Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Uppväxt’

I början av 1900-talet blir den nyutexaminerade lärarinnan Alma förförd av prästens hustru och inleder ett förhållande med henne och hennes man. När hon blir med barn hotar stor skandal men den avvärjs genom att Alma blir bortgift med en annan man. Hon slipper skammen att bli ogift mor men får ett hårt och slitsamt liv. Dottern Ingeborg växer upp fast besluten om att skaffa sig ett helt annat sorts liv och komma tillbaka till hembygden med ett sånt välstånd så att det imponerar på alla. Hon når dit hän genom att gifta sig med en äldre apotekare men hotar ändå att ställa till med skandal genom sin aptit på män. Hennes dotter Birgitta får tidigt se att det finns många som har det sämmre än hon men infriar inte moderns förväntningar utan  hoppar av studierna, reser ut i Europa och blir berömd författare.

Hela romanen är ett utforskande av familjehemligheter, ett grävande efter rötter. Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket som är sant och vad som är utbroderat. Men det är väl också själva romanens kärna, att man vet inte alltid vad som är sanning.  Bitvis blir jag väldigt berörd, Almas klassresa från ett rätt behagligt liv där folk ser upp till lärarinnan till ett evigt slit som torparhustru med solkat rykte och en far som inte vill veta av henne efter skandalen. Dotterns taktiska klättring för att få något slags trygghet, åtminstone ekonomisk. Birgittas insikt i att bita ihop och inte ge upp bara för att hon, till skillnad från de andra barnen på betfältet, kan göra det.

Den hör till de böcker som får mig att tänka mycket på min egen släkthistoria, om hur lite vi kanske egentligen vet om det liv som våra mödrar, mormödrar och deras mödrar levde  eller framför allt av hur deras tankar och drömmar såg ut. Jag tyckte om den men retade mig på hur den spretar när det plötsligt verkar som om författarinnan stoppat in en episod  som hon kommit på att hon glömt berätta om. Jag har läst någonstans att hon sagt att detta är hennes sista roman, om det stämmer finns det kanske en förklaring till att försöka få med allt i en bok.

Read Full Post »

Den 15 juli 1988, Dexter följer med Emma hem efter en examensfest. Det är inte första gången han hänger med en tjej hem och han tänkte väl göra som vanligt och smyga iväg men något hejdar honom. Det finns en attraktion mellan dem men i mycket är de varandras motsatser så kanske är det bäst om de bara är kompisar? Eller ens det? Lite skakigt ibland men ändå lyckas de behålla kontakten genom skiftningar i livet. Vi får sedan veta vad som händer Emma och Dexter i tjugo år framåt men bara genom att följa dem en dag om året, den 15 juli, fram tills de är i fyrtioårsåldern.
Den här boken har varit en snackis bland bokbloggarna länge, och jag blev nyfiken nog att slåss om den i reservationskön på biblioteket. När jag läser de första sidorna undrar jag vad i hela friden hypen kommer ifrån för han är SÅ pratig och beskriver ihjäl alla detaljer så jag är nära att ge upp men sen släpper det och jag får ett flyt. Jag fastnar i historien och engagerar mig i deras liv. Svär över dumma beslut, brist på initiativ eller motgångar och gläds åt medgångar.Det finns en stor dos igenkänning i detta med att växa upp, att försöka jämka ihop drömmen om hur ens liv ska vara med verkligheten. Det finns gott om farcinerande biroller i den här historien och skiljevägar där allt hade kunnat bli annorlunda ”om inte”.  Så även om jag hade lite problem med både början och slutet så får jag ändå sälla mig till hyllningskören.

Read Full Post »

Morris växer upp i Trollhättan, vi får följa honom och hans funderingar kring familj, vänner och kärlek under lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet under åttiotalet. För den som är i någorlunda samma ålder vimlar det av igenkänningsbara företeelser. Hans fröken i högstadiet försöker i hård motvind intressera klassen för Berg är till för att flyttas.

Tyvärr är det väl mest nostalgifaktorn jag gillar i den här boken. Vad är det egentligen med män och behovet av att bearbeta sin uppväxt i romanform? Jag tycker Morris är skittrist till slut och att höra någon annan referera minnen från sin uppväxt har ett begränsat underhållningsvärde om man inte är specialintresserad. Här återberättas mer än gestaltas och mitt intresse dalar som ett ledset höstlöv. Visst finns det guldkorn men de ges inte plats att glänsa utan försvinner mellan sidorna.

