Skrev ett surt inlägg om #tintingate förra veckan. Sedan visade det sig att informationen i artikeln jag länkade till var långt ifrån komplett. Tintin skulle ”bara” rensas ut från ungdomsavdelningen o finnas tillgänglig i serieteket i samma hus och efter den mediestorm som blev backade man och ska behålla Tintin även på ungdomsavdelningen.
Vad jag främst vände mig mot var inte det faktum att man ville ta bort böcker, jag har själv gallrat mängder av böcker. En del riktigt bra (o en del med mycket mindre saknad) men jag hävdar fortfarande att det är en farlig väg att rensa ut böcker på grund av misshagligt innehåll. . Jag kan förstå om man väljer att inte ha ”Tintin i Kongo” framme på ungdomsavdelningen men då ska det också finnas tid och beredskap för att ta diskussionen om varför man måste gå till en annan avdelning om man vill läsa den.
Det som behövs är möjligheten att samtala om det lästa. Tillgängliga vuxna att bolla tankar med är tyvärr en bristvara för många barn och ungdomar. Med organisationer som ständigt slimmats ner för att bli kostnadseffektiva finns det ont om vuxna med tid att lyssna och engagera sig. Ett skolbibliotek med utbildad bibliotekarie som inte måste ägna all sin tid åt administration och polisarbete kan ge helt andra öppningar till samtal kring litteraturen. Att lära sig avkoda bokstäver i en text är långt ifrån det samma som att reflektera kring det lästa
Det finns också en tendens att sätta för stort fokus på kvaliteten hos texten när det gäller det lästa under skoltid. Ja, skolan bör kanske ge exempel på texter med stor litterär kvallitet men för en som är ovan vid läsning och att reflektera över det lästa blir det lätt bara ett tråkigt tvång. En kille som är stolt över att trots sina problem med dyslexi ha läst en hel bok vill inte mötas av förakt för att ”Bill och Ben” inte är riktigt litteratur och därför inte räknas. Ett sådant bemötande kan lätt ta död på läslusten totalt. Jag skulle önska att läraren i den situationen kan se prestationen i en utläst bok och uppmuntra eleven. Vad var det som lockade? Hur kan man hitta nya utmaningar till eleven utan att knäcka lusten till läsning? Det är tidskrävande arbete och kräver samtal kring det lästa men då kan man kanske undvika att läsning bara blir en plåga.
Enligt O har skrivit ett fint inlägg om högläsning. Jag förespråkar verkligen att fortsätta med högläsning även sedan barnen lärt sig läsa, det kan ge tillgång till så mycket mer komplicerade texter än hen kan klara som nybörjarläsare för att inte tala om mysfaktorn. Det är lyxigt att någon tar sig tiden att läsa högt och man får en möjlighet att prata om det lästa.
Alla kanske inte blir läsare. Några kanske hellre blir lyssnare, några vill se filmen och ytterligare andra vill hellre lyssna på musik. Men om vi läser för våra barn o försöker låta dem ha kvar en lust för läsning som inte bara förknippas med plikt så har vi gett dem nycklar till språket och har du makt över språket ökar även din egen makt.
Marias bokliv 