Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Via Printz Publishings twitterkonto nås jag av nyheten att Sue Townsend gått bort.

 

Hon var kanske mest känd som Andrian Moles ”mamma” men min favorit är nog när hon sätter hela den brittiska kungafamiljen i ett vanligt radhus – Drottningen och jag, borde läsa om! Här är en liten artikel i DN om hennes bortgång. Vila i frid o tack för alla skratt!

Min mamma hade en del Maria Lang i bokhyllan men jag ratade konsekvent de böckerna . Sen kom Langs tre första deckare i en rejäl samlingsvolym som mamma köpte och läste (troligen omläsning) och eftersom jag har en viss svaghet för tjocka böcker och ville vara taktisk nog att ha en bok som inte tog slut direkt fick den där vita, elefantiska utgåvan följa med i packningen när jag åkte ut till mormor någon gång under sommaren. Sen var jag mer eller mindre fast. Maria Langs deckare passar utmärkt till sommarläsning, i strålande sol på en brygga vid havet. Det var inte i Bergslagen men jag kände mig ändå nära intrigen i Mördaren ljuger inte ensam – som också utspelas i sommarsol vid vattnet. Handlingen känns också oväntat modern med tanke på bokens ålder.

Sen köpte jag Langutgåvor när de dök upp på den lokala secondhandbutiken (snorbilligt ety fru Lang var icke i ropet trots återutgivningen) och läste i anarkistisk oordning. Vissa av böckerna har ju inte åldrats med värdighet men det var ändå intressant att läsa dem som nått slags tidsdokument. Maria Lang försökte gärna hålla sitt språk modernt och realistiskt vilket gör att ungdomarnas konversationer i sjutti- åttitalsproduktionen får mig att le lite överssende. Om man ska göra ett försök att analysera varför Maria Langs deckare kom att ingå bland mina ”snuttefiltar” som jag gärna läser om tror jag att vi ska titta på hennes självklara sätt att koppla dem till akademiska världar (alla dessa litterära citat, jag hade kanske inte brytt mig vidare om Karlfeldt om det inte vore för Mörkögda augustinatt) och en välskrivenhet trots sin relativa enkelhet. Även de i den senare produktionen har ändå något som charmar. Ni som läst Lang, har ni tänkt på hennes beskrivningar av hur folk klär sig? Det vore väl nästan ett avhandlingsämne? Jojes skikiga skjorta, Pucks chicka klänningar… och Camilla Martin! Kläderna, som sagt, det borde det skrivas en hel bok om, Rikligt illustrerad förstås.

I den senare produktionen tar Maria Langs alter ego Almi Gran en allt större plats liksom det stora operaintresset. Det sistnämnda hade jag lättare att förlika mig med även om jag kommit att utveckla en viss förståelse även för Almi Gran. Jag tycker att det är väldigt roligt att det nu kommer nyutgåvor (med jättesnygga omslag) men man måste ju vara beredd på att en del mellan de nya pärmarna kan kännas beklagligt dammigt. Ändå: vilka ur dagens deckarflod kommer att leva vidare och läsas om femtio år tro? (Jag lägger nog min röst på Åsa Larsson). Roligt också att det kommit en ny biografi om henne (även om jag har en del invändningar mot den – fast det tar vi i ett eget inlägg när jag väl lyckas komma mig för att skriva om den här).

Några av mina favoriter är; Mördaren ljuger inte ensam, Mörkögda augustinatt, Rosor, kyssar och döden (som ni märker är jag helt klart team Puck) Jag skyller faktiskt delvis på Maria Lang att min inställning att deckare inte var något för mig kom att ändras till en period av deckarslukande.

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Langdag

 

 

Lex går sista året på gymnasiet och har inte lust eller ork till mer än att ifrågasätta systemet och betygshetsen.  Mammans nye kille är författare och vill hemskt gärna studera henne som varandes en livs levande ungdom och för att driva med honom broderar hon ut en historia. Ett led i en hämnd som börjar leva sitt eget liv.

Jag har svårt för Lex. Hon är egoistisk, navelskådande och inte så vidare älskvärd men när historien tar fart växer hon till sig i mitt tycke och blir mänskligare. Jag har svårt för de här karaktärerna som hela tiden ska analysera sitt eget handlande och sina interaktioner in absurdum fast Lex inte gör minsta för att passa in utan för att belysa det hon ser som orimligt. Mycket klokt diskuteras här Hypen om att alla ska vara entrepenörer (trots att hon själv visar sig ha stor begåvning på området när hon får göra det på sitt eget vis) och alla krav som möter dagens ungdomar… men lite pekoralkänsla får jag tyvärr.

Augustprisbelönad och ja, bra men varken bokbloggarmaffian eller jag är odelat positiv. Jag tycker inte riktigt Lex känns trovärdig, hade hon verkligen hängt i till år tre om hon är så oengagerad tex? Eller är det bara jag som är för gammal?

 

lex bok

Med näsan i en bok har också läst och var betydligt mer positiv

Andra världskriget i England, två kvinnor formar oväntat en stark vänskap och dras in i stora skeenden. Kanske allt för stora? Kvinnliga flygare, spioner och fransk motståndsrörelse och kanske är inget som vi först tror?

Den här boken har det surrats om bland bokbloggarna länge och jag har burit hem den förr men då förblev den oläst. Nu gjorde jag ett nytt försök, började läsa och kunde inte sluta samtidigt som jag inte riktigt ville fortsätta. Allt kanske inte är så trovärdigt men jag köper ändå historien trots brister. Ibland grinar jag och hela tiden sitter jag och önskar att det ska gå väl oavsett om allt pekar på motsatsen. Jag älskar de två huvudkaraktärerna oförbehållsamt och när sista sidan är slut funderar jag på att börja om från början igen.

Kodnamn Verity

Bibliotekslån

Andra som läst: Bibliotekskatten, Enligt O, Tonårsboken

Olle gillar inte böcker och att läsa men en ny vikarie i svenska lär ut på ett annorlunda sätt och plötsligt kan han bry sig om vilken ordklass något är. ”Substantiv är ett ord man kan sätta ”jävel” efter” Men det händer annat, mer omtumlande i hans liv. Han träffar Saga och för att kunna prata med henne måste han skriva

Jag har träffat en hel hop av dem, bokhatarna som verkligen inte vill läsa något i bokform så egentligen borde en bokhatares omvändelse tilltala mig men jag har starka invändningar här. Greppet med svärande känns så överanvänt. För mig blir det effektsökeri, och då är jag ändå en person som svär frikostigare än en småbarnsmorsa kanske borde (ety små grytor har också öron), Känslan är att författaren skulle tänkt mer på ”kill your darlings” och använt det med måtta.

Svärandet tar fokus från själva bokhatandet och från den spirande kärlekshistoria som är bokens styrka enligt mig men kanske finns det en och annan ovillig läsare som kan lockas av greppet. Det blir lite för mycket sedelärande historia för min del men så tillhör jag ju inte målgruppen. Det finns en hel del att diskutera här, trots att det är en tunn bok,  om man inte störs av svordommarna.

Recex från förlaget.

Peppen inför att Donna Tartt skulle släppa ny roman har varit skyhög bland bokbloggarmaffian Jag tillhör inte dem som har Den hemliga historian som min bibel även om jag läst o gillat men jag måste ända kasta mig över Steglitsan när den dök upp på bibliotekets nyhetshylla. Trots fjortondagarslån och tegelsten är en mindre bra kombination.

Theo är en ung pojke när han råkar ut för en explosion på ett konstmuseum , en  händelse som berövar honom hans mor och för hans liv i helt andra riktningar än vad han trott innan. Åratal senare sitter han panikslagen och paranoid på ett hotell I Amsterdam, utan pass, och tänker tillbaka på allt som började den där dagen då han för första gången såg Steglitsan.

Det har tagit löjligt lång tid att skriva den här recensionen.  Jag tycker om hennes språk och historien men inte utan invändningar.  Jag ämnar nu svära som en borstbindare mitt i bokbloggarnas kyrka; Theo är en självupptagen  typ, alla de andra blir bara platta bifigurer i hans universum. Mamman blir en avgud, kompisen en karikatyr av den ryske skurken, vännen Hobie en förstående om än excentrisk  herre enligt formulär ett A . Ibland kliar det i skinnet av obehag… och så är hon tjatig och gör omtagningar i det oändliga… Jag borde avsky? I alla fall om man ser till det jag radat upp – men det gör jag inte, hon är en skicklig författare, jag engagerar mig djupt trots min avsky och vissa partier är svindlande vackra och stannar kvar. Jag vill också bo hos Hobie och saliverar vid tanken på att vandra runt i hans butik. Jag älskar men inte oreserverat.

bibliotekslån

Bokrea i antågande

Nepp, jag har fortfarande inte skrivit en enda bokrecension… läst en del men väldigt splittrat och jag tänker inte göra några löften om när den biten återkommer här…

Något som jag däremot fortfarande är duktig på är att köpa böcker. På loppisrundan i helgen släpade jag hem Eldfödd för jag tänkte att det vore nog roligt att läsa om (lästid ingick ej).  Igår droppade så mailen om att förhandsboka reaböcker på nätbokhandelsjättarna in o Pavlovskt betingat kastar jag mig in… Det verkar finnas en del kul på rean i år. dock inte så där oemotståndligt billigt som jag drömmer om… Blev dock en korg med matböcker och barnböcker som beställdes. klappar mig på huvudet och berömmer min måttfullhet men vet att det säkert kommer att urarta om jag besöker butiker när det blir dags.

Det blev bland annat två systrars söta, en bok om sylt och en om inälvsmat (föga troligt att jag kommer att vilja laga ngt där men intressant att läsa om ämnet. Jag borde bli bättre på att ta tillvara men tycker att det mesta i den vägen är äckligt). På barnsidan; Linnea i målarens trädgård och Dino 123. samt Mamma mu läser.

Men bortsett från att detta med förhandsbokning egentligen är fusk, fusk fusk! Så är det helt hopplöst att gå igenom nätbokhandlarnas reor. Konstiga kategorier, omöjligt att få överblick. Adlibris nya, fula site var så eländig att kolla reaböcker på att jag gav upp. bokus var något bättre o inte fullt så smärtsamt för ögonen men varenda gång man la något i korgen hamnade man längst upp på sidan o fick scrolla ner. Bedrövligt! Ska lära mig att motstå frestelser och gå till butik istället när det gäller rean.

Hur går det för er? Förhandsbeställer ni och i så fall vad?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare