1845 lämnade en expedition England under ledning av kapten John Franklin. Uppdraget var att försöka hitta vägen genom nordvästpassagen. Fartygen Erberus och Terror hade utrustats med ångmaskiner och ett värmesystem samt förstärks för att klara att ta sig igenom isen. Man hade förråd som beräknades räcka i tre år. I augusti samma år sågs fartygen med sin besättning på totalt 129 man för sista gången.
Den här försvunna expeditionen har satt fantasin i svägning hos många, så även hos Simmons. Vad hände med männen och skeppen. Var det blyförgiftning, lungsjukdomar, skörbjugg eller svält och den arktiska kylan som dödade dem eller fanns det andra förklaringar? Vi får följa olika besättningsmän och officerare i tankarna om situationen och hur de hamnade där. Dan Simmons väver ihop sina trådar snyggt, jag ville hela tiden tillbaka till boken när jag lagt ifrån mig den och fortsatte grubbla på ödena i dagar. Jag har fått ett sug på att läsa in mig på polarexpiditioner nu men det lär inte bli av om inte dygnet får fler timmar.
Däremot kunde jag inte motstå en surfrunda för att kolla verklighetsbakgrunden. Snubblade över den här tavlan av Landseer som jag misstänker kan ha bidragit till att inspirera honom.
”
Man Proposes, God Disposes” bildkälla Wikipedia
Jag försöker föreställa mig hur tillvaron skulle se ut för expeditionen sedan den fastnat i isen. Det ständiga mörkret, en kyla som inte fartygens värmepannor rår på eftersom man måste ransonera kolet och kläder som inte är anpassade till arktiskt klimat. Ylle som blir svettfuktigt och tungt och inte förmår hålla sin bärare riktigt varm. En diet av konserver som inte motsvarar sina fina benämningar, salt fläsk och skeppsskorpor. Uppgivenhet, rädsla och oro. Det var nästan lite skönt att kunna se ut genom fönstret och upptäcka lite barnmark när man lyfte blicken ur boken. Skräckinslaget kändes mest som overkill för min del men frågan är om jag nappat på boken utan den beskrivningen?
Andra som läst och lockat mig att läsa den är Bokstävlarna, Det mörka tornet och Ett hem utan böcker.
Marias bokliv 
Den verkar ju väldigt bra den här så jag måste nog läsa den snart. Tror dock jag väntar tills jag inte är insnöad längre, det kan bli för mycket igenkänning ibland också 😉
läs, läs, läs! men undvik pocket med omslaget jag visar ovan för den fick jag nästan knäcka ryggen på för att kunna läsa
Oh no, det är just det omslaget jag har! Oavsett: den ska läsas, har varit sjukt sugen på den ända sedan jag föll handlöst för Drood. Och med tanke på de arktiska temperaturerna just nu borde jag läsa den innan snön smälter. OM den smälter, vill säga; visst känns det som om man hamnat i Narnia?
Aj då… fast den började uppföra sig efter några sidor så det var mest början som var hopplös.
Jag har faktiskt barmark här o var!
Läste ”frost” när det var varmt ute o det blev nästan lite krock så vänta inte för länge.. 😉
Mmm… den verkar inte alls dum den där. Perfekt när det börjar våras.
det ger ett perspektiv på ens egen vårlängtan när man gnäller över utetemperaturer som motsvarar vad de lyckades uppnå inne i skeppen
Den åker rakt in i min ”Att läsa lista”. Läste för något år sedan en (helt annorlunda) bok om en polarresa, nämligen Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti. Efter att ha läst den ville jag åka till Arktis, kanske ändrar jag mig om jag läser denna:)
jag vill iaf ha rejäla kläder på om jag ska dit känner jag.
Åh, fantastisk bok! Så sjukt bra. =)
Hoppsan! Det var ju då jag som kommenterade som Tjockisbloggen ovan.
Näh, eller så inte… den kommentaren försvann? Hur som helst så är det en sjukt bra bok. =)
det är jag som har kommentargranskningen på så de försvinner tills jag godkänt. Funderar på att stänga av den men har inte kommit så långt än.
Jag är lite fundersam över slutet dock…
Låter faktiskt riktigt spännande.
Jag trodde inte att jag skulle bli så engagerad som jag blev.
Ruggigt bra var den!
Ja, fast mindre läskig än jag hade trott.