En varm sommardag ger sig tre tolvåringar ut i skogen för att leka men kommer inte tillbaka på kvällen. Ett stort polispådrag söker men man återfinner bara en av dem stående okontaktbar vid ett träd i skogen med fötterna dränkta i blod. Tjugo år senare har den överlevande pojken bytt namn, flyttat från orten, växt upp och blivit utredare vid polisens mordrotel. Ingen där känner till hans bakgrund utom hans parhäst när de av en slump får ett fall på sitt bord med en tolvårig flicka som hittas mördad på platsen för försvinnandet. Plötsligt måste Rob Ryan försöka minnas sånt som han försökt undvika att tänka på sedan han fortfarande var adam, pojken som överlevde.
Jag hade läst lovord om den här boken lite varstans innan jag slutligen läste den, kanske var mina förväntningar orimligt uppskruvade för jag satt hela tiden och väntade på att det skulle bli så där nervpirrande och spännande som jag hade väntat mig. Det känns inte som nån särskillt orginell deckare, jag har läst det mesta förr och då var det bättre oSen har jag grava problemn med författarens mångordighet! Ord, ord, ord utan att så mycket blir sagt. Överlastat och pladdrigt, kanske finns det i orginalet ett bättre flyt men på svenska blir det bara omständigt. Karaktärerna känns platta som klippdockor trots sina komplicerade bakgrunder och relationer (traumatiserad mordutredare mall a5, begåvad snygg polis som motarbetas för sitt köns skull: mall b2 och b9 och så vidare, jag har läst det förr) och jag blir aldrig särskilt engagerad i dem. Mest irriterad blir jag på alla bra uppslag som bara slarvats bort.
Nu är jag visserligen på ett sällsynt grinigt läshumör och hade jag inte haft höga förväntningar hade jag kanske varit mer nöjd med ännu en hjälpligt OK deckare läst men nu la jag ifrån mig den utläst med en fråga i skallen ”men när blir det SPÄNNANDE då? Av den pampiga upptakten bidde det en tumme.
Marias bokliv 
Den där läste både jag och maken när den precis kommit ut. Båda är förtjusta i deckare och innan jag började plugga kunde det vara så illa att vi till och med läste i SAMMA bok och snällt höll reda på varandras bokmärken. Ja, i alla fall. Jag har för mig att maken tyckte något lite bättre om den än vad jag tyckte.
Det märkliga var väl att det var den sortens bok som jag ändå hade svårt att släppa. Trots att jag håller med om att den var omständlig och att jag mest kände ”Men var det inte mer än så?” när den var slut. Jag kan väl säga som så att vi har inte undersökt om det finns fler böcker utgivna av samma författare.
Jag misstänker att jag gillat den bättre om jag läst den på engelska, men jag tycker fortfarande att jag läst det mesta förr… en nackdel med att jag överdoserat deckare några år…
Försökte mig på Till skogs tidigare i höstas men jag säger som du, ord ord ord, till vilken nytta? Nä, den lades åt sidan efter 20-30 sidor. 😦 Kanske funkar bättre för mig en annan gång? Vi får se.
Jag hade ju läst så mycket positivt om den så jag harvade på (det blir lite mer flyt längre in än i början) men det var liksom inte alls vad jag väntat mig.
En tråk-bok, om du frågar mig!
Tyckte boken var rätt så bra, men blev irriterad på slutet – hade velat veta MER! Dock var ju ”The Likeness” betydligt bättre…
Jag hade vätat mig så mycket mer efter att ha läst alla lovord. Helt OK deckare men inget jag inte läst förr… blev inte så sugen på att läsa fler men det kanske ändrar sig.