig nog mer äcklad än de ingående, blodiga våldsskildringarna. Jag är rätt bra på att distansiera mig från de avsnitten mentalt när de inte innehåller barn eller djur och har nog större problem med att läsa om de misslyckade dykningarna.

Jag får bra flyt i texten men för mig blir det aldrig så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken och när jag gjort det så längtar jag inte tillbaka och upplösningen blir mer av ett ”Jaha” och jag känner mig inte så sugen på att läsa vidare i den kommande serien. Sammantaget ok underhållning för den som gillar blodiga deckare men med en fadd bismak.

Recex från förlaget.

Read Full Post »

Glad påsk!

Jag försöker sparka igång läslusten. Har kroknat halvvägs i flera bra böcker så nu blir det en påslekrim. Verkar dock vara konkurrens om godiset?

image

Read Full Post »

Puck Bure och hennes man hälsar tillsammans med sin far på hos sin farbror kyrkoheden i Västlinge för julfirande. På självaste julafton snubblar Puck över ett lik och chefen för riksmordkommissionen, Christer Wijk gör entré för att sålla band de misstänkta. Den vampiga och fagra blondinen, det korrekta hembiträdet, den rödhårige, motorcykeburne kommunistynglingen… och vem var det som stal kyrksilvret?

När min läslust dippar tar jag gärna till gamla snuttefiltar i form av småputtriga deckare. Jag märker i mina omläsningar av Maria Lang att hennes produktion inte alltid åldrats vackert och emellanåt är det lite för tydligt skrivet enligt formulär ett a men det är småputtrigt och tryggt och jag är ju ohjälpligt förtjust i Puck även om en del av persongalleriet är sådana skissartade karikatyrer. Den kom ut 1954 ochet blir så tydligt en tidsresa att läsa om ett julfirande där julotta och inte Kalle Anka är julens begivenhet. För att inte tala om språket, eller vad sägs om detta;

Hon utsade blott ett enda ord. Och det ordet var inte direkt vad man väntade att höra från en änkedisponentska i en prästgårdssalong klockan halv åtta på juldagens morgon…

Slyna!”

Det är tydligen en av de historier som dammats av och blir film (lägg märke till överanvändningen av ”snygg” i kombination med att Ola Rapace o övriga skådespelare spontant känns felcastade så förstår ni att jag inte vågar hoppas att det ska bli så bra som jag önskar) så boken kommer kanske i nyutgåva hos Norsteds så småningom? Men redan 1960 blev den i omarbetad form film under namnet ”När mörkret faller”.

Eget, loppisfyndat, exemplar.

Read Full Post »

Som tonåring var Lacy Flint passionerat intresserad av massmördare, speciellt den legendariske Jack the ripper, men trots att hon blev polis så har hon aldrig jobbat med mord. Men så en dag dör en knivskuren kvinna i hennes armar och plötsligt befinner hon sig i händelsernas centrum i en polisutredning där man jagar en mördare som tycks hämta sin inspiration hos Londons mest ökände mördare.

Känns som jag är sist på bollen när alla andra redan kastat sig över Boltons nästa bok innan den ens hunnit översättas… men jag är glad att jag lät mig inspireras av alla lovord för det här ÄR verkligen spännande, tokspännande till och med. När boken är utläst funderar jag ett slag på att sova inne hos sexåringen för hon har en lampa tänd hela natten. Den har sina nackdelar. Jag tycker att språket känns väldigt styltigt emellanåt  och logik och trovärdighet är under all kritik på vissa punktermen trots detta har texten ett väldigt driv och jag känner mig aldrig säker på vad som ska hända trots att man rätt tidigt anar hur vissa saker hänger ihop.

Bibliotekslån

Andra som läst, Hyllan, Dark places, Lingonhjärta

Read Full Post »

Older Posts »