Min upplevelse av boken, från nyfiket intresse till besviket ointresse får ett eko i omslaget. Skyddsomslaget är snyggt och ger precis rätt tidsvibbar men innanför är pärmen lila med en dragning mot lever. Stjärnorna och det övriga guldtrycket hjälper inte ett dugg och om jag fått boken utan skyddomslag hade mina förväntningar kanske motsvarat upplevelsen.

Jag har aldrig gillat biografier och det är kanske därför som min sågning blir så definitiv men det känns som det bara maler på och jag ger blanka katten i både Morris och hans förhud, ett rätt uselt utgångsläge för läsningen. Och där ”Tre apor” var tunn och slutade innan något hann hända håller Larsson på i fyrahundra sidor utan att något händer… Det finns personer och händelser som kunde blivit intressant a men inget som riktigt fångar mig.

Read Full Post »

När Jacobs mormor dör börjar han minnas uppväxten i Göteborg och hur både hans familj och sammanhållningen i den judiska församlingen krackelerar. Förlaget kallar den för en humoristisk och sorglig skildring av tre generationer judar i disaporan. Det tycker jag är lite falsk varudeklaration ”ung man försöker förstå hur han hamnat där han är” är väl sannare. Jag gillar att känna igen mig i Göteborgsmiljöerna och tidsmarkörerna som till stor del också är min barndoms och jag gillar den värme som vissa delar skildras med. Vad jag ogillar är att den känns tunn, inte bara till omfånget, och pladdrig. Jag tror att de flesta människor nån gång grubblar över vad som format dem och jag har svårt att förstå varför just unga män så ofta måste bearbeta detta i bokform? Emellanåt undrar jag varför jag skall vara intresserad av det här, det räcker inte hur långt som helst att berätta anekdoter om sina lustiga judiska släktingar.  Det blir lite för splittrat och grunt i min smak och då hjälper det inte att han har ett vackert språk  och kärlek för sina udda karaktärer…

Read Full Post »

När Mattia som liten blir bjuden på kalas ihop med sin tvillingsyster skäms han över att gå dit med henne. Han skäms så mycket att han övertalar henne att vänta i parken tills han kommer tillbaka från kalaset men då är hon inte kvar. Det är en händelse som formar fortsättningen av hans liv men han talar aldrig med någon om det. Jo förresten, för Alice berättar han, hon är den enda som kanske kan förstå för hon har sina egna hemligheter.

Den här boken tyckte jag mycket om, jag fascineras av författarens sätt att beskriva de här ensamma barnen/ungdomarna/människorna. Tycker att titeln är logisk när jag läst den, innan var jag mest skeptisk till mattekopplingen. Den kanske till och med kan fungera så att jag kommer ihåg vad ett primtal är? Primtalstvillingar är två primtal som står intill varandra men de har alltid ett annat tal emellan sig, de kan aldrig riktigt röra vid varandra och på samma sätt når inte heller Mattia och Alice fram. Varken till omgivningen eller till varandra. Slutet var jag inte så förtjust i, det känns som den tappar styrfart och slutar i ett ”jaha” men jag tror att jag kommer att bära med mig karaktärerna ett bra tag.

Månpocket, 2010

Read Full Post »

19 minuter är ingen lång tid men ändå kan mycket hända. Sjuttonårige Peter Houghton går en morgon till skolan beväpnad med två pistoler, två gevär och några hemmagjorda bomber. Han dödar nio elever och en lärare, skadar betydligt fler och sprider kaos innan han grips efter nitton minuter. Vad som sedan rullas upp är en berättelse om ett barn som dagligen utsatts för kränkningar och växt upp till en ung man som lärt sig förakta sig själv lika mycket som omgivningen gör. Är det mer synd om Peter än om de föräldrar som mist sina barn, eller mer synd än de elever som överlevt men fått se hela sitt liv ändra riktning? Vi får inblickar i Peters liv men också bland annat hans föräldrars, hans barndomsvän Josies och hennes mor.

