Magikerna – Lev Grossman

Quentin har aldrig slutat drömma om det magiska landet Filory från sin barndoms favoritböcker och skulle hellre leva där än i en verklighet han känner sig obekväm i. En dag hamnar han, närmast av en slump, på intagningsprov till en märklig skola, en skola för magiker. Har han äntligen hittat sin plats i tillvaron?

På pappret låter det här så bra, ung men drömmer om en annan tillvaro fylld av magi och får byta ut sin trista tillvaro mot något som han inta anat existerade på riktigt. Lite Harry Potter, lite Narnia, lita av varje… Kanske är det ett av problemen med boken, att den vill vara lite av varje och därför blir väldigt spretig utan att något får ta plats. Jo förresten, något  tar plats o det är Quentin… och det är historiens största torrboll. Han är tråkig så klockorna stannar och sig själv nog. När jag slår igen boken är det med en lättnadens suck över att vara av med honom (och DET är ett dåligt tecken i något som tydligen ska vara början av en serie kan jag tycka). Varför läste jag ut den då? Trots allt finns där partier som glimmar men de är för få för att jag ska känna mig nöjd när jag är klar.

bibliotekslån

Beroende av böcker och Lingonhjärta gillade den betydligt mer än jag (vilket får mig att fundera på om det är en språkfråga och översättningen inte funkar? Men för min del är det nog mest min avsky för Quentin), Zachan gillade inledningen och boktipsgurun Calliope la åt sidan utan att läsa ut