Ett barns uppväxt, sånt som när det skedde är vardag men som får den vuxna individen att ifrågasätta varför ingen såg något. Ska man förlåta och försonas till varje pris eller är det ibland rätt att ta avstånd och värna sitt eget liv i första hand?
Det har varit mycket snack kring Felicia Feldts bok nu. Om vad som är sant och om det är rätt att ”hänga ut” mamman på det sätt som görs. Många verkar bortse från att det är en roman och inte en biografi även om man kan hitta direkta paralleller mellan verk o livfinns det annat som helt klart är fiktion. Till exempel inleds boken med att mamman till romanens Felicia hittas död medan verklighetens Felicia har en levande mor som vägrat kommentera dotterns bok.
Mamman i romanen är en manipulativ, klarslukande, alkoholiserad kvinna som inte är den ikon av moderlighet som hon offentligt vill framstå som. Det är klart att surret genast sätter igång om huruvida denna karaktär är identisk med den kvinna som blivit en guru inom svensk barnuppfostran.
Jag tycker mycket om språket i den här romanen och det blev en kamp mellan min vilja att läsa vidare och mitt behov av att lägga ifrån mig boken för att jag inte orkade mer svärta. Det är bitvis en rätt typisk skildring av en alkoholist som stöttas av medberoende för att hålla fasaden uppe. Jag hejar på Felicias väg mot att våga lyssna till sin egen känsla av vad som är rätt och vad som är fel oavsett vad omgivningen röstar för och frågan om ett barns rätt att ta avstånd från sin mor är intressant.
(Bibliotekslån)
