Även i den tredje boken med Levengoods små betraktelser kryllar det av lite lätt udda personer som han träffat på. Oavsett om det är släktingar eller bara en främling som passerar får de en lätt förundrad presentation. Jag läser om arga nunnor, allt för snygga gynekologer (hu!), curlande föräldrar. Fnissar ofta, gapskrattar ibland och tvingar sambon att lyssna på ett och annat stycke så visst har han lyckats igen. Det är trevligt, underhållande och perfekt att läsa en snutt i då och då.
Eftersom jag har läst två terminer arkeologi är igenkänningen i texten om arkeologi total… Vi käpade på med grävande och sållning, hittade något som såg lovande ut och visade handledaren som efter en blick slängde iväg den med ett kort ”sten”. Så här beskriver Levengood det hela; ”Jag börjar förstå varför arkeologer dricker. Kallt är det också. I min dröm om arkeologi är det inte kallt. Det är varmt, och så hittar man saker i lite raskare takt. Min dröm är överlag väldigt annorlunda, den har inget att göra med en gård där man kanske hade en ko för länge sen.”
Sen är jag svag för Illon Wilkands bilder, hon hör till de som jag önskar att jag kunde måla som…
Det låter som en mysigt måbra bok! Kanske en att klämma in bland höstens böcker!
Kläm du in den! Det är rätt skönt med de där böckerna man kan läsa ett kapitel då och då i….
[…] en snäll kille ställde upp och fotade oss med min kamera) och talade om att jag tyckte om hans bok. Fast jag tyckte lite synd om honom för han kom inte många meter på mässgolvet innan nån ville […]