Steglitsan – Donna Tartt

Peppen inför att Donna Tartt skulle släppa ny roman har varit skyhög bland bokbloggarmaffian Jag tillhör inte dem som har Den hemliga historian som min bibel även om jag läst o gillat men jag måste ända kasta mig över Steglitsan när den dök upp på bibliotekets nyhetshylla. Trots fjortondagarslån och tegelsten är en mindre bra kombination.

Theo är en ung pojke när han råkar ut för en explosion på ett konstmuseum , en  händelse som berövar honom hans mor och för hans liv i helt andra riktningar än vad han trott innan. Åratal senare sitter han panikslagen och paranoid på ett hotell I Amsterdam, utan pass, och tänker tillbaka på allt som började den där dagen då han för första gången såg Steglitsan.

Det har tagit löjligt lång tid att skriva den här recensionen.  Jag tycker om hennes språk och historien men inte utan invändningar.  Jag ämnar nu svära som en borstbindare mitt i bokbloggarnas kyrka; Theo är en självupptagen  typ, alla de andra blir bara platta bifigurer i hans universum. Mamman blir en avgud, kompisen en karikatyr av den ryske skurken, vännen Hobie en förstående om än excentrisk  herre enligt formulär ett A . Ibland kliar det i skinnet av obehag… och så är hon tjatig och gör omtagningar i det oändliga… Jag borde avsky? I alla fall om man ser till det jag radat upp – men det gör jag inte, hon är en skicklig författare, jag engagerar mig djupt trots min avsky och vissa partier är svindlande vackra och stannar kvar. Jag vill också bo hos Hobie och saliverar vid tanken på att vandra runt i hans butik. Jag älskar men inte oreserverat.

bibliotekslån