Jag har tidigare läst ”Allt för min syster” och ”skulden” och tyckt om hennes sätt att ta upp svåra problem. Inför den här boken gjorde hon research som inbegrep att tala med överlevande från och folk som berörts av dödsskjutningarna i Columbine. Jag sitter med en klump i halsen och minns hur jag själv vantrivdes i skolan utan att vara utsatt för något som låg i närheten av den mobbning som skildras här. Man känner igen hackordningen bland tonåringarna men även föräldrarnas oro för om de gör rätt. Hon är skicklig på att tråckla ihop sin historia och jag gillar hennes persongalleri men mina invändningar är att jag börjar tycka att jag känner igen vilka ”mallar” hon skriver efter. Lite irriterande är det att hon återanvänder två karaktärer – från böcker som inte översatts till svenska – och jag tycker ändå att jag känner igen dem (antagligen för att det finns liknande i de andra böckerna med). Men trots det blir jag ändå djupt berörd av alla livsöden och beundrar hennes förmåga att skriva om komplicerade och svåra frågor. Det är svårt att först tänka att saker är antingen svarta eller vita men Picoult visar att svaret kanske inte är så självklart och enkelt alla gånger. Jag fäste mig nog lite extra vid Peters mamma som är barnmorska och har hjälpt ett otal bebisar till världen (ett par fina förlossningsskildringar finns med) och som kommer till skolan ihop med andra oroliga föräldrar efter skotten bara för att få beskedet att det är hennes son som skjutit.

19 minuter

Read Full Post »

Sommaren då Marsha är tio år blir en pojke i grannskapet mördad och skändad i skogen bakom den lokala gallerian, plötsligt är inte området den fridfulla trygga plats som alla sett det som utan ondskan har kommit på besök och ingenting är längre självklart. För Marsha har tillvaron redan rubbats innan mordet. Hennes far visar sig ha haft en affär med en av hennes mostrar och de rymmer sin väg. Moderns reaktion påminner mig om det där skämtet ”Min man stack med min bästa vän – gissa om jag saknar henne”.

Jag hade väntat mig något mörkt och deprimerande efter att ha läst en sammanfattning av handlingen och hade knappast valt att läsa den om den inte ingått i Paperback lovers Orange prize utmaning (1999 års pristagare i april månad, jag ligger lite efter). Men jag blev överraskad för det handlar inte så mycket om svärta som om att handskas med vardagen och om små händelser som formar våra liv. Marscha känns både lillgammal och barnslig, hon funderar väldigt mycket och har inte riktigt nån att vända sig till, jag tyckte om hennes sätt att skriva.

Read Full Post »

Avdankade svensktoppsstjärnan Lennart ger sig ut i skogen för att leta svamp men kommer hem med något helt annat. Ett spädbarn som någon lagt i en plastpåse och slarvigt begravt. När han upptäcker att flickan kan ta absolut rena toner bestämmer han sig för att ta med henne hem och hålla henne isolerad ifrån värden utanför, hon växer upp till en slående sångerska men är inte som andra människor.

Samtidigt växer en annan flicka upp i hett helt vanligt hem, hon blir en i mängden men känner sig ständigt utanför. Det enda glädjeämnet är att surfa runt på olika internetforum och försöka reta upp folk eller i alla fall manipulera fram en debatt (att vara ett ”forumtroll” helt enkelt).

När de två flickorna möts sätter det saker i rullning och öppnar upp för ett kaos som kan drabba mitt i direktsänd idyll.

När den här damp ner som recensionsexemplar i brevlådan krävdes det ett par veckor av försiktigt klappande på boken innan jag vågade mig på att börja på den, förväntningarna var skyhöga och jag var livrädd att börja läsa. Jag förberedde mig med att lyssna på spotifylistan med musik som nämns i boken.

När jag väl började tog det tid, första delen var jobbig att läsa med en sexmånaders sovande i knät. Tanken på att behandla ett litet barn så är svårare att skydda sig från i det läget. Dessutom tycker jag att relationerna mellan Lennart, hans fru och son fick det att krypa i skinnet. När jag väl kommit över den tröskeln så flöt det på och jag slukade snabbt hela.

Så vad tycker jag då? Höll förväntningarna?

. Det övernaturliga finns fortfarande med men mer nedtonat, Skräcken är mer vardaglig i vad människor kan göra med varandra. Här finns kyligt skildrad mobbing både i skolkorridorer och på bästa sändningstid och hur barn kämpar för att inte gå under i hackordningen. Ajvides skolskildringar påminner mig mycket om Gardells, jag kan identifiera mig på samma sätt med eleven som inte passar in. Trots en hel del riktiga splatterscener är det relationerna mellan människorna är det som verkligen får mig att rysa.

Vissa bitar gillar jag inte och jag har lite svårt för slutet men jag gillar den, det är lite svårt att läsa något med så högt uppskruvade förväntningar men slutbetyget blir helt klart godkänt (även om jag nog fortfarande gillar Människohamn bäst).

Lilla stjärna

Read Full Post »

Hanna växer upp med en lång rad djur. Ormar, sköldpaddor, katter, hundar, papegojor och mycket mer. De kommer och går vissa blir mer långvariga än andra. Pappan är fascinerad av djur, det är därför som han ständigt kommer hem med nya och så byts menageriet ut. På sjuttiotalet hade han och Hannas mamma djuraffären Karlstads zoologiska. Det var pappans affär men mamman la ner lika mycket arbete, städade burar och terrarier, tills de sålde affären. En del djur är keldjur och en del är mat till andra djur.

Men det är inte djuren som är det viktigaste här, det är pappan och hennes relation till honom. Han som drog till Västindien när hon var fjorton månader, som har stora drömmar och aldrig blir någon vanlig knegare. Det är en uppväxtskildring och en pappahyllning från en dotter som förlåter det mesta och redan tidigt på dagis säger ”min pappa är inte som vanlig pappor men jag tycker om honom ändå”.

Eftersom jag håller mig med ett mindre menageri som folk brukar bli förvånade av är det nästan lite ovant att läsa om en som är ”värre” men min invändning mot boken är att jag egentligen är mer intresserad av att läsa om alla djur än om hennes pappa.

Karlstad zoologiska

Read Full Post »

Om man har varit med om det värsta, hur påverkar det resten av livet? Om man tvingats lämna allt bakom sig utom kläderna man råkar bära vid flykten?  Om ens familj ingår i de ofattbara siffrorna över hur många judar som avrättades under andra världskriget. Hur tacklar man minnena?  Hur handskas man med berättelserna om alla sätt som folk har avrättats på, om allt som skett och att man själv överlevt?
Sjuårige Jacob undkommer när hans föräldrar dödas av nazisterna, hans syster förs bort och när han lämnar gömstället och hittar föräldrarnas kroppar flyr han. På dagarna gräver han ner sig i jord och löv och om nätterna rör han sig bort från det som skett. En dag dyker han upp, som en levande lerstod, framför ögonen på den grekiske arkeologen Athos som tar hand om honom. Gömd under Athos rock smugglas han ut från uträvningen och sedan vidare till Grekland. Där på en ö börjar han lägga grunden till ett nytt liv. Athos försöker besvärja Jacobs mardrömmar med berättelser om naturen, historien  och rymden.
Jag tror inte att jag hade valt att läsa Anne Michaels bok bara på urval av baksidestext och omslag – det låter ju så dystert – men eftersom den ingår i Paperback lovers Orange prize-utmaning så övervann jag mina fördommar. Visst är det bitvis dystert och tungt men det är också vackert och ljusglimtarna är klara och hoppingivande. Jag är glad att jag valde att fega och läsa den svenska översättningen för det är ovana termer som jag inte begriper på svenska ens och en berättelse som bitvis är fragmentarisk, som skärvor, och man får pussla ihop den sönderslagna krukan för att kunna se vad bilderna på dekoren berättar. Orginaltiteln är Fugitive pieces och det känns som det stämmer bättre med engelskans dubbla betydelse, här finns både flyktiga minnen och flyktingens minnen, små bitar som berättar en stor historia. Det var fruktansvärt att läsa om alla avrättningsmetoder och som småbarnsmorsa är det extra jobbigt att läsa om spädbarn som spetsas på bajonetter och barn som skiljs från sina föräldrar… Men i krig förekommer mycket som inte borde förekomma o om det är fruktansvärt att läsa om det så vill man inte ens tänka på att uppleva något liknande.
Ändå måste jag säga att jag tyckte om boken även om jag blev förvirrad på en del ställen o rätt arg på huvudpersonen på ett par andra. Dessutom blir jag väldigt sugen på att åka till den Grekiska övärlden… Men jag funderade nästan på om man skulle läsa den en gång till för att se om man fattade allt egentligen.

2010-02-22

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »