Prästdottern Ulrika hjälper till att genomföra ett rejält hyss under predikan en försommardag i sin fars kyrka, Morlanda Kyrka på Orust. Det blir upptakten till livsförändrande händelser för både henne och hennes systrar och bror samt vännen Andreas.Ingenting blir någonsin sig likt igen och de får uppleva långt mer än det någonsin trott.
Jag kastade mig över den här boken just för att den utspelas på Orust, min favoritö (och min barndoms paradis). Sen har jag också en förkärlek för historiska romaner men här var historieintresset kanske mer en nackdel. mycket som författaren finner sig nödgat att förklara kändes som självklarheter och jag har stora problem med trovärdigheten. Det känns som den vanliga fällan med nutidsmänniskor som har nutidsproblem men nödtorftigt förklätt till historiska händelser. Bitvis väldigt underhållande och systern Katarina känns betydligt intressantare än Ulrika. Tanken är tydligen att det ska bli en serie på tre böcker som ska handla om prästsystrarna så kanske får man veta mer om henne då. Tyvärr känner jag inte det där suget att läsa vidare. Kanske hade det varit annorlunda med mer lokalfärg? Nu känns både miljöer och personer lite väl skissartade (och måste gycklarna vara karikatyrer, det känns som hämtade ur en dammig kolportageroman och inte det minsta PK) och den där Andreas får mig mest att vilja bläddra förbi de sidor där han är med…
Över huvudtaget kändes den lite för pladdrig o tunn i min smak. Vill ni läsa ett betydligt mindre grinigt omdöme så gå till Anna på Och dagarna går
Jag är fortfarande sugen på att läsa den, trots ditt utlåtande om den 🙂
Bra, det kanske bara är jag som är grinig. ”alla andra” verkar ju gilla