Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krig’

Om man har varit med om det värsta, hur påverkar det resten av livet? Om man tvingats lämna allt bakom sig utom kläderna man råkar bära vid flykten?  Om ens familj ingår i de ofattbara siffrorna över hur många judar som avrättades under andra världskriget. Hur tacklar man minnena?  Hur handskas man med berättelserna om alla sätt som folk har avrättats på, om allt som skett och att man själv överlevt?
Sjuårige Jacob undkommer när hans föräldrar dödas av nazisterna, hans syster förs bort och när han lämnar gömstället och hittar föräldrarnas kroppar flyr han. På dagarna gräver han ner sig i jord och löv och om nätterna rör han sig bort från det som skett. En dag dyker han upp, som en levande lerstod, framför ögonen på den grekiske arkeologen Athos som tar hand om honom. Gömd under Athos rock smugglas han ut från uträvningen och sedan vidare till Grekland. Där på en ö börjar han lägga grunden till ett nytt liv. Athos försöker besvärja Jacobs mardrömmar med berättelser om naturen, historien  och rymden.
Jag tror inte att jag hade valt att läsa Anne Michaels bok bara på urval av baksidestext och omslag – det låter ju så dystert – men eftersom den ingår i Paperback lovers Orange prize-utmaning så övervann jag mina fördommar. Visst är det bitvis dystert och tungt men det är också vackert och ljusglimtarna är klara och hoppingivande. Jag är glad att jag valde att fega och läsa den svenska översättningen för det är ovana termer som jag inte begriper på svenska ens och en berättelse som bitvis är fragmentarisk, som skärvor, och man får pussla ihop den sönderslagna krukan för att kunna se vad bilderna på dekoren berättar. Orginaltiteln är Fugitive pieces och det känns som det stämmer bättre med engelskans dubbla betydelse, här finns både flyktiga minnen och flyktingens minnen, små bitar som berättar en stor historia. Det var fruktansvärt att läsa om alla avrättningsmetoder och som småbarnsmorsa är det extra jobbigt att läsa om spädbarn som spetsas på bajonetter och barn som skiljs från sina föräldrar… Men i krig förekommer mycket som inte borde förekomma o om det är fruktansvärt att läsa om det så vill man inte ens tänka på att uppleva något liknande.
Ändå måste jag säga att jag tyckte om boken även om jag blev förvirrad på en del ställen o rätt arg på huvudpersonen på ett par andra. Dessutom blir jag väldigt sugen på att åka till den Grekiska övärlden… Men jag funderade nästan på om man skulle läsa den en gång till för att se om man fattade allt egentligen.

2010-02-22

Read Full Post »

Mary Annes Shaffers bok kan kanske avfärdas som en charmig bagatell men personerna stannar kvar i tankarna och man börjar fundera på hur livet kunde te sig på kanalöarna när de ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Ramen för historien är en brevväxling mellan öborna och författaren Juliet Ashton från London om vilken betydelse litteraturen haft för sällskapet under ockupationen. För den som – i likhet med mig – är en inbiten läsning finns det många små godbitar om vilken betydelse böcker kan få för människors liv. Trots utbombande hus i london, evakuerade barn, svält och personer som deporteras till fångläger är det glädje som är den starkaste känslan när jag slår ihop boken efter avslutad läsning. En väldigt mysig bok men översättare och/eller korrekturläsare på förlaget skall ha löneavdrag!

2009-03-16

Read Full Post »

Dödsbudet

Läste ut Willhem Agrells Dödsbudet igår.  Den bygger på en verklig händelse, en buss sprängdes i London 1996, efteråt förstod inte föräldrar o folk som känt attentatsmannen hur det hade gått till. Hur hade en vanlig irländsk kille kommit i kontakt med IRA och blivit beredd att göra något sådant?  Tyckte bra om den även om karaktärerna var lite grovt tillyxade. Läste kanske lite väl fort så jag tror att jag missade ett och annat men samtidigt är det jag undrar mest över; hur gick det för dem som blev kvar? samtidigt är ju det en helt annan historia. 
Skall bli intressant att se om det går att sälja in den till elever o chvad de i så fall tycker. Kan vara lite orolig för att de uppfattar den som för gammal men å andra sidan är ju frågeställningen om vad som får en människa att välja sida så till den grad att det är ok att ta till terrorhandlingar och att dödsfall bara är ett medel för att föra fram sin sak.
2009-01-15

Read Full Post »

Titeln gjorde mig nyfiken första gången jag såg Carsten Jensens Vi, de drunknade o baksidestexten avskräckte inte. Avskräckte gjorde dock det faktum att den fanns på hyllan med tvåveckorslån på mitt lokala bibliotek o mitt schema tillät inte att sätta tänderna i den så koncentrerat som hade krävts för att ta sig igenom den på fjorton dagar. Fick avstå den till senare o innan jul fick den följa med hem men den fick stå tillbaka för vampyrböcker o annat fram till nu. Jag gillar tegelstenar, det är betryggande för de tar inte slut så fort. Hittar man bra böcker så vill man inte tvingas lämna dem fortare än nödvändigt… o det här ÄR bra. Men långsamt o rätt spretigt berättat vilket gjorde att jag hade svårt att komma in i boken först. Största anledningen till att jag inte gav mig är att jag är intresserad av sjömanslivet, det är roligt att läsa om det hårda livet på segelfartyg o om sjömännens kringflackande eftersom jag har gott om sjöfolk i släkten. Min morfar var ute som eldare i sin ungdom inan han gick i land o det finns foton från hans resor i albumen jag ärvt. Stora delar av min mormors släkt har antingen varit sjömän eller också kvinnor som fått sköta hem o barn på egen hand större delen av tiden eftersom männen gått till sjöss. Det gör det nog lite enklare att ta till sig personernas öden även om det är danska sjömän men allt eftersom jag läste fastnade jag allt mer, det är vackert, gripande, tragiskt och emellanåt roligt. Personerna blir nästan verkliga o när författaren på slutet får ihop en tämligen bombastisk avslutning så köper jag överdrifterna utan att göra mer än blinka. När jag la ifrån mig boken o gick till jobbet fortsatte historien att röra sig i mitt huvud o efter att den är utläst kan jag inte sluta tänka på den. Just detta med havets betydelse för öborna kan jag känna igen mig i, visserligen är jag så mkt landkrabba att min gammelmorfar vrider sig i sin grav om han ser eländet men jag har likt förbannat nått av sjömansblodet i arv o jag har hört historierna om släktingars öden o äventyr på havet. Tror att den har stor chans att hålla sig kvar på listan över stora läsupplevelser även när mer av året passerat.

2009-01-09

Read Full Post »

Oväntat snabbt fick jag bockat av en av böckerna på min ”att läsa-lista”. eftersom jag hade svårt att komma in i den bok jag påbörjat stack jag emellan med nått annat o det fick bli Kahled Hosseinis bok.
Jag vet att många refererar till den som det bästa de läst någonsin och då blir jag ju lite nyfiken men samtidigt skeptisk. jag brukar sällan hålla med om det som kollektivt lyfts till skyarna även om det inte innebär att jag avskyr det. Jag tycker att den är helt ok men av alla lovord hade jag nog väntat mig mer? Det är lite intressant att den utspelar sig i Kabul o jag tror att många med mig känner att man inte vet särskillt mycket om Afganistan kultur eller historia, kanske kan man koppla ihop det med talibaner  och med Sovjets ockupation men  det är långt ifrån säkert. Jag tror att farcinationen inför det okända är en del av den här bokens lockelse. En annan är att den är ett välsnickrat hanntverk. Litteraturvetaren inom mig hoppade ut och la märke till hur snygg illustration till hur man kan bygga upp sin historia den ger. Du har vänskapen, sveket och så vändpunkten när ”hjälten” ställs inför valet att ta ansvar för sina handlingar… Efter en segare början när alla skulle presenteras o plotten ritas upp få får historien fart o flytter på över sidorna men jag är nu en gång svag för vampyrer o inte för människoöden. Kanske därför jag lägger ifrån mig den med en känsla av att den inte motsvarade mina förväntningar – vilket inte betyder att den på något sätt är dålig.

2009-01-04

Read Full Post »

Snodde (nåja, lånade) raskt med mig Markus Zusaks Boktjuven när den damp ner bland nyinköpen på jobbet. har läst s många positiva recensioner av den så jag var sugen på att bilda mig en egen åsikt men också lite rädd inför att sätta tänderna i den. Har en tendens att inte gilla allt som höjs till skyarna o är inne i en extremt kinkig period. Antingen får det vara djäkigt  bra eller så riktigt lättsmält.
Tre dagar tog det för mig att läsa ut den, redan där har vi ett tecken  –  den klarar min kinkighetströskel även om det ibland känns ett massivt motstånd o läsningen blir trög så är andra partier fatastiska. Jag engagerar mig i boktjuven, hennes läshunger o kärlek till både orden o människorna… o jag erkäner att jag grät på slutet. (jag har visst blivit fjollig på gamla dar?) Men samtidigt känner jag att jag nog skulle behöva läsa den minst en gång till för att greppa den.
Helt klart en bok som finns kvar i skallen när man stänger igen pärmarna efter sista ordet).
Fast jag vete sjutton hur jag skall sälja in den till elever, den kräver rätt bra läsvana och motivation – men det finns några kandidater (även om de inte vet det själva).

2008-10-26

Read Full Post »

« Newer Posts