Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nepp

Jag skriver fortfarande inget vettigt…

Iaf inte för bloggen. Men jag läser om än inte i en takt jag hade önskat (och nog hade gjort pre småbarnsåren). Så tänker jag att jag borde ta upp vanan med läsdagbok men det känns bara jobbigt så det rinner ut i sanden hur roligt det än är att gå tillbaka o läsa i den jag faktiskt förde under flera år. Har bara skrivit upp titel och författare. Ändå räcker det att läsa den där raden så minns jag oftast direkt var jag läste boken i fråga. Ibland minns jag till och med vad den handlade om! Några har blivit sådan a läsminnen att stämningen jag var i när de lästes sitter benhårt fast åratal senare. Sinuhe egyptiern släpade jag med mig mellan sången, soffan, gräsmattan och stranden all min lediga tid. Tidvattnets furste läste jag på en badhandduk på gräsmattan en sommar som var så varm att jag ville ligga i skuggan… Kanske är det den typen av läsminnen jag hoppas på men mest är jag nog bara oändligt trött på att prestera.

Så jag läser.

Eller låter bli att läsa och bär tillbaka till biblioteket oläst. Det här är vad jag tagit mig igenom sedan den jag senast skrev om.

A game of thrones- G RR  Martin

A Clash of kings G RR Martin

Dust and shadow – Lyndsay Faye

Porslinsfasaderna- Sven Olof Karlsson

Flickan med glasfötterna – Ali shaw

A storm of swords 1 – G RR Martin

 

Sedan började jag på del två av A storm of swords och blev tvärmätt, vill inte läsa ett ord mer men hade ingen aning om ad jag ville läsa så jag strök omkring hemma och petade på boktravar som hotade att rasa. Plockade fram böcker som gömt sig i de bakre raderna (hur ska jag annars få plats) och ställde tillbaka dem. Konstaterade att logiskt sett behövde jag inte köpa en ny bok på väääldigt många år och funderade genast över vilka böcker jag ville köpa (typisk boknördslogik? eller typisk brist på logik?) Åkte på dop och kom hem med en hög fina böcker som jag tiggt till mig av dopbarnets mor som ärvt kassar med god litteratur. Läste tre kapitel av Hjärtat jagar allena och lyckades sedan förlägga den någonstans i huset så att jag inte hittade den när jag skulle fortsätta och började om i jakten på något att läsa…

Nu försöker jag med neverwhere som jag hittade i inbunden utgåva bland de undangömda reafynden (ich vin ein bokhamster, ja!) i en bakre rad… den är trevlig men vääldigt långsam ör mitt ålamod som just nu är i det närmaste obefintligt men jag ger den en chans…

o funkar inte det har jag iaf återfunnit min förlorade bok. Annars börjar jag väl om från början i det ack så typiska problemet med bågnande bokhyllor men inget att läsa…

Hur går det för er?

den där tiden

jag släpar hem böcker och läser en del, struntar i annat. Mest av allt vill jag läsa game of thrones men där väntar jag på del tre (efter att jag råkade beställa del fyra före) så där måste jag ta en välbehövlig paus (välbehövlig för att inte riskera överdoseffekt). Det jag läser om ids jag inte alltid skriva om och när jag skriver gör jag det inte i ordning.. Nåja, jag vill ju att bloggen ska vara kopplat till lust och inte tvång även om jag behöver den som nån slags motivation att faktiskt skriva frivilligt emellanåt.
Sommaren innebär inte så mycket lästid som jag kanske skulle önska eftersom det är höskörd, husrenoveringsprojekt och semesterledig familj som kräver tid men samtidigt är det en chans att i hyfsad lugn och ro fundera över vad jag vill med bloggen. Vilket århundrade som helst kommer jag orka sätta mig och städa brutna länkar och rätta stavfel. Fast tills vidare låter jag sommaren handla om lustläsning, kravlöshet (och mesta möjliga mängd glass)

Elly följer med på systerns bröllopsresa till Malaya där systerns man ska praktisera som läkare. Mötet med kolonialism och djungel påverkar henne starkt och hon förändras och känner längtan efter frihet. Systrarnas olikheter blir tydligare och kanske är det en gammal avundsjuka som växer till.

Språket här är fantastiskt och jag kommer på mig med att vilja se teckningarna Elly ritar, föreställer mig hur de växer fram i hennes skissblock. Ellys frihetslängtan och de växande upploppen. Människans försöka att rå på naturen… Hennes reaktioner på det meningslösa våldet mot både människor och djur, Jag tycker om Elly och önskar verkligen att det ska gå henne väl.

Däremot tyckte jag inte om slutet alls utan gick och muttrade surt över det ett bra tag efteråt. Det här att man inte får veta… Jag hoppas att det går henne väl!

mot ljuset

 

Bibliotekslån

Andra som läst; Bernur, Ett hem utan böcker

Den här boken nämndes i skriverierna kring Staffan Westerbergs åttioårsdag och jag blev genast tvungen att beställa den på biblioteket. Han är farbrorn som inte vill bli stor, någon form av krumelurpiller kanske han har fått tag i för han verkar fortfarande ha god kontakt med sitt inre barn. Den där elvaåringen som kan resa i fantasin har han aldrig vuxit ifrån. Språket är vackert och även om det ibland blir väldigt spretigt och mångordigt så flyter det på bra och jag känner en ömhet för alla dessa barn som känner ett utanförskap, som inte passar in utan bygger sina egna världar.
När han var fem år omkom hans bror som var nio år i en olycka på mors dag och modern stängde in sig i sorgen. Utan att orka finnas där för de som var kvar gav hon sig hän i saknaden efter sin förstfödde. Den övergivenheten, mobbingen som skymtar förbi genom lätta penseldrag och den trevande, förbjudna sexualiteten gör att man nog kan omvändas även om man tillhörde de som var skräckslagna för storpotäten?
Själv har jag tillhört team Westerberg från start, jag satt förtrollad framför TV-rutan som barn och älskade att få ta del av hans fantasivärldar och det är en viss igenkänning även i textform. Är glad över att jag nappade på tipset och läste den.

elvaaringen-large

Bibliotekslån

Prästdottern Ulrika hjälper till att genomföra ett rejält hyss under predikan en försommardag i sin fars kyrka, Morlanda Kyrka på Orust. Det blir upptakten till livsförändrande händelser för både henne och hennes systrar och bror samt vännen Andreas.Ingenting blir någonsin sig likt igen och de får uppleva långt mer än det någonsin trott.

Jag kastade mig över den här boken just för att den utspelas på Orust, min favoritö (och min barndoms paradis). Sen har jag också en förkärlek för historiska romaner men här var historieintresset kanske mer en nackdel. mycket som författaren finner sig nödgat att förklara kändes som självklarheter och jag har stora problem med trovärdigheten. Det känns som den vanliga fällan med nutidsmänniskor som har nutidsproblem men nödtorftigt förklätt till historiska händelser. Bitvis väldigt underhållande och systern Katarina känns betydligt intressantare än Ulrika. Tanken är tydligen att det ska bli en serie på tre böcker som ska handla om prästsystrarna så kanske får man veta mer om henne då. Tyvärr känner jag inte det där suget att läsa vidare. Kanske hade det varit annorlunda med mer lokalfärg? Nu känns både miljöer och personer lite väl skissartade (och måste gycklarna vara karikatyrer, det känns som hämtade ur en dammig kolportageroman och inte det minsta PK) och den där Andreas får mig mest att vilja bläddra förbi de sidor där han är med…
Över huvudtaget kändes den lite för pladdrig o tunn i min smak. Vill ni läsa ett betydligt mindre grinigt omdöme så gå till Anna på Och dagarna går

UlrikasBok-537x800

Om hela din värld rymdes i en jättelik silobyggnad med våning efter våning under jord. Våningar som rymde allt från cafeteria och bostäder via BB och skolsalar, odlingar, fabriker och jättelika maskinrum. Om världen utanför bestod av ett öde och förgiftat landskap och det värsta straff du kunde dömas till var att ge dig av digt ut. En slutgiltig promenad som ingen kommer tillbaka ifrån. Om det var ditt liv, hur skulle du då reagera om det du alltid får lära dig om världen visade sig vara en tillrättalagd version?

Jag är svag för tegelstenstjocka böcker och en dystopi piggar alltid upp. Jag har hört mycket goott om ”ull” i diverse bokbloggar och det var till min stora förtjusning en sån där bok som jag längtar hem till när jag måste lägga ifrån mig den och gå till jobbet. Många av karaktäreerna stannar kvar hos en och man blir genuint engagerad i deras öden. Sedan är det ju kul med en kvinnlig hjälte som klarar lite av varje på grund av sin händighet och förmåga att meka. Vissa partier kändes lite väl sega men jag ser fram emot att läsa de kommande delarna. (o hade de funnits i min närhet hade jag troligen kastat mig över nästa del direkt).

ull

Bibliotekslån

Kristin återvänder till hembygden, som hon i det närmaste undvik de senaste åren, för att göra ett radioreportage om sin släkt och om hästsporten. Besöket sammanfaller med att moderns avelshäst, stamstoet i hela hennes uppfödning ska begravas. Väl där rullar minnen av uppväxten, av svartsjuka och motgångar över henne. Och hon tvingas ifrågasätta om hennes frigörelse från modern är verklig eller bara en illusion skapad av avståndet. En uppväxthistoria, en berättelse om människoöden i en släkt och om hur den svenska hästsporten växer fram.

Redan omslaget gjorde mig sugen på den här boken, som gammal hästtjej är upplägget oemotståndligt och jag känner igen vissa bitar både från egna erfarenheter och från andra hästmänniskors berättelser, och jag känner igen kärleken till hästen. Vissa partier älskar jag men samtidigt har jag så svårt för det här navelskådandet som Kristin ägnar sig åt. Hur hon analyserar allt i förhållande till sig själv och mer spelar en roll än lever ett liv på ett sätt som känns väldigtonårsaktigt för mig. Det är så mycket som ska med och det blir så förbaskat spretigt emellanåt. Det var ju så lovande, hela framväxten av ponnysporten, sporthästar och alla horder av stalltjejer kunde fått så mkt mer plats. Ett tag funderade jag på om det är en fördel eller en nackdel att vara insatt i ämnet. Jag tycker det är lite grunt men kanske tycker man som icke hästbiten (vilket jag är i både bildlig och bokstavlig bemärkelse om det nu inte framgått) att det bara är skittrist? Jag tycker personligen mycket om skildringen av motpolerna land/stad. Hur det blir kulturkrockar mellan landets väderprat (där vädret är av största vikt för företagets fortlevnad) och staden där det bara är en fråga om bekvämlighet o därmed kan kännas omständigt och förlegat. Men som sagt, det spretar!

Jag känner för att stäcka på mig i sågspånsdoften och beordra kortare tyglar och låt inte hästen bara gå och böja lite på nacken utan jobba tills den sätter bakbenen under sig o går i rätt form.

Och slutet? Ja men herregud? Gör om, gör rätt! Det där var bara för fånigt o rumphugget. MEN jag känner att det där med att ta tag i planerna på att börja närma mig hästarna o ridningen igen verkligen måste realiseras för längtan upp i sadeln drabbade mig hårt! Det får kanske sägas vara ett gott betyg trots mitt gnäll?

veterinären

Bibliotekslån

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare