Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krig’

I ett framtida, men inte allt för avlägset, USA går ett militärt medicinskt experiment snett. Ett virus från den Bolivianska djungeln kan förvandla människor till supersnabba mördarmaskiner om det inte tar kål på dem direkt. Bland försökspersonerna finns även en sexårig flicka, hon har fått en förfinad variant av viruset och istället för blodtörst får hon ovanliga förmågor och ett mycket långsamt åldrande. Men de infekterade är svåra att kontrollera och gör en blodig och kaotisk utbrytning.  De som skulle bekämpa terroristceller slår nu istället ut stora delar av befolkningen och militärens försök att hejda spridningen utplånar hela städer. I förvirringen utlöser man även atombomber så överlevare får tampas med strålskador.

90 år senare ser USA väldigt annorlunda ut mot vad det gjorde vid virusets utbrott. Se flesta städer ligger i ruiner, motorvägarna är fulla med bilvrak som blivit stående efter att bensinen tagit slut när människor flytt undan faran. De som överlevt lever i ständig skräck för virusbärarnas blodlust och smittan, man vet inte om de är de sista överlevarna eller om det finns fler, man har inte en aning om vad som hänt med världen utanför.

Jag blev lite sugen på den här boken efter att ha läst om den  bland olika bloggar, hos Bokstävlarna och hennes vampyrsommar bland annat, och beställde den på biblioteket. När jag fick den funderade jag på hur sjutton jag skulle få läst 766 sidor på engelska fort nog för att inte behöva lämna tillbaka den oläst. Det visade sig inte vara något problem eftersom jag fastnade totalt och hetsläste den så gott det nu går i ett liv som inkluderar småbarn. Jag tyckte om hans språk och det bidrog till ett bra flyt i läsningen, det svåraste var att läsa biten om flickans uppväxt, den och ett par andra bitar gjorde extra ont i mammahjärtat. Det känns lite märkligt att en dystopi på över sjuhundra sidor skall vara det som behövs för att sätta fart på läslusten men tydligen var den helt rätt just nu. Vampyrinslaget gör kanske sitt till även om det är långt ifrån både Meyer och Stooker. Men det är ändå människorna och dess inbördes relationer och de val de tvingas göra som är det intressanta.

Tyvärr tyckte jag att den blev mindre fantastisk och mer uppenbar på slutet (svårt att säga mer utan att säga för mycket om handlingen). Inte så att det är ett dåligt slut. Bara det att det börjar kännas mer som att jag läst storyn förr och jag blir lite tveksam till om han kommer att kunna skriva två lika fantastiska böcker till (The Passage är nämligen första delen i en planerad triologi) utan att bli förutsägbar istället för att trollbinda mig lika starkt som han gjort under de första sexhundra sidorna.  Jag önskar att det skall bli lite som med Hungerspelen, där kände jag inget behov av en fortsättning efter del ett men när del två kom älskade jag den och har ivrigt väntat på den avslutande delen. Min förhoppning är att vissa saker skall få lite bättre förklaringar i kommande delar för jag funderar en hel del på vad som egentligen hände i Bolivias djungler.

Förresten: Jag undrar om det är någon mer än jag som irriterat sig lite på att (nu generaliserar jag) kvinnorna är berättare, lärare, den som råkar ut för saker snarare än att styra vad som sker med henne. Medan männen är ingenjörer och intiativtagare till förändringar? Att både den tuffa kvinnan och den nördige mannen (fortfarande) är avvikare i samhället? Det var inget som störde mig under läsning men mina funderingar runt det här lämnar en lite unken känsla så här efteråt…

Bortsett från mitt gnäll på slutet så tyckte jag att den gav mig en fantastisk upplevelse och väldigt mycket att fundera över (bortsett från vilken tur det är att konservburken uppfunnits, vad skulle annars alla post Apokalyps-karaktärer livnära sig på?). Han lyckas göra det trovärdigt med, vilket inte kan vara helt enkelt.

Läs för sjutton!

Omslaget är ju SÅ snyggt och så rätt…

Annonser

Read Full Post »

Oj, det har gjorts film på ”Imorgon när kriget kom” och den verkar nästan lovande…

När kommer den hit tro?
Tyckte väldigt mycket om bokserien men däremot inte fortsättningsserien och blir riktigt nyfiken på filmen.

Read Full Post »

 När Evelyns mor går bort står hon ensam i världen, uppmuntrad av sin mors älskare (som närmast fungerat som en far för henne) beger hon sig till Palestina. Då, strax efter andra världskrigets slut är landet fortfarande en brittisk koloni men bland judarna ses det som något som kan bli ett utopia. Ett eget land fyllt av möjligheter. Väl på plats är man inte vidare intresserad av en ung, ensamstående kvinna som inte verkar ha så mycket att bidra med. Det enda yrke hon kan är hårfrisörskans och det imponerar inte på tjänstemännen. Hon skickas till en kibbutz för att arbeta och lära sig hebreiska men chockas av värmen och maten som är annorlunda än allt annat hon tidigare fått. Efter en tid lämnar hon den och beger sig till Tel Aviv och träffar av en slump mannen hon lär känna som Johnny och som kommer att bli hennes älskare. Johnny är en man med många hemligheter och en förmåga som påminner om kameleontens, men hans hjärta tillhör idén om en judisk stat fri från brittiskt styre och tvekar inte inför terrordåd för att nå dit.

En roman om judiska immigranter i Palestina i slutet av 1940-talet lät inte allt för intressant men eftersom den var maj månads bok i Paperback lovers Orangeprizeutmaning så fick jag ge den en chans. Första sidorna gick lite trögt men sedan var jag fast. Jag fascineras av Evelyns uppväxt och hennes möte med Palestina, alla drömbilder och den verklighet hon möter. Jag tror att det här är en bok som jag kommer att gå och tänka på ett bra tag. Till och med omslaget som jag tyckte var gräsligt har jag börjat gilla.

Read Full Post »

Om man har varit med om det värsta, hur påverkar det resten av livet? Om man tvingats lämna allt bakom sig utom kläderna man råkar bära vid flykten?  Om ens familj ingår i de ofattbara siffrorna över hur många judar som avrättades under andra världskriget. Hur tacklar man minnena?  Hur handskas man med berättelserna om alla sätt som folk har avrättats på, om allt som skett och att man själv överlevt?
Sjuårige Jacob undkommer när hans föräldrar dödas av nazisterna, hans syster förs bort och när han lämnar gömstället och hittar föräldrarnas kroppar flyr han. På dagarna gräver han ner sig i jord och löv och om nätterna rör han sig bort från det som skett. En dag dyker han upp, som en levande lerstod, framför ögonen på den grekiske arkeologen Athos som tar hand om honom. Gömd under Athos rock smugglas han ut från uträvningen och sedan vidare till Grekland. Där på en ö börjar han lägga grunden till ett nytt liv. Athos försöker besvärja Jacobs mardrömmar med berättelser om naturen, historien  och rymden.
Jag tror inte att jag hade valt att läsa Anne Michaels bok bara på urval av baksidestext och omslag – det låter ju så dystert – men eftersom den ingår i Paperback lovers Orange prize-utmaning så övervann jag mina fördommar. Visst är det bitvis dystert och tungt men det är också vackert och ljusglimtarna är klara och hoppingivande. Jag är glad att jag valde att fega och läsa den svenska översättningen för det är ovana termer som jag inte begriper på svenska ens och en berättelse som bitvis är fragmentarisk, som skärvor, och man får pussla ihop den sönderslagna krukan för att kunna se vad bilderna på dekoren berättar. Orginaltiteln är Fugitive pieces och det känns som det stämmer bättre med engelskans dubbla betydelse, här finns både flyktiga minnen och flyktingens minnen, små bitar som berättar en stor historia. Det var fruktansvärt att läsa om alla avrättningsmetoder och som småbarnsmorsa är det extra jobbigt att läsa om spädbarn som spetsas på bajonetter och barn som skiljs från sina föräldrar… Men i krig förekommer mycket som inte borde förekomma o om det är fruktansvärt att läsa om det så vill man inte ens tänka på att uppleva något liknande.
Ändå måste jag säga att jag tyckte om boken även om jag blev förvirrad på en del ställen o rätt arg på huvudpersonen på ett par andra. Dessutom blir jag väldigt sugen på att åka till den Grekiska övärlden… Men jag funderade nästan på om man skulle läsa den en gång till för att se om man fattade allt egentligen.

2010-02-22

Read Full Post »

Mary Annes Shaffers bok kan kanske avfärdas som en charmig bagatell men personerna stannar kvar i tankarna och man börjar fundera på hur livet kunde te sig på kanalöarna när de ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Ramen för historien är en brevväxling mellan öborna och författaren Juliet Ashton från London om vilken betydelse litteraturen haft för sällskapet under ockupationen. För den som – i likhet med mig – är en inbiten läsning finns det många små godbitar om vilken betydelse böcker kan få för människors liv. Trots utbombande hus i london, evakuerade barn, svält och personer som deporteras till fångläger är det glädje som är den starkaste känslan när jag slår ihop boken efter avslutad läsning. En väldigt mysig bok men översättare och/eller korrekturläsare på förlaget skall ha löneavdrag!

2009-03-16

Read Full Post »

Dödsbudet

Läste ut Willhem Agrells Dödsbudet igår.  Den bygger på en verklig händelse, en buss sprängdes i London 1996, efteråt förstod inte föräldrar o folk som känt attentatsmannen hur det hade gått till. Hur hade en vanlig irländsk kille kommit i kontakt med IRA och blivit beredd att göra något sådant?  Tyckte bra om den även om karaktärerna var lite grovt tillyxade. Läste kanske lite väl fort så jag tror att jag missade ett och annat men samtidigt är det jag undrar mest över; hur gick det för dem som blev kvar? samtidigt är ju det en helt annan historia. 
Skall bli intressant att se om det går att sälja in den till elever o chvad de i så fall tycker. Kan vara lite orolig för att de uppfattar den som för gammal men å andra sidan är ju frågeställningen om vad som får en människa att välja sida så till den grad att det är ok att ta till terrorhandlingar och att dödsfall bara är ett medel för att föra fram sin sak.
2009-01-15

Read Full Post »

Titeln gjorde mig nyfiken första gången jag såg Carsten Jensens Vi, de drunknade o baksidestexten avskräckte inte. Avskräckte gjorde dock det faktum att den fanns på hyllan med tvåveckorslån på mitt lokala bibliotek o mitt schema tillät inte att sätta tänderna i den så koncentrerat som hade krävts för att ta sig igenom den på fjorton dagar. Fick avstå den till senare o innan jul fick den följa med hem men den fick stå tillbaka för vampyrböcker o annat fram till nu. Jag gillar tegelstenar, det är betryggande för de tar inte slut så fort. Hittar man bra böcker så vill man inte tvingas lämna dem fortare än nödvändigt… o det här ÄR bra. Men långsamt o rätt spretigt berättat vilket gjorde att jag hade svårt att komma in i boken först. Största anledningen till att jag inte gav mig är att jag är intresserad av sjömanslivet, det är roligt att läsa om det hårda livet på segelfartyg o om sjömännens kringflackande eftersom jag har gott om sjöfolk i släkten. Min morfar var ute som eldare i sin ungdom inan han gick i land o det finns foton från hans resor i albumen jag ärvt. Stora delar av min mormors släkt har antingen varit sjömän eller också kvinnor som fått sköta hem o barn på egen hand större delen av tiden eftersom männen gått till sjöss. Det gör det nog lite enklare att ta till sig personernas öden även om det är danska sjömän men allt eftersom jag läste fastnade jag allt mer, det är vackert, gripande, tragiskt och emellanåt roligt. Personerna blir nästan verkliga o när författaren på slutet får ihop en tämligen bombastisk avslutning så köper jag överdrifterna utan att göra mer än blinka. När jag la ifrån mig boken o gick till jobbet fortsatte historien att röra sig i mitt huvud o efter att den är utläst kan jag inte sluta tänka på den. Just detta med havets betydelse för öborna kan jag känna igen mig i, visserligen är jag så mkt landkrabba att min gammelmorfar vrider sig i sin grav om han ser eländet men jag har likt förbannat nått av sjömansblodet i arv o jag har hört historierna om släktingars öden o äventyr på havet. Tror att den har stor chans att hålla sig kvar på listan över stora läsupplevelser även när mer av året passerat.

2009-01-09

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »