Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Klara Zimmergren skriver sin historia om barnlängtan. Om att dels försöka hitta någon presumtiv far som man kan tänka sig att leva med och sedan det där att barnen inte bara blir som det verkar vara för alla i ens omgivning. Om folks ohyffsade frågor o hur självklart det är för folk att rota i barnlösas privatliv. Jag kan känna igen mig bitvis. Efter första barnet tog det lång längtan, väntan o åtskilliga besvikelser innan det där syskonet vi tänkt oss faktiskt blev. Jag kan fortfarande skämmas lite över mitt utbrott när en ytlig bekant, med sin trea i vagn, frågade ”om vi inte skulle ha en till” och jag fräste åt henne att jo, det skulle vi nog gärna o hade inte fostret varit dött när vi kom till utltaljud i v tio så hade jag också haft en bebis. Tack så mkt för frågan. Det var kanske lite to mutch men å andra sidan lårde hon sig nog att det inte är en ofarlig fråga. Sen gick det ju så småningom o då var det lika hemskt att berätta om graviditeten med syskonet och sedan med trean för kompisen som befann sig mitt i ivf-karusellen och gjorde försök efter försök som inte ville lyckas.

Hon skriver fint och det känns väldigt öppenhjärtigt. Jag är glad att få följa hennes resa till att bli förälder.

 

längtan bor

 

Bibliotekslån

 

Annonser

Lite stiltje

Nu kommer bloggen nog att bli än mer försummad ett tag. Jag har nyss börjat ett nytt jobb och min fritid krymper rejält. Dessutom kommer min lästid att bli ytterligare begränsad eftersom det jag ska ägna min tid åt är denna muntra lunta.

IMG_0691.JPG

IMG_0618.JPG

En journalist besatt av en legendarisk skräckfilmsregisör börjar på nytt ysta i sanningen bakom mannen, myten, när regisörens dotter hittas död. Till sin hjälp får han två som kan tyckas hamnat lite vilse i tillvaron. Samtidigt försöker han bearbeta skillsmässan från sin fru och svartsjukan mot hennes nye.

Bitvis är det här så bra… o bitvis är det så hopplöst. Jag vet inte hur mkt jag ska skylla på översättningen för det här är andra gången jag läser en Pressl på svenska där språket känns fruktansvärt taffligt och bakvänt bitvis. Det var ju i förra boken av henne jag läste som de matade pingviner (o på förfrågan säger folk att det inte står penguins i originaltexten) Jag har således lärt mig att Pressl skriver tjocka tegelstenar som är djävulskt bra bitvis men gärna slutar i ett snopet ingenting (enligt mig) och att jag verkligen inte ska försöka läsa dem på svenska fler gånger. Jag avskyr i regel det här greppet med fejkade webbsidor, tidningartiklar och så vidare som ska ge intryck åt en faktiskt trovärdig forsknngsprocess.. Nej, bortslösade bra idèer.

nattfilm

 

Bibliotekslån

Stockholm på 1880-talet. Beatrices föräldrar dog när hon var barn och hon har uppfostrats i morbroderns familj men alltid varit för frispråkig och okvinnlig enligt morbrodern. På ett operabesök stöter hon ihop med uppkomlingen Seth och en gnista tänds som hotar att växa till en flammande eld. Men omgivningen har andra planer.

Romance är väl inte riktigt min grej, jag har lite svårt för det här med karaktärer i historisk miljö som uppför sig som nutidspersoner och det ska mycket till innan jag kan strunta i det o bara svepas med. . Att jag sedan har överdoserat genren i slutet av tonåren o blivit extremt petig med vad jag läser på svenska gör inte saken bättre Första gången jag bar hem Överenskommelser gick det inte alls, jag bar tillbaka den närapå oläst för timingen var totalt fel. Nu var jag på bättre humör för nått sånt. Simona Ahrnstedt har kallats för Sveriges romancedrottning och jag har full förståelse varför. Det här är bra även om genren inte riktigt är min kopp te

överenskommelser

Bibliotekslån

Plötsligt lägger mobiler, ipads och datorer av trots att de borde finnas batteri kvar. Kortläsare i butiker strular och dör. Bilar stannar mitt på motorvägen när elektroniken lägger av. Plötsligt fungerar ingenting, strömmen försvinner och hela civilisationen bryter ihop. Vi får följa några personer från den smygande början, genom sammanbrottet.

På ett sätt är det här en riktigt läskig bok. Totalt fel att läsa så här på hösten när folk går och hostar överallt kan jag säga. Lite lätt paranoid blir man också när man råkar ut för butiker med trasslande kortläsare under tiden.Civilisationskritiken är bokens starka sida enligt mig. Hur självklart det är för oss att rent vatten, mat och sjukvård finns att tillgå. Vad skulle vi ta oss till om allt detta brakade samman? Jag är rätt tacksam över att ha både höns o får när jag läser det här men funderar på att gå och gräva ut potatislandet.

Vad jag inte gillar; den enorma möp-faktorn (möp=militärt överintresserad person), för mig är den biten totalt ointressant. sen blir spänningslitteraturmall 1a lite väl uppenbar  även om jag många gånger glömmer bort det när drivet i berättelsen blir riktigt bra. Dessutom känner jag att jag har trovärdighetsproblem med jargongen Boken är också oerhört grabbig (trots några starka kvinnor) och slutet, tja… vi kan säga att jag har invändningar mot ett o annat…

Det här är första delen av en planerad serie.

stjärnklart

Häxbyn Gambaga

Appropå Tru Murderinlägget tidigare. På bokmässan pratade författaren Yaba Badoe även om en dokumentär hon gjort om kvinnor i Gahna som tvingas flytta till en speciell by efter att de anklagats för att vara häxor. Det var starka kvinnor och oftast fantastiska entrepenörer så de skrämde ledande män i sina hembyar genom sin självständighet och oberoende. När något i stil med ett sjukdomsutbrott inträffade tog man chansen att skylla det på kvinnan (hej häxprocessdramatugi 1a), hon förvisades till ett hårt liv i häxbyn och om återvände skulle hon bli ihjälslagen. Jag blev nyfiken och skulle gärna se den. Är det någon som sett The Witches of Gambaga?

 

Jag har ju en gammal besatthet av vansinnet i de svenska häxprocesserna så detta blev jag riktigt nyfiken på.

Ajuba är född i Gahna och har sett sina föräldrars äktenskap knaka i fogarna allt mer tills allt rasar. Pappan lämnar dem och mamman sitter framför speglarna där hon säger sig se sina fiender, häxorna som dödar hennes barn och som vill ta maken ifrån henne. Som vuxen ser hon tillbaka på den här tiden i ett försök att förstå vad som egentligen hände och hur det kunde hända. Efter att modern försökt ta sitt liv sätter fadern Ajuba i en engelsk internatskola. Där möter hon Polly Venus som är sval, cool och besatt av mord och mysterier. Inspirerade av Pollys hög med magasinet True Murder börjar de leta efter egna gåtor och när de hittar skelettdelar i en koffert på vinden försöker de gräva fram sanningen om vad som hänt. Samtidigt gnisslar paret Venus äktenskap allt mer ljudligt och Ajuba som känner igen tecknen vill desperat ställa allt till rätta utan att inse vilka krafter som är i rörelse.

Det här är, trots titeln inte i första hand en roman om brott utan om relationer, ett barns utsatthet och den svåra övergången från barndom till vuxen. Jag blir uppriktigt sagt förbannad över hur Ajuba överges med alldeles för stort ansvar vilande på sina axlar. Så många vuxna som inte orkar finnas där för barnet. Så många trasiga människor som gör andra illa. Inget nytt men det gör ändå ont. Det finns så oerhört mkt jag skulle vilja diskutera i den här boken, tror den kan vara utmärkt att bokcirkla om men kanske är det också svagheten, att den är en aning spretig och vill säga allt för mkt? Samtidigt är det så mkt som inte sägs. Jag lägger igen boken men är på intet sätt färdig med historien.

True_Murder279

 

2014-09-25 12.51.49

2014-09-25 12.07